6. Behov av ytterligare åtgärder och prioriterade frågor
6.2 Prioriterade frågor inom EU och internationellt
6.2.1 Inom EU
EG-förordningen (2037/2000) om ämnen som bryter ned ozonskiktet trädde i kraft år 2000. Jämfört med den gamla förordningen innebär den nya att kraftigare åtgärder behöver vidtas på samtliga områden. Den största förändringen ligger på användningen av
78
HCFC, där förordningen medför ett allmänt förbud av HCFC, med vissa specifika undantag som upphör gradvis under de närmaste åren. Från och med år 2004 blir nästan ingen användning av HCFC tillåten förutom för underhåll och service av befintliga kyl- och luftkonditioneringsanläggningar. Kommissionen har dock redan aviserat ändringar i förordningen. Vissa av förslagen till ändringar innebär en uppluckring av den gällande förordningen, varför Sverige bör verka för att förändringarna inte kommer till stånd.
Inom EU är fortfarande viss produktion av koltetraklorid och CFC tillåten för att tillgodose uländernas basbehov (basic domestic needs, BDN). Produktionen trappas dock gradvis ned. Produktionen av HCFC inom EU minskar också men inte i samma takt somanvändningen. Även detta beror på att viss tillverkning sker för u-länder och dessa länders användning av HCFC är tillåten fram till år 2040.
Sverige bör inom EU verka för:
• ett tidigare upphörande och en minskning av produktionen av koltetraklorid, CFC och HCFC inom EU samt verka för att få en motsvarande balans i u-ländernas produktion eftersom en väsentlig del av det CFC och även koltetraklorid som finns på ulands- marknaden kommer från EU.
• att EU: s förordning (2037/2000) om ämnen som bryter ned ozonskiktet genomförs. • att EU utvecklar och säkerställer spridning av material om bästa tillgängliga tekniker
och bästa miljörutiner (t.ex. BREF-notes, föreskrifter) när det gäller att hindra och minska utsläpp av kontrollerade ämnen.
• att tillämpbarheten på de svenska systemen inte äventyras när ny lagstiftning arbetas fram inom EU.
6.2.2 Under Montrealprotokollet
EU bör ta en aktiv roll vid deltagande i internationella miljöorganisationer och som part i Montrealprotokollet och Wienkonventionen. En nyckelfråga är att få fler länder att underteckna Montrealprotokollet samt att ratificera de tillägg som antagits.
En prioriterad fråga för EU bör vara att i fas med egen nedtrappning av produktion motverka produktion och marknadsföring av befintliga och nya ozonnedbrytande ämnen i andra länder samt att verka för att nya ämnen kontrolleras. Det är också viktigt att få till stånd en snabbare procedur för att lägga till nya ämnen under Montrealprotokollet. Med det nuvarande förfarandet kan det ta flera år från att en ny kemikalie introduceras på marknaden tills det att den blir kontrollerad under protokollet.
Sverige bör delta i och verka för en hög politisk närvaro vid partsmötena under Mont- realprotokollet. Detta är av stor vikt för att signalera till det internationella samfundet att arbetet ingalunda är slutfört även om Montrealprotokollet anses vara en av de mest lyckade miljökonventionerna. Montrealprotokollet står och faller med om uländerna klarar sina åtaganden. Detta är också en förutsättning för att klara miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt.
Vid det senaste partsmötet visade det sig att ett flertal u-länder inte klarar det första åtagandet som innebär frysning av produktion och konsumtion av CFC på 1999-års nivå. Ytterligare åtaganden beträffande utfasningen av koltetraklorid förväntas fram till 2005. EU bör därför verka för att stärka u-ländernas möjligheter att genomföra nuvarande
79
internationella avtal. Kunskapsöverföring, förstärkning av ländernas institutionella kapacitet liksom deras investeringsprogram bör bli effektivare.Ett av hindren för att u-länderna skall klara sina åtagande under protokollet är över- skottet av ozonnedbrytande ämnen på marknaden, framförallt CFC och koltetraklorid. Den illegala handeln, främst med CFC, har ökat p.g.a. marknadens efterfrågan, låga priser och fortsatt produktion bl.a. inom EU. Dessutom finns det inte idag något krav under Montrealprotokollet som reglerar användningen i befintliga anläggningar. Det finns idag en rad undantagna områden i protokollet som medför fortsatt produktion och utsläpp av ozonnedbrytande ämnen. Ämnen tillverkas för u-ländernas basbehov, för nödvändig användning (t.ex. astmainhalatorer, laboratorier), råmaterial (feedstock) och som tillsatsämne i tillverkningsprocesser (process agents). Dessa undantag måste begränsas och avvecklas.
EU bör verka för att skärpa avtrappningen av produktion och konsumtion av ozonned- brytande ämnen inklusive HCFC globalt. Produktionen av halon upphörde redan år 1994, men koncentrationen i atmosfären ökar fortfarande. Detta beror på att halon används som brandsläckningsmedel och vid brand släpps allt ut. EU bör verka för att allt halon som inte behövs för kritiska ändamål omgående samlas in och destrueras när logistiken så tillåter.
Användningen av metylbromid för karantäns- och utskeppningsändamål av t.ex. spannmål är ett annat undantaget område. Den användningen kan komma att öka. Eftersom rapporteringen är undermålig finns risken att metylbromid används för andra ändamål än de undantagna. I första hand bör man införa en frysning av konsumtionsnivån och kräva en tydligare rapportering från parterna.
Sverige bör tillse att EU under Montrealprotokollet verkar för:
• att få bort de idag undantagna användningsområdena för ozonnedbrytande ämnen, såsom BDN, råmaterial och tillsatsämne i tillverkningsprocesser.
• att slutdatumet för användning av ozonnedbrytande ämnen tidigareläggs för varje tillämpning så fort det är tekniskt möjligt.
• en skärpning av avvecklingsplanen för konsumtion av HCFC för u-länderna kommer till stånd under Montrealprotokollet eftersom u-länderna fortfarande väljer HCFC när de avvecklar CFC.
• förenklade och snabbare procedurer för att kontrollera nya ozonnedbrytande ämnen under Montrealprotokollet.
• en hög politisk närvaro vid partsmötena under Montrealprotokollet.
• stöd för lagstiftning och tillsyn samt bidrag till kunskapsöverföring av teknik och metoder till u-länder.