der med kontor
eller andra verk-
samheter som är
slutna mot om-
världen och där
de anställda har
tillgång till lunch-
restaurang och
fikarum bara i låg
grad bidrar till
potentiellt kreati-
va möten i det of-
fentliga rummet.”
yt- och kostnadsbesparande – är den mest kreativa miljön. Törnqvist (2004) menar tvärtom att kreativa processer ofta måste ske i isolering och ensamhet men att återkommande stimulans utifrån är en förutsättning. Den ideala kreativa ar- betsplatsen borde alltså sörja för möjligheten till sådana väx- lingar mellan avskildhet och öppenhet. Forskning om kon- tors-arbetsplatser tyder på att cellkontoret är den miljö där de anställda trivs bäst, medan det i Sverige vanliga mellanstora kontorslandskapet fungerar sämst (Bodin Danielsson 2010). Företag som sysslar med innovation är emellertid ofta lo- kaliserade till enklaver för industri och kontor som plane- rats helt utan tanke på en attraktiv och användbar offentlig miljö. Brunnshög i Lund är ett slående exempel på en sådan planering. Man kan tala om en ond cirkel där avsaknaden av ett offentligt rum med den service som hör dit gör det nödvändigt att erbjuda motsvarande möjligheter inom företagets väggar
kaféet med ingång från det offentliga rummet har en potential för gränsöverskridande möten. byggnad för cancerforskning, vancouver, kanada. foto: tomas wikstöm.
vilket i sin tur motverkar utbyggnaden av tjänster i det of- fentliga rummet osv. Som resultat av denna onda cirkel består det offentliga livet i företagsområden i bästa fall av en kö till falafel- eller thaivagnen vid lunchtid.
Den urbana renässansen (se avsnitt 2.03) kännetecknas av en strävan efter att återskapa åtminstone vissa av den förmodern- istiska och mer blandade stadens kvaliteter. Blandstaden är för övrigt ett tema som explicit eller implicit återkommer i flera texter om den vitala eller kreativa staden.
Stadsplaneraren och författaren Charles Landry (odat.) har tillsammans med kollegan Jonathan Hyams utvecklat the Creative City Index som pekar ut tio områden som viktiga för “den kreativa staden”:
1. political & public framework
2. distinctiveness, diversity, vitality and expression 3. openness, trust, tolerance & accessibility 4. entrepreneurship, exploration & innovation 5. strategic leadership, agility & vision 6. talent & the learning landscape
7. communication, connectivity & networking 8. the place & placemaking
9. liveability & well-being
10. professionalism & effectiveness
Vi kan lägga märke till att de aspekter som forskningsöversik- ten behandlar framför allt återfinns i områdena sju, åtta och nio. Det behöver inte ligga någon värdering i att förbindelser, platser och livskvalitet hamnar långt ner på listan. Däremot är det intressant att aspekter som hör hemma inom ledarskap, näringsliv och utbildning dominerar den. Det är självklart så att förutsättningarna för den kreativa staden – och därmed för mötesplatser och stråk som gynnar ett kreativt klimat – skapas inom politik, ekonomi och kultur.
Det är också tydligt att Landrys indikatorer har likheter med de index som Richard Florida (2006) använder. Florida har, ge- nom bearbetning av stora statistiska material, utvecklat indi- katorer för kreativa regioner. Hans kreativitetsindex är baserat på tre komponenter: teknik, talang och tolerans. Floridas tre T går i stor sett att återfinna i Landrys lista. Floridas kreativa regioner kännetecknas av att vara ekonomiskt framgångsrika. Florida antar att de inkomster som genereras utgör grunden för den kulturella infrastruktur och den service som bidrar
• • (se avsnitt 2.03)
”Det är självklart
så att förutsätt-
ningarna för den
kreativa staden
– och därmed för
mötesplatser och
stråk som gyn-
nar ett kreativt
klimat – skapas
inom politik, eko-
nomi och kultur.”
till att göra en stad eller en region attraktiv. I den utveckling som pågår ingår en renässans för staden (se avsnitt 2.03), till den grad att priserna för bostäder ökar kraftigt och att gen- trifieringsprocesser (se avsnitt 1.07) tvingar bort fattigare in- vånare, något som Florida också diskuterar. Även platsen får stort utrymme i Floridas framställning, givetvis med fokus på kreativitet och med underrubriker som: breda arbetsmarknad- er, livsstil, mångfald, autenticitet, identitet och platskvalitet. I sin doktorsavhandling Den självorganiserade staden (2008) ger Lina Olsson ett delvis annorlunda perspektiv på kreativ- itet i ett urbant sammanhang, stockholmsförorten Rinkeby. Hon skildrar de verksamheter – småbutiker och andra före- tag, idrottsföreningar och återkommande evenemang – som startas och drivs på rinkebybornas egna initiativ. I hennes framställning handlar det inte om kreativitet i bemärkelsen vetenskapliga upptäckter eller innovationer på information- steknikens område utan om en vardagsnära kreativitet som ger inkomster, skapar sysselsättning och samtidigt på ett mångdi- mensionellt sätt utvecklar nya gemenskaper, i vissa fall med global räckvidd. Diskussionen om kreativitet är i allmänhet fokuserad på sådant som direkt (tekniska innovationer) eller på längre sikt (grundforskning) kan bidra till ekonomisk tillväxt. Den kreativitet och sociala uppfinnaranda som leder till ökad förståelse mellan kulturer eller till nya gränsöverskridande ge- menskaper (sociala innovationer) är värd större uppmärksam- het än den får idag. Ett undantag som får stor uppmärksam- het är utvecklingen av sociala media, men den forskningen är starkt fokuserad på och knuten till den tekniska utvecklingen. När John Pløger (2006) under rubriken In Seach of Urban Vi- talis tar sig an frågan om den vitala eller kreativa staden tar han utgångspunkt i en filosofisk tendens som kallas vitalism. Han finner dess rötter hos Georg Simmel, Henri-Louis Berg- son och Friedrich Nietzsche och visar hur den återkommer hos Gilles Deleuze och därefter tas upp av urbanteoretiker som Ash Amin och Nigel Thrift (2002). När politiker och planerare idag tar sig an de problem som hänger samman med ”transnationella och samhälleliga processer som immigration och etnisk pluralism, reflexiv modernism, individualism och välfärdsstatens nackdelar” sker ofta en regression till kom- munitaristiska ideal, det vill säga man sätter sitt hopp till det goda (lokal)samhället med ideal som homogenitet, social ge- menskap och civilsamhälle. Pløger menar att detta inte håller: Planeringen måste förhålla sig till en situation präglad av
• • (se avsnitt 2.03). • • (se avsnitt 1.07).
förändring, flöden, konflikter, fragmentering och mångfald. I detta tillstånd omvandlas synen på individen till något förän- derligt, ett knippe identiteter som framträder i olika samman- hang men där ingen nödvändigtvis är mer ”sann” än en annan. Vitalismen handlar om en sammanhållande vilja hos subjektet till att bli ”någonting”, en drivkraft som driver honom eller henne att ta del av de skiftande sammanhang som stadslivet utlovar. Nya möjligheter erbjuds eller uppfinns i ständigt nya konstellationer. Planeringen har, menar Pløger, hittills neglig- erat att människors tillvaro idag kännetecknas av allt de tagit för givet ständigt utmanas och ifrågasätts och att det urbana livet präglas av en stor osäkerhet. Urban vitalis handlar alltså om stadens vitalism som är en annan än lokalsamhällets. Hur man vid gestaltning och planering av det urbana rummet kan arbeta med frågor om den vitala eller kreativa staden åter- kommer vi till i nästa avsnitt.