stadens rum
bygger ofta på
föreställningar
om ett stads-
liv baserat på
konsumtion.”
Parallellt med köpenskapens utbredning i det offentliga rum- met tycks handeln, paradoxalt nog, även koncentreras geograf- iskt. I stadens periferi fortsätter utbyggnaden av allt större, bil- burna shoppinganläggningar. Det sena 1900-talets trend mot en suburbanisering av handeln har inte avstannat. Tvärtom, har de externa shoppinganläggningarna snarare ökat ännu mer i storlek (Franzén 2004, Schönning Sörensen 2008, Kärrholm och Nylund 2011). I stockholmsregionen byggdes exempelvis under 1990- och 2000-talet flera nya storskaliga handelsplat- ser – externa stormarknadsområden och shoppinggallerior – med regionala omland. Som exempel kan nämnas Stockholm Quality Outlet i Barkarby, Sickla köpkvarter, Kista galleria och Kungens kurva, varav den sistnämnda marknadsför sig som Nordens största handelsplats. I Vällingby och Skärholmen har de äldre stadsdelscentra uppgraderats till shoppinganläggnin- gar av nutida snitt där konsumtionen ställs i fokus som en up- plevelse och bekvämligheten är högt prioriterad.
Denna geografiska koncentration – och samtidiga utspridning – av handeln har bland annat medfört att kundunderlaget har dalat på andra platser i staden. Så är exempelvis fallet för många äldre och mindre stadsdelscentra från den moderna epoken. Oron för att centrumhandeln ska påverkas negativt har varit stor, men handeln i stadskärnorna har också föränd- rats och i viss mån anpassat sig för att kunna konkurrera med de externa handelsanläggningarna och de växande shopping- centren. Koncentrationstendenserna gör sig gällande även in stadskärnorna där gågatorna utgör de mest attraktiva lägena. Arkitekturforskaren Mattias Kärrholm har i sina studier av gå- gator och shoppingstråk i centrum observerat att dessa miljöer även kommit att alltmer programmeras efter shoppingens verksamheter och därigenom efterlikna shoppinganläggnin- garna. Exempel på sådana förändringar är att entréer till bu- tiker omformats för att göra rörelserna in och ut ur butiken smidigare, exempelvis med automatiska dörrar och utjämnade trösklar (Kärrholm 2008). En annan förändring är att handeln även tenderar att ta allt större plats i offentliga rum och stad- srum där många rör sig, exempelvis flygplatser, tågstationer, bibliotek och museer.
Förorternas småbutiker – populärt ofta kallade invandrar- butiker – kan ses som en blygsam men betydelsefull trend i motsatt riktning. Planeringsforskaren Lina Olsson (2008) beskriver hur småbutiker i Rinkeby inte bara spelar en roll som leverantörer av dagligvaror och etniska specialiteter utan
också fungerar som mötespunkter i kvarteren. Här uppstår ib- land samtal om allt ifrån vädret till politiken och Olsson visar att butikerna har egenskaper som i vissa avseenden gör dem till offentliga rum. En annan relativt ny typ av kommersiella platser med potential för gränsöverskridande möten är food courts, restaurangtorg där sittplatserna delas av ett antal mat- ställen och kaféer. Matgästerna på Kista galleria är en bland- ning av butikernas kunder, invånare i de kringliggande bostad- sområdena, anställda i verksamheterna i Kista och andra som arbetar i norra Stockholm (Tägil & Werne 2007).
Handeln har, som tidigare påpekats, alltid varit ett centralt inslag i staden. Under senare tid har många forskare oroat sig över att den tar ett allt större utrymme i staden och i det of- fentliga rummet, samtidigt som andra viktiga funktioner un- derordnas eller rent av trängs undan. Problemen med denna utveckling är flera. Ju mer det offentliga livet flyttas in till köpmiljöernas privata rum, desto mer homogeniseras rum- men i staden. Shoppingmiljöerna vänder sig till dem som har för avsikt att handla, något som också starkt signaleras genom miljöernas utformning och kontrollfunktioner. Vad som är tillåtet respektive förbjudet avgörs inte med utgångspunkt i de regler som gäller för gatan eller torget som offentliga rum, utan av de privata aktörer som kontrollerar dem. Även om det har hänt att politiska aktiviteter, exempelvis förtidsröstning vid val, förekommit i köpcentra, är dess miljöer oftast starkt begränsat till aktiviteter som inte hindrar eller stör köpens- kapen. Politiska manifestationer och demonstrationer av mer uttalade slag är inte troliga aktiviteter i ett shoppingcentrum. Juridiskt sett tycks emellertid de stora passagerna i köpcentra hamna i en gråzon. Medan vissa företrädare för polisen be- traktar dem som offentlig plats ser ägarna dem vanligen som privat område.
Litteratur
Zygmunt Bauman (2000): Liquid Modernity. Cambridge, UK & Malden, MA, USA: Polity.
Bosse Bergman (2003): Handelsplats, shopping, stadsliv: en his-
torik om butiksformer, säljritualer och det moderna stadslivets trivialisering. Stehag: Symposion.
Margaret Crawford (1992): The World in a Shopping Mall. I: Mi- chael Sorkin, red: Variations on a Theme Park: the new American
Guy Debord (2002): Skådesspelssamhället. Göteborg: Daidalos. http://www2.tripnet.se/~bengt/gdsds0.htm [2011–12–11] Graeme Evans (2003): Hard-branding the Cultural City: from Prado to Prada. In International Journal of Urban and Regional
Research, 27 (2): 417–40. Oxford: Blackwell Publishing.
Mats Franzén (2004): Retailing the Swedish City: the move towards the outskirts. I: European Cities. Insights on Outskirts.
Dynamics. COST Action C10. Brussels: ESF COST Office.
Jerilou Hammett & Kingsley Hammett, red (2007): The Sub-
urbanization of New York. New York: Princton Architectural
Press.
kvartersbutiken fanns inte med i de ursprungliga planerna - men har dykt upp ändå! herrgården, malmö. foto: lina olsson.
Jane Jacobs (1961): The Death and Life of Great American Cities, New York: Vintage. På svenska Den amerikanska storstadens liv och förfall (2004). Göteborg: Daidalos.
Mattias Kärrholm & Katarina Nylund (2011): Escalating Consumption and Spatial Planning: notes on the evolution of Swedish retail spaces. In European Planning Studies, 19, 6, 1043–1060. Abingdon: Carfax.
Mattias Kärrholm (2008): The Territorialization of a Pedes- trian Precinct in Malmö: Materialites in the Commerciali- cation of Public Space. In Urban Studies, vol. 9 (45) 2008, pp. 1903–1924. Abingdon: Routledge.
Lina Olsson (2008): Den självorganiserade staden: appropria-
tion av offentliga rum i Rinkeby. Doktorsavhandling. Institu-
tionen för arkitektur och byggd miljö, LTH, Lunds universitet. Oscar Pripp (2001): Företagande i minoritet: om etnicitet, strat-
egier och resurser bland assyrier och syrianer i Södertälje. Tumba:
Mångkulturellt centrum.
Mikkel Schönning Sörensen (2008): Projective Planning – An
Inquiry into the Justifications for Urban Planning. Doktor-
savhandling. Institutionen för arkitektur och byggd miljö, LTH, Lunds universitet.
Michael Sorkin, red (1992): Variations on a Theme Park: the new
American city and the end of public space. New York: Hill and
Wang.
Tomas Tägil & Finn Werne (2007): Förorter i förändring. I: Katarina Nylund, red: Periferin i centrum. Gränsöverskridande
praktiker i Stockholms offentliga rum. Göteborg: Daidalos.
2.06 sociala
media
och
det
offentligarummet
Sociala media är olika sätt att använda internet och digital teknik för direkt social interaktion. Sociala media representerar en relativt ny och egen värld för socialt umgänge oberoende av de fysiska platser där deltagarna uppehåller sig. Sådana virtu- ella arenor får sina egenskaper, sina karaktärer och stämningar av de människor som deltar. I likhet med fysiska platser har de sina egna – både skrivna och oskrivna – regler för uppträdande och sina egna rytmer, som bland annat påverkas av arbetstider och dygnets växlingar. Sociala media används bland annat för att kommunicera inom gemenskaper. Virtuella gemenskaper på nätet står i en nära relation till mobila gemenskaper på ga- tor och torg eftersom digitala medier erbjuder möjligheter att koordinera möten ansikte mot ansikte (Wikström 2010). Är det så att vår tids stad kännetecknas av mobila gemenskaper? I så fall, i vilken mening utgör de gemenskaper och hur påverkar de det offentliga livet?
Mest kända av sociala media är företeelser som Facebook och Twitter som (potentiellt) bildar världsomspännande ge- menskaper men i realiteten oftast består av människor som re- dan känner varandra från skolgång, arbetsliv och släktförhål- landen. Men människor knyter här också helt nya kontakter eller återupptar gamla och ibland nästan bortglömda relati- oner. Sociala media lanseras också som informella virtuella mötesplatser inom företag och organisationer. Inom Malmö högskola används exempelvis Yammer som ett socialt medium exklusivt för de anställda. Bloggar som representerar en för- fattares erfarenheter och uppfattningar utgör ett annat sätt att skapa virtuella mötesplatser och bygga kontaktnät. Bloggar kan vara helt individuella eller knutna till företag, organisa- tioner, tidningar och tidskrifter på webben. Men även nätver- kande som utnyttjar äldre och väl inarbetade kanaler som chat rooms, internettelefoni (med eller utan video), SMS och e-post är besläktade med och samspelar med sociala media. För an- vändarna rör det sig om alternativa kommunikationsredskap och vilket man väljer tycks handla om stil och vilken sorts kontakt man söker. Med de ”smarta mobiltelefoner” som blir allt mer vanliga växlar man redskap på ett ögonblick men re- sultatet – att vara aktiv i och bygga vidare på ett socialt nätverk – är ändå ungefär detsamma.
Det finns en risk för begreppsförvirring när man diskuterar soci- ala media. Det gäller begreppet socialt nätverk, där nätverk i den ursprungliga definitionen avser människors kontakter överhu- vudtaget. När man idag talar om sociala nätverk tror många att det handlar om sociala media och nätverkande via olika kommu- nikationsredskap, eftersom ordet nätverk tolkas som datanät- verk eller kommunikationsnät. Med sociala nätverk avses den krets av anhöriga, vänner, grannar, arbetskamrater som män- niskor har omkring sig och som de på olika sätt upprätthåller och förnyar (Meijas 2007). Det är viktigt att påminna att sociala nätverk inte förutsätter någon som helst teknik utöver den mest basala som byggnader, stigar och vägar. Fortfarande träffas män- niskor i kvarteret och på gatan, i trappan och på jobbet. Det in- tressanta – och paradoxala – är att den nya tekniken, inte minst bland de unga, används för att få till stånd möten ansikte mot ansikte, möten som tidigare förutsatte frekvent närvaro i byn eller på Storgatan. Men även ”gamla” media som brevväxling,