2.01 vad
är
ett
offentligt
rum?
När vi rör oss genom staden befinner vi oss oundvikligen i det offentliga rummet. Detta rum, som alla tänkes ha tillgång till, utgör ett av stadens mest grundläggande element. Till det of- fentliga rummet hör en bred uppsättning av vardagliga platser: den traditionella stadens gator, gränder, torg och parker och det öppna och utspridda förortslandskapets trafikleder, matar- gator, gångvägar, cykelbanor, gångtunnlar och grönzoner. I ett försök att etablera en grundläggande definition av det offent- liga rummet skulle man kunna säga att det är ett rum för alla. Föreställningarna om vad det innebär är motstridiga, vilket säger oss att det inte är möjligt att fastställa en absolut eller slutlig definition. Istället bör vi se att de olika föreställnin- garna ger oss möjligheter att förstå och analysera det offentliga rummet på olika sätt, vilket i sin tur ger oss en djupare förståelse och en mer nyanserad bild av det.
Inom humaniora och samhällsvetenskap betonas ofta de be- tydelser och de värden som det offentliga rummet har för sam- hället och relationerna mellan oss människor. Det offentliga rummet betraktas här som det gemensamma rum som möjlig- gör relationer utanför den privata sfären. Man skulle kunna hävda att det offentliga rummet utgör den grund som gör det urbana samhället möjligt. I denna tolkning blir det tydligt att det offentliga rummet inte enbart kan ses som ett fysiskt och materiellt rum. Det offentliga rummet består i hög grad av sociala relationer mellan människor och dessa utgörs inte en- bart av relationer mellan individer utan även mellan kollektiv av olika slag.
Att ställa sig frågan vad det är som gör ett offentligt rum of- fentligt blir relevant då vi talar om offentliga rum i vår faktiska och konkreta omgivning. Har det faktiska offentliga rummet vissa specifika egenskaper som gör det offentligt och hur kan vi i så fall identifiera dessa? Tillgängligheten, dvs. möjligheten att beträda och vistas i det offentliga rummet, understryks ofta som ett grundläggande kriterium för huruvida ett rum kan betraktas som offentligt eller inte. Tillgängligheten är inte enbart en fråga om fysisk framkomlighet, det vill säga
• svartbäcksgatan, uppsala.
foto: johan ericson.
“... det offentliga
rummet utgör
den grund som
gör det urbana
samhället möjligt”
om rummets materiella egenskaper. De sociala normer och föreställningar som präglar olika platser (se av snitt 2.09), lik- som de legala aspekter som kringgärdar det faktiska offentliga rummet bestämmer i hög grad dess tillgänglighet. Beträffande det sistnämnda är det faktiska rummets ägoförhållanden av central betydelse. Med offentligt rum avses vanligen ett rum som ägs och förvaltas av kommunen eller staten, alltså ett rum som inte är privatägt.
Tillgängligheten är en viktig definierande aspekt, men det säger inte mycket om vad vi kan använda det offentliga rummet till och hur vi förhåller oss till varandra i det. Tillgänglighet kan heller inte användas som ett kriterium för att bestämma om en plats är offentlig eller inte. Man kan exempelvis ställa sig frågan om ett privatägt rum som förefaller vara helt öppet och tillgängligt, exempelvis ett shoppingcenter, kan betraktas som ett offentligt rum. Det finns anledning att som Stephen Carr
• • (se avsnitt 2.09)
och hans medförfattare (1992) tala om det offentliga rummet som en rättighet. Rätten och friheten att använda det offent- liga rummet betraktas som grundläggande. Dessa fri- och rät- tigheter innebär med nödvändighet förhandlingar mellan den egna och de andras användning och anspråkstagande av det offentliga rummet (se avsnitt 2.10). Viktigt att hålla i tanken är att dessa fri- och rättigheter dock inte är jämlikt fördelat i samhället. De sociala hierarkier som existerar i samhället är också verksamma i det offentliga rummet, exempelvis genom rumslig gestaltning och regler för vad som är tillåtet att göra. När vi rör oss i det offentliga rummet träffar vi sällan på män- niskor vi redan känner. En annan viktig egenskap hos det offentliga rummet som ofta framhålls är därför att det kara- ktäriseras av möten mellan främlingar. Jürgen Habermas, Richard Sennett och Zygmunt Bauman hör till de teoretiker som har utvecklat tänkandet kring det offentliga rummet. De
• • (se avsnitt 2.10)
representerar synsätt som alla utgår från de former för social interaktion som med borgarklassens framväxt utvecklades under 1700- och 1800-talet. De ideala publika rum som exem- pelvis Sennett beskriver kännetecknas av möten mellan främ- lingar, det vill säga ett helt annat slags umgänge än det som sker mellan grannar, arbetskamrater, vänner och släktingar. Mötet mellan främlingar sker i skydd av ”civilitetens mask” och karaktäriseras som en händelse utan förflutet och också ofta utan framtid. Civilitet är den term som Sennett använ- der för att beskriva den kompetens som krävs i det offentliga rummet (Sennett 1974, Bauman 2010). Det publika rummet är i konsekvens med detta en speciell region av det gemensamma livet, en region där främlingar har möjlighet att träffa andra främlingar i ett socialt samspel som varken förutsätter intim- itet eller kontinuitet.
Offentlighet är exempel på ”ett i grunden omstritt begrepp” (Lundeqvist 2005), ett begrepp som är föremål för olika, ibland motstridiga tolkningar och som får sin mening genom den dis- kussion det ger upphov till. Det är också ett begrepp som för- grenar sig i olika, delvis överlappande kategorier, till exempel offentlig sektor, offentlig sfär och offentligt rum. Mimi Sheller och John Urry (2003) har påpekat att olika tolkningar av så- dana kategorier också innefattar tolkningar av det privata. Det offentliga och det privata rummet definierar alltså varandra ömsesidigt. På gator och torg kan människor samlas, umgås och samverka relativt fritt och opersonligt, till skillnad från i hemmets och arbetsplatsens privata rum som istället stöd- jer intimiteten och äganderätten. Men i den process som för närvarande pågår sker en uppblandning: I det ”uppkopplade” hemmet är den medierade offentligheten sedan flera decen- nier påtagligt närvarande – samtidigt som en informalisering och intimisering tycks ske i stadens offentliga rum. Mats Fran- zén (1992) visar dock i historiska studier att beteendereglerna i det offentliga rummet – och gränsen för vad som anses opas- sande – har skiljt sig mellan samhällsklasserna. Det informella och intima är således inget nytt inslag i stadslivet.
Ett med offentligt rum besläktat begrepp är offentlig sfär. Något förenklat skulle man kunna säga att den offentliga sfären består av alla de sammanhang där det sker ett utbyte av information, tankar och idéer. Den offentliga sfären måste, för att vara fri, vara under ständig förändring och utom kontroll av enskilda aktörer. Som begrepp definieras vanligen den of- fentliga sfären som abstraherad från konkreta rumsliga sam-