3. Avvecklingen av de ozonnedbrytande ämnena
3.4 Det svenska regelverket och svenska initiativ på den globala arenan
Lagstiftning, förordningar och föreskrifter har i Sverige spelat en dominerande roll i avvecklingen av ozonnedbrytande ämnen som används som kemikalier och köldmedier i Sverige. Lagstiftningen har varit mycket effektiv, användningen har minskat kraftigt. En viss återstående användning är tillåten enligt nu gällande regler. Det har krävts en omfattande reglering med ibland relativt svåröverskådliga föreskrifter som omfattat olika sektorer, användningsområden, olika stoppdatum, etc. Lagstiftningen har också ställt höga krav på tillsynsmyndigheterna.
Information till olika nyckelgrupper har varit en annan mycket viktig komponent i ett framgångsrikt åtgärdsarbete. Här har internationell och nationell uppmärksamhet kring ozonhålet spelat en viktig roll, men också att det i grunden funnits en klar och tydlig nationell informationsstrategi i detta avseende.
Ekonomiska styrmedel, skatter och avgifter, har spelat en viss roll i avvecklingsarbetet. Tillämpningen av dispensavgifter för att använda ozonnedbrytande ämnen har varit ett effektivt styrmedel för att begränsa användningen till ett fåtal användningsområden med särskilda behov. Förordningen (2002/187) om ämnen som bryter ned ozonskiktet reglerar villkoren för undantag från förbuden. För CFC, HCFC, koltetraklorid och 1,1,1-
trikloretan får Naturvårdsverket ge dispens bara om det finns synnerliga skäl. Begreppet markerar en mycket stor restriktivitet. Avgiften för dispens var 20 kr per kg substans år 1989, och har under årens lopp höjts ett antal gånger, och från 1997 låg dispensavgiften på 600 kr per kg substans, vilket gjorde att andra alternativ blev ekonomiskt intressanta. Den nya miljöbalken som trädde i kraft den 1 januari 1999 medger inte dispensavgifter, men ger möjlighet att ta ut sanktionsavgifter. Idag tas en dispensansökningsavgift på 2 500 kr ut vid varje tillfälle som dispens söks. En anläggningsägare som bryter mot användnings respektive påfyllningsförbud av CFC, HCFC eller halon påförs en miljösanktionsavgift13 enligt tabell 3.2.
30
Tabell 3.2 Miljösanktionsavgifter som skall betalas av näringsidkare vid bedrivande av näringsverksamhet.
Överträdelse Avgiftsbelopp
Användning av CFC som arbetsmedium i en befintlig kyl-, värme- eller annan klimatanläggning.
10 000 kr + 1 200 kr per kg otillåtet använt ämne
Användning av CFC som arbetsmedium i en befintlig kyl-, värme- eller annan klimatanläggning av typ enhetsaggregat med en köldmediemängd av 900 gram eller mindre efter den 31 december 2004.
10 000 kr + 1 200 kr per kg otillåtet använt ämne
Användning av HCFC som arbetsmedium vid nyproduktion eller nyinstallation av kyl-, värme- eller andra klimatanläggningar.
5 000 kr + 600 kr per kg otillåtet använt ämne
Användning av HCFC för påfyllning av befintliga kyl-, värme- eller andra klimatanläggningar.
5 000 kr + 600 kr per kg otillåtet använt ämne
Användning av halon i eller vid installation av brandsläckningsanordning.
10 000 kr + 1 200 kr per kg otillåtet använt ämne
3.4.1 Förordningar, föreskrifter och frivilliga åtaganden
Produktion och användning av ozonnedbrytande ämnen regleras på nationell nivå i förordningen (2002/187) om ämnen som bryter ned ozonskiktet som kompletterar EU: s förordning (2037/2000) om ämnen som bryter ned ozonskiktet. I Sverige är, med vissa undantag, all yrkesmässig tillverkning, användning, överlåtelse och saluhållning av CFC, HBFC, HCFC, haloner, CTC, 1,1,1-trikloretan, metylbromid och bromklormetanförbju- den.
Andra viktiga regelverk som reglerar användningen och hanteringen av ozonnedbry- tande ämnen nationellt är Avfallsförordningen (2001:1063), Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, Köldmediekungörelsen (SNFS 1992:16) samt Halonföreskriften (SNFS 1993:7).
I avfallsförordningen finns bl.a. regler för den kommunala renhållningen, allmänna bestämmelser om hantering av avfall och särskilda bestämmelser för vissa avfallsslag samt regler för transport av avfall. Avfallsförordningen innehåller inte några regler om mellanlagring, återvinning eller bortskaffande av avfall. Dessa bestämmelser finns i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.
Alla de varuslag som innehåller ozonnebrytande ämnen (kapitel 4) omfattas av avfalls- förordningen när de kasseras och blir farligt avfall. Att avfall klassificeras som farligt avfall enligt avfallsförordningen innebär att särskilda krav gäller för den som ger upphov till avfallet. Det farliga avfallet skall bland annat sorteras ut från övrigt avfall. Anteck- ningar skall också föras om den mängd som uppkommer årligen, de slag av avfall som uppkommer samt de anläggningar som avfallet transporteras till. Det finns också
särskilda krav för den som transporterar det farliga avfallet. Dessutom är den som lämnar avfallet för borttransport skyldig att kontrollera att tranportören av avfallet har nödvändi- ga tillstånd och att mottagaren har tillstånd att ta emot avfallet. För de anläggningar där farligt avfall mellanlagras, återvinns eller bortskaffas krävs särskilt tillstånd enligt förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.
Flera av de avfallsslag som berörs utgörs av elektriska produkter, t ex kylmöbler och varmvattenberedare. För sådant avfall gäller att avfallet får deponeras, förbrännas eller
31
fragmenteras endast om avfallet har förbehandlats. Vid förbehandlingen skall eventuella ozonnedbrytande ämnen tas om hand på lämpligt sätt ur miljösynpunkt.Naturvårdsverkets föreskrift om kyl- och värmepumpanläggningar innehållande CFC, HCFC och HFC (SNFS 1992:16) innehåller specifika bestämmelser om hur man skall hantera köldmedier. Bland annat ställer 18 § i Köldmediekungörelse krav på hur förbrukade köldmedier skall omhändertas. Vid underhåll, reparation och andra åtgärder som berör köldmediesystemet skall köldmediet tas till vara och i första hand återföras till samma aggregat. Om tillvarataget köldmedium skall kunna återanvändas i andra
anläggningar än från vilken de tappats måste renheten kunna garanteras. I annat fall kan föroreningar orsaka fel som kan leda till reparationer och köldmedieutsläpp. Förbrukade köldmedier skall tas om hand för extern återvinning eller destruktion. Det samma gäller vid skrotning av aggregatet. För att säkerställa att förbrukade köldmedier samlas in och inte släpps ut i atmosfären har man i Köldmediekungörelsen vidare sagt att den som importerar eller distribuerar köldmedier är skyldig att ta emot levererade köldmedier för återvinning. I samband med återtagande får inga avgifter tas ut för återvin-
ning/destruktion och förbrukade/använda köldmedier som inte skall återvinnas skall tas om hand av Sydkraft SAKAB AB för destruktion.
Föreskriften om hantering av brandsläckningsanordningar med halon, HCFC och HFC- föreningar (SNFS 1993:7) ställer liknande krav på hanteringen av brandsläckningsmedel som finns i brandsläckningsanordningar och i handbrandsläckare, som man ställer för hanteringen av köldmedier. Av 8 § framgår att halon som samlas in skall levereras för återanvändning, destruktion eller export. Även i denna föreskrift säger man att halon som inte återanvänds/recirkuleras eller exporteras skall lämnas för destruktion.
Byggsektorns frivilliga åtagande
Mycket av det avfall som innehåller ozonuttunnande ämnen kommer att uppstå inom byggsektorn.
Utöver ovan nämnda förordningar och föreskrifter har Byggsektorns Kretsloppsråd arbetat med att ta fram ett detaljerat miljöprogram14 som tar upp delmål, åtgärder och uppföljning. Miljöprogrammet bygger på det frivilliga åtagande15 som Byggsektorns Kretsloppsråd lämnade under hösten 2001. Åtagandet baseras på fyra miljömål, varav ett handlar om omhändertagande av avfall. Enligt åtagandet avser byggsektorn att dela in avfallet i ett antal kategorier, varav farligt avfall är en av kategorierna. För varje kategori skall avfallsslagets omfattning och sammansättning analyseras, liksom förutsättningarna för återanvändning/återvinning, gällande transportregler, hur klassningen av avfallet skall gå till, eventuella myndighets-krav, volymer/mängder. Byggsektorns Kretsloppsråd har en pådrivande roll i att göra den nya definitionen på farligt avfall känd och att sprida kunskap om i vilka varor ozonuttunnande ämnen finns.
14 Byggsektorns Miljöprogram 2003
32
3.4.2 Sveriges bilaterala program
Det övergripande syftet med Sveriges bilaterala program är att stötta processen för en hållbar och kostnadseffektiv utfasning av de ozonnedbrytande ämnena i u-länderna.
Upp till 20 % av bidraget från ett I-land till den multilaterala fonden16, kan användas för bilateralt samarbete. Sverige verkar genom Sida:s bilaterala program för att skydda ozonskiktet för att stärka andra länders möjligheter att uppnå de åtaganden som
Montrealprotokollet omfattar. Programmet verkar genom att stödja arbetet med att skapa en fungerande lagstiftning för att avveckla ozonnedbrytande ämnen samt att ge stöd för att utöva tillsyn av existerande lagstiftning. Dessutom bidrar man med kunskapsöverfö- ring av teknik och alternativa metoder. Arbetet bedrivs vid Stockholm Environment Institute (SEI) på uppdrag av Sida.
Det bilaterala programmet har som mål att dela med sig av de erfarenheter som av- vecklingen av ozonnedbrytande ämnen i Sverige fört med sig och att anpassa dem för mottagarländernas specifika behov. Programmet fokuserar på strategisk planering, deltagande i och assistans till myndigheter som ansvarar för bevarandet av ozonskiktet och problem relaterade till det omfattande småskaliga användandet av ozonnedbrytande ämnen i vissa länder. Målet är att planer och strategier skall underbygga effektiv utfasning av ozonnedbrytande ämnen över lång tid.
3.4.3 Nätverk för tjänstemän i Sydostasien (ODSONET/SEAP)
Syftet med nätverket är främst att stötta en tidig avveckling av ozonnedbrytande ämnen, begränsa temporära ökningar i användningen samt att hjälpa medlemsländerna att fullgöra sina åtaganden under Montrealprotokollet.
Framgång i det internationella arbetet är en förutsättning för hur långt avvecklingen av användningen av ozonnedbrytande ämnen kan nå och för att miljökvalitetsmålet
Skyddande ozonskikt kan nås. Sverige stöttar, via Sida:s allmänna bistånd på miljöområ- det, sedan 1992 också det första nätverket för tjänstemän som arbetar med frågor rörande ozonnedbrytande ämnen i Sydostasien och Stilla havsområdet (ODSONET/SEAP). Liknande nätverk, finansierade av den Multilaterala fonden, har sedan skapats över hela världen, grundade på erfarenheterna från arbetet inom ODSONET/SEAP.
I början av 1992 initierades en regional workshop för att undersöka intresset för ett informationsnätverk i Sydostasien. Det första operativa mötet inom ODSONET/SEAP hölls i juni 1993 då en permanent institutionell struktur skapades för att stödja kontinuer- ligt utbyte av erfarenheter och idéer inom nätverket. Mötet syftade också till att
identifiera och diskutera de problemområden som medlemmarna ansåg viktiga samt att informera om pågående och kommande aktiviteter i respektive land.
Uppbyggandet av nätverk för samarbete mellan ansvariga myndigheter i u-länderna har visat sig vara en mycket kostnadseffektiv åtgärd för att påskynda avvecklingen av
16 1992 inrättades en tillfällig "ozonfond" på 240 miljoner USD. Den avsåg perioden 1990-1993 och var ett bidrag från industriländerna. Avsikten var att hjälpa u-länderna att täcka en del av kostnaderna för minskad användning och avveckling av ozonnedbrytande ämnen. Fonden permanentades 1992 och kallas för den multilaterala fonden. Cirka 150 miljoner dollar finns tillgängliga per år i fonden