Hälsorelaterade effekter ,,,,

Den huvudsakliga källan till UV-strålning är solljus och följaktligen har utomhusaktivite- ter och solvanor avgörande betydelse för exponeringen av enskilda individer. Inte minst har semesterresor till badorter i soliga länder betydelse. Också artificiella källor till UV kan spela roll och utgörs framför allt av solarier, sollampor samt vissa exponeringar i arbetslivet. Det är uppenbart att solexponeringen varierar mellan länder, och inom länder. Om vi i framtiden får ett avsevärt tunnare ozonskikt kommer det också att påverka solexponeringen. Det är väl känt och allmänt accepterat att UV-strålning har en cancerframkallande effekt. Solljus är en av de exponeringar som klassificerats i den högsta gruppen, grupp 1, av IARC (International Agency for Research on Cancer). I denna grupp klassificeras exponeringar där det är klarlagt att de är cancerframkallande hos människan. Också för effekterna på immunsystemet finns det klara belägg, men betydelsen av detta är mer oklar. Hög exponering tycks leda till nedsatt immunförsvar och både infektionskänslighet och ökning av risk för vissa cancerformer har diskuterats som en konsekvens av detta. Samtidigt har exponering för solljus och UV-strålning på lägre nivåer positiva effekter, bland annat bildas D-vitamin och immunförsvaret stimuleras. Den individuella känsligheten för UV-exponering varierar kraftigt beroende

53 _{Environmental effects of ozone depletion and its interaction with climate change: 1998 assessment,} UNEP/WMO

54 _{Environmental effects of ozone depletion and its interaction with climate change: 2002 assessment,} UNEP/WMO

55 _{Miljöhälsorapport 2001, Socialstyrelsen}

61

på pigmentering. Det finns också omfattande stöd för att UV-strålning leder till att huden åldras (photoageing), den får ett läderaktigt och skrynkligt utseende och förlorar

elasticitet. Även ögat kan påverkas av UV-exponering som bland annat kan resultera i inflammation av hornhinnan och bindhinnan och det finns stöd för att långvarig intensiv exponering kan påverka risken för katarakt (grå starr). Det diskuteras också att solexpone- ring skulle kunna ha betydelse för makuladegeneration (åldersförändringar av gula fläcken). Detta är en vanlig orsak till synbesvär eller blindhet hos äldre och följaktligen potentiellt av största betydelse. Det vetenskapliga underlaget är dock tills vidare bristfälligt.

Hudskador, erytem och hudcancer

Trenden att vara brun har länge varit en symbol för hälsa, status och välbefinnande. Många människor solar året runt för att motsvara dessa värden. Med för mycket solning ökar risken för att få hudcancer. Det finns tre olika sorters hudcancer, varav två i allmänhet är lätta att bota om sjukdomen upptäcks i tid.

Den lindrigaste formen kallas basalcellcancer och sprider sig ytterst sällan. Skivepitel- cancer i huden är en något allvarligare cancerform. I ett tidigt skede visar sig skivepitel- cancer som en skrovlighet eller ett ytligt sår och kan då botas med enbart salvbehandling, Har den växt in i läderhuden måste den opereras. I några procent av fallen sprider sig denna cancerform och kan då vara dödlig.

Den farligaste formen av hudtumör är det maligna melanomet. Antalet fall har ökat starkt under senare hälften av 1900-talet i västvärlden. I Skandinavien är incidensen hög jämfört med andra europeiska länder. Ökningen av antalet hudcancerfall som observerats i Sverige under den senaste tioårsperioden tillskrivs i stor utsträckning ändrade solvanor och ökad solexponering. Ökade semesterresor till sydligare länder anses ha en betydande del i detta. Emellertid förefaller det nu som om ökningstakten har minskat. Uppfattningen att uttunningen av ozonskiktet skulle vara en bidragande orsak till ökningen i antal hudcancerfall är vilseledande. Det finns idag inga mätningar som visar på någon ökning i UV-strålning som en följd av ozonskiktets uttunning över Sverige och den ökning i UV- strålning över Sverige som beräknats med en modell över Europa har ingen betydelse för cancerincidensen om man jämför med vilken effekt solvanorna har. De temporära ökningar i UV-strålning som rapporteras bl.a. i massmedia beror oftast på naturliga variationer i ozonskiktet och naturliga variationer i övriga strålningspåverkande system såsom moln, partiklar i luften etc.

Idag kan vi inte hänföra cancerincidensen till ozonskiktets uttunning. Om avvecklingen av ozonnedbrytande ämnen inte skulle ha kommit till stånd skulle vi däremot redan idag ha sett en tydlig ökning i UV-strålning och antal hudcancerfall. Figur 4.12 visar den uppskattade ökningen i antal cancerfall baserad på produktions- och uttunningsscenarier- na i 1998 års bedömningar av WMO/UNEP:s vetenskapliga panel57. Den ökade risken för hudcancer har beräknats för den observerade ozonuttunningen vid 45° N och med

antagandet om en folkgrupp med samma hudkänslighet och åldersfördelning som i USA. Mestadels rör det sig om ickemelanom cancer och dödligheten uppskattas till 2 % av förekomsten. Den ökade risken är förmodligen något underskattad eftersom man antar

62

full ratificering av alla parter. Dessutom ökar antagligen risken med 60 % i och med befolkningens ökande ålder. Man har inte heller tagit någon hänsyn till eventuell ökning i exponering som en följd av förändrat beteende. Noterbart är också att speciella riskgrup- per, som t.ex. utomhusabetare, sannolikt överskrider denna risknivå för ickemelanom cancer och att ozonuttunningen kan vara större över vissa områden än medelvärdet som använts i detta exempel.

0 50 100 150 200 250 300 350 400 450 500 1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100 Inga begränsningar Montrealprotokollet 1987 London 1990 Köpenhamn 1992 Montreal 1997

Antal extra hudcancerfall p.g.a. ozonskiktes uttunning (per miljon människor och år)

Källa: Twenty Questions and Answers About The Ozone Layer, UNEP 2003

Figur 4.12 Uppskattad ökning i antal hudcancerfall utifrån Montrealprotokolets förväntade effekter på ozonskiktets återhämtning.

Baserat på prognoserna av ozonskiktetsåterhämtning har man beräknat förändringarna i UV-strålning och även den ökade frekvensen för hudcancer58. Beräkningarna är gjorda både med och utan hänsyn tagen till klimatinteraktionerna. Om man jämför figur 4.13 med figur 4.10 ser man att ökningen i UV-strålning relativt 1980 års värden bedöms minska från 1997 till 2020. Tar man hänsyn till klimatinteraktionerna kommer UV- strålningen däremot fortsätta öka över större delen av Europa fram till ca år 2020. Den beräknade ökningen i UV-strålning resulterar i en ökad frekvens av hudcancer som beräknas ha en kulmen ca 50 år efter det att UV-strålningen börjat avta, år 2070 med hänsyn tagen till klimatinteraktionerna. Utan klimatinteraktioner bedöms beräknas antalet hudcancerfall i Sverigeöka med ca 90 fall per år jämfört med år 1980 (fig. 4.14). Med klimatinteraktioner fördubblas den siffran (ca 180 fall per år).

58 _{Ozone layer – climate change interactions, Influence on UV levels and UV related effects, 2002, report 410} 200 112, National Institute of Public Health and the Environment (RIVM), Holland

63

Källa: National Institute of Public Health and the Environment (RIVM), Holland

Figur 4.13 Modellberäknad skillnad i effektiv UV-strålning mellan 1980 och 2020

Källa: National Institute of Public Health and the Environment (RIVM), Holland

Figur 4.14 Beräknad ökning i antal hudcancerfall som en effekt av den modellerade UV- strålningsutvecklingen.

64

Immunförsvar

Under de senaste decennierna har betydande insikter beträffande UV-strålningens effekter på immunsystemet gjorts. Initialt studerades huvudsakligen effekterna av UVB-strålning medan senare studier även undersökt effekter av UVA och simulerad solljusbestrålning. UV-strålning har en hämmande effekt på immunsystemet. Konsekvenserna för mänsklig hälsa, till exempel utveckling av hudtumörer och motståndskraft mot infektioner, är relativt okända men nyligen har några studier publicerats.

Man har bl.a. visat att det finns en korrelation mellan erythem och immunhämmande reaktioner. Personer med känslig hudtyp var 2-3 gånger känsligare för immunhämmande reaktioner än personer med tåligare hudtyp. Det är välkänt att personer med den förra hudtypen löper större risk att drabbas av hudcancer än personer med den senare hudtypen.

Det finns bevis som talar för att UV-strålning kan påverka verkningsgraden av HIV i bäraren. Dessa effekter har dock inte kunnat styrkas i kliniska studier.

Autoimmuna sjukdomar som t.ex. multipel skleros har i både en Australisk och en Amerikansk studie visat sig öka med ökad latitud, d.v.s. minskad UV-strålning. En annan autoimmun sjukdom, diabetes, har i en Svensk studie också visat sig öka med latituden. Ögonskador

Ögat är särskilt utsatt för UV-strålning. När solljuset når ögat, träffas först hornhinnan, sedan linsen, glaskroppen, och näthinnan. P.g.a. molekylär absorption i hornhinnan och linsen når endast en liten del av UV-strålningen näthinnan. Hornhinnan absorberar merparten av de kortare våglängderna (<300 nm) och linsen absorberar nästan all återstående strålning under 370 nm. Endast några procent UV-strålning omkring 320 nm släpps igenom till näthinnan. Ögat släpper igenom 80-90 procent av långvågigt synligt ljus.

Den effekt på hornhinna/bindhinna som tydligast kan kopplas till UV-exponering är snöblindhet (fotokeratit), ögats motsvarighet till hudens solbränna. Det finns en rad andra effekter på hornhinna/bindhinna såsom fettinlagringar i hornhinnan (klimatisk droppkera- topati), bindvävs- och fettinlagring i bindehinnan (pingueculum) och bindvävsinväxt från bindehinnan in i hornhinnan (pterygium).

Ur ett hälsoperspektiv är de ögonsjukdomar som drabbar linsen viktigast. En gradvis igengrumlad lins leder så småningom till blindhet. När man vid behandling av grå starr avlägsnar linsen, ökar risken för skador på näthinnan. Av denna anledning tillverkas många konstgjorda linser i UV-absorberande material. Ökad solexponering kan öka risken för ytliga former av starr upp till tre gånger. De ekonomiska och sociala konse- kvenserna av en ökning av antal katarakter är betydande. Sjukvårdskostnaderna blir enorma i och med den uppskattade fördubblingen av antal sjukdomsfall per tioårsperiod.

USEPA59 har utnyttjat samma information som man gjorde för riskökningen av hudcancer och uppskattat motsvarande ökningar i antal fall av katarakter (fig. 4.15).

65

0 10 20 30 40 50 60 1980 2000 2020 2040 2060 2080 2100 Montrealprotokollet 1987 London 1990 Köpenhamn 1992 Montreal 1997

Antal extra fall av katarakter p.g.a. ozonskiktets uttunning (per miljon människor och år)

Källa: Environmental effects of ozone depletion and its interaction with climate change: 1998 assessment, UNEP/WMO

Figur 4.15 Uppskattad ökning i antal fall av katarakter utifrån Montrealprotokollets förväntade effekter på ozonskiktets återhämtning.

In document Skyddande ozonskikt (Page 61-66)