att utveckla infor-
mella regler för
socialt umgänge
när rummet har
en tydlig ter-
ritorialitet.”
• är det här också ett offentligt rum? vardagen för fot- gängare i modernis- mens stadslandskap innehåller ofta långa förflyttningar över folktomma, kala och vindpinade ytor. brunnshög, lund. foto: tomas wikström.Alla som varit inne på frågor om det offentliga rummet vet att det ligger nära till hands att laborera med olika varianter: grad- er eller aspekter av offentlighet till exempel ”halvprivat” och ”halvoffentligt”, det formellt och det reellt offentliga, offentligt rum och offentlig sfär, deloffentligheter. Motsvarigheten till det offentliga som ideal kategori är svår att återfinna i verkliga livet. Så beskriver offentlighetens teoretiker ibland också vår tids offentliga liv som i ett tillstånd av förfall (Sennett 1974): Det offentliga var bättre förr! Det privata är lika svårhanter- ligt: som ”privatisering” tycks det lägga under sig stora delar av det offentliga rummet, medan det privata hemmet via mediala uppkopplingar befinner sig mitt i världen. Samhällsteoretik- erna Mimi Sheller och John Urry (2003) förespråkar istället en mera flytande och ”mobil” begreppsvärld, där både det ”pub- lika” och det ”privata” rummet ständigt omvandlas. De påtalar att det finns allvarliga problem med att tolka de förändringar det offentliga går igenom idag i termer av erosion eller upplös- ning. Många teoretiker håller enligt Sheller och Urry fast vid ”en statisk version av gränsen mellan det offentliga och det privata”, när man istället borde undersöka hur hybridisering sker och vilka nya villkor den ställer på människor när de rör sig mellan offentligt och privat.
Det finns ytterligare ett problem med begreppsparet privat/ offentlig. I diskursen om staden tenderar denna tudelningen att tränga undan ett tredje territorium som inte låter sig inord- nas under det ena eller det andra, nämligen det gemensamma. Elisabeth Blackmar (2006) beskriver hur the commons eller allmänningen som sätt att förfoga över mark har motarbetats och trängts undan framför allt till förmån för det privata ägandet. Ordet gemenskap eller community associeras ofta till lantliga lokalsamhällen i form av bondbyar och andra småorter, till former för socialt liv som uppfattas som otidsen- liga. Men mycket talar för att gemenskaper också hör vår tids urbana liv till och fenomenet mobila gemenskaper är ett indi- cium på att gemenskaper inte har spelat ut sin roll utan istället tagit sig nya former (Amin & Thrift 2002, se även avsnitt 1.05). Är det så att staden idag innehåller nya territorier för dessa nya gemenskaper? Bör vi hålla ögonen öppna för en ny typ av allmänningar?
Det är svårt att blunda för den komplexitet som kännetecknar det offentliga rummet i vår tid, inte minst med tanke på den stora utbredningen av bärbara kommunikationsredskap. En stor teoretisk öppenhet och en lika stor empirisk nyfikenhet
är förutsättningar för en framgångsrik kunskapsutveckling. I samband med planering och design av stadens rum krävs ett nyanserat och medvetet förhållningssätt till det vi kallar det offentliga rummet: Vilka slags aktiviteter ska uppmuntras respektive förhindras, vilka människor bjudas in respektive stängas ute och vilka medel i form av rumslig gestaltning kan användas för att uppnå olika resultat?
Litteratur
Ash Amin & Nigel Thrift (2002): Cities: Reimagining the ur-
ban. Cambridge, UK: Polity.
Zygmunt Bauman (2000): Liquid Modernity. Cambridge, UK & Malden, MA, USA: Polity.
Elisabeth Blackmar (2006): Appropriating ”the Commons”: The Tragedy of Property Rights Discourse. I: Setha Low & Neil Smith (2006): The Politics of Public Space. New York and London: Routledge.
Stephen Carr, Mark Francis, Leanne G. Rivlin & Andrew M. Stone (1992). Public Space. Cambridge: Cambridge University Press.
Mattias Kärrholm (2004): Arkitekturens territorialitet. Lund: Institutionen för arkitektur, LTH, Lunds universitet.
Jerker Lundeqvist (2005): Om att definiera arkitektur. En essä om ett i grunden omstritt begrepp. Nordisk arkitektur-
forskning, Vol. 18, No 4, 2005.
Madanipour, Ali (2003). Public and Private Spaces of the City. London: Routledge.
Richard Sennett (1974): The Fall of Public Man. Cambridge/ London/Melbourne: Cambridge University Press.
Mimi Sheller & John Urry (2003): Mobile Transformations of ”Public” and ”Private” Life. Theory, Culture & Society. Vol. 20(3), pp 107–125.
2.02 det
offentliga
rummet
som
mötesplats
Begreppet offentligt rum är intimt förknippat med stadens rum och föreställningarna om dessa som en arena för möten mel- lan människor. Stadens offentliga rum är platsen för stadens offentliga liv, eller, som Stephen Carr och hans medförfattare formulerat det i boken Public Space (1992), den ”scen” på vilken det kollektiva livets drama äger rum. Inom urbanteorin under- stryks ofta den avgörande roll som det offentliga rummet spe- lar för tillblivelsen av offentlig kultur, för olika demokratiska yttringar och för människors möjligheter att mötas. Det är i mötet med den andre som vi kan skapa gemenskaper, kulturer och kollektiva föreställningar.
Ett centralt och återkommande tema i urbanteorin behand- lar stadens offentliga rum som platsen där vi möter männi- skor som vi inte känner: människor som är främmande för oss. Bland socialvetenskapligt orienterade forskare, som ex- empelvis Zygmunt Bauman, Erving Goffman och Richard Sennett beskrivs denna sorts relation mellan människor med begreppen främlingen och den andre. I grunden finns ofta en föreställning om hur relationerna mellan människor har förändrats historiskt där det moderna samhällets utveckling och i synnerhet städernas omvandling under industrialismens och modernismens tidevarv. De sociala relationer som uppstår i de snabbt växande städerna under industrialismen och med den tillhörande teknologiska och kommersiella utvecklingen har försökt att fångas i begreppsparet Gemeinschaft och Ge- sellschaft (Asplund 1991). Under sent 1800-talet debatterades livligt hur framförallt de växande storstäderna påverkade män- niskors levnadsförhållanden, men även hur städerna kommit att förändra hur människor umgås och relaterar till varandra. I den klassiska essän från 1903, Die Großstadt und das Geistesle- ben (Simmel 1981), beskriver den tyske sociologen Georg Sim- mel hur stadslivet i de växande storstäderna under slutet av 1800-talet kommit att präglas av en präglas av anonymitet och affärsmässiga relationer som å ena sidan gjort gett storstadsin- vånaren individuell frihet från social kontroll och rigida so- ciala normer, men å andra sidan även gjort storstadsinvånaren mer distanserad och blasé inför den andre. Mötet i stadens of- fentliga rum präglades var snarare ett slags icke-möte, ett möte utan engagemang och utbyte annat än de anonyma utbyten som sker genom handeln.