Instrumentellt stöd
Arbetet på Godisfabriken är i hög grad rutiniserat. John och Gunnel utför varje dag samma arbetsuppgifter – de packar gräddbullar i lådor. De flesta arbetsmoment klarar de på egen hand utan hjälp, som att vika kartonger, lägga i mellanlägg, lägga ”munkarna” i lådorna och sätta på lock. Men några varianter skall ligga i flera lager och då måste de få hjälp. För att lägga rätt antal i lådan måste man kunna räkna. Men då har Hanna funnit ett sätt hur man till exempel skall lägga ”fiskar” (gräddbullar i form av en fisk) i kartongerna. Hon lägger dem så de bildar ett mönster. Hon har förenklat arbetsuppgiften så att den blir möjlig för John och Gunnel att utföra. Hanna visar och berättar lite generat:
Jag har hittat på olika sätt att lägga fiskarna i lådorna för att John och Gunnel skall klara av det. När de frågar hur de skall ligga, säger jag att de skall ”pussa varandra”. Man lägger fiskarna lite snett, så att de ligger emot varandra.
Hanna använder en metafor – fiskarna skall ”pussas” – för att ge en bild
för John och Gunnel hur fiskarna skall ligga. Detta är en form av
instrumentellt stöd – inte utan pedagogisk finess – även om det är begränsat
till en speciell situation.
I instrumentellt stöd ingår även att hjälpa till att lösa problem som uppstår utanför arbetet – yttre omständigheter – i bostaden, sociala relationer och problem i förhållande till omsorgsorganisationen. Det kan innebära att en person agerar talesman (företrädare, ”advocacy”) i olika sammanhang (Payne, 2002 kap.12).
Det stöd som nyckelpersonen Hanna ger sträcker sig långt utanför arbetet och i stor omfattning. Hanna är ofta talesperson för Gunnel och John inför myndigheter och hjälpgivare. Hanna hjälper ofta Gunnel i angelägenheter som kan anses vara privata eller personliga och tangerar
148
eller överlappar familjens område. Gunnel är inte knuten till omsorgs-organisationen genom sin bostad; hon bor inte i så kallat gruppboende utan i hyreslägenhet och får hjälp från hemtjänsten. Gunnel får också hjälp med samhällsservice och att sköta sin bostad av sina föräldrar, men
Hanna är ofta pådrivande och har en organiserande och kontrollerande
roll. Till exempel kommer Gunnels far ibland och hämtar Gunnel för att köra henne i familjens bil till olika platser, som hon har svårt att hitta till. Då är det Hanna som kontaktar honom, bestämmer tid och påminner Gunnel när det är dags att göra sig redo för att åka. Ytterligare ett exempel bland många är då Hanna under en period bekymrar sig över att Gunnel talar med hög röst och befarar att detta kan bero på att hon har fått nedsatt hörsel. Hanna tar då kontakt med Gunnels föräldrar och uppmanar dem att se till att kontrollera hennes hörsel. Föräldrarna tar Gunnel till vårdcentralen, men Hanna är pådrivande.
Slutsatsen är att Gunnel, och i viss mån John erhåller en hög grad av
instrumentellt stöd. Detta är främst relaterat till yttre omständigheter och
företeelser utanför arbetsplatsen.
Varuhusgruppen byter ofta och förändrar sina arbetsuppgifter, ibland flera gånger per dag. Man förväntar sig därför att gruppmedlemmarna skall uppge att de får relativt mycket stöd, men då jag frågar medlem-marna i gruppen om de behöver och får hjälp, svarar Andreas undvikande:
PO: Tycker du att du behöver hjälp
för att klara jobbet på Varuhuset? Andreas: Ja.
PO: Fick du hjälp då?
Andreas: Ja, om jag sa till det.
Andreas kan inte ge något exempel när han skall berätta om sitt hjälp-behov. Däremot utrycker kvinnorna i gruppen sig tydligare:
PO: Vad hjälper personalen (handledarna) er med?
Carina: Ja, de säger vad vi skall göra och så.
PO: Vad kan det vara då?
Susanne: Ja, Per Olof eller vad du nu heter, de säger vad vi skall göra.
Carina: Till exempel trikåer, så det inte går sönder när man sätter dit larmen.
På Varuhuset instruerar handledarna gruppen om vilka arbetsuppgifter som skall utföras och därefter arbetar de tillsammans med gruppen. Kvinnorna uppfattar inte att de arbetar sida vid sida med handledarna som en form av stöd. Däremot att handledarna förser dem med arbets-uppgifter och hjälper till med några av de svårare momenten. Detta är ytterligare exempel på en objektiv stödsituation som inte upplevs som sådan av mottagarna (House, 1981; Vaux, 1988).
Det första citatet ovan kommer från en man som tonar ned hjälpbehovet och det andra citatet från en kvinna som tydligare kan beskriva vilken hjälp de får. Andreas uttrycker sig vagare och med större distans till sitt hjälpbehov, medan Carina är mer konkret i sitt uttryckssätt. Andreas väljer ofta att arbeta tillsammans med manliga gruppledare utanför gruppen, medan kvinnorna sällan väljer detta. Genomgående arbetar männen i studien oftare på distans från handledare och övriga grupp-medlemmar och får då större frihet på arbetsplatsen.
I beskrivningen från Godisfabriken ovan, noteras hur Hanna – i en ”kvinnoroll” – arbetar nära de funktionshindrade personerna, och i synnerhet Gunnel. I de följande beskrivningarna ser vi samma mönster; stödgivarna är kvinnor och mottagaren oftast en kvinna. Espwall (2001) understryker att man bör beakta mäns och kvinnors olika roller. Männen har, överhuvudtaget, en mer självständig roll än kvinnorna i studien och får mindre stöd och hjälp.
Även om hemförhållanden och privatliv är välkända för handledarna och många anställda på Varuhuset ges inte instrumentellt stöd för aktiviteter som medlemmarna har utanför arbetsplatsen i lika hög utsträckning som på Godisfabriken. Två av medlemmarna i Varuhusgruppen bor i grupp-bostad, en bor i egen hyreslägenhet och en i föräldrahemmet. Hand-ledarna kommenterar och pratar ofta med gruppmedlemmarna om deras privatliv, men försöker sällan att påverka deras hemförhållanden. Gruppens handledare har desto mer kontroll och inflytande över själva arbetssituationen. Det är handledarna som avgör vilka som skall ingå i gruppen och vilka som inte får vara med. Det var de som beslutade att Andreas skulle byta arbetsplats till Kafé Kringlan. Irene har förhandlat om
150
gruppens framtid på företaget. Handledarna griper in och ändrar grupp-medlemmarnas arbetsförhållanden – de säger till vad som skall göras och hur det skall göras. Handledarna bestämmer ramarna och har hand om samtliga formella kontakter med företaget.
I föregående avsnitt har jag beskrivit det schema som sekreterarna ställt samman för att Lina på Kontoret skall se när hon skall byta arbets-uppgifter. Hon har skiftande arbetsuppgifter vid varierande tider och dagar. Av schemat framgår vid vilka tider hon skall göra vad, och vem av sekreterarna hon kan vända sig till för att få hjälp. Men Lina har svårt att följa ett schema, instruktioner och en tidsplan, i synnerhet om det är ett tidschema som inte lämnar utrymme för avvikelser. Det är ytterligare ett exempel på hur en kognitiv intellektuell funktionsnedsättning inverkar (Kylen, 1986). Så här beskriver Lina en situation:
Lina: Ja, vad gör man inte för att komma ihåg saker och ting. (Plockar med posten och sätter in brev i pärmar). Ett schema (paus) det är väldigt bra. Så att det är en liten hjälpreda, det är bra.
PO: Vad känner du för det att du måste fråga?
Lina: Det har jag inga problem med. Det är jobbigt att man skall behöva fråga, men jag har fört in det i systemet att jag försöker att samla in alla frågor till slutet av dagen. Om jag inte hinner ta frågorna till lunch, så tar jag dem efter lunch innan de går på telefon (har telefontid) eller så. Kristina hade hand om mig en vecka och det tog två dagar innan hon kunde hjälpa mig med ändringsanmälningar.
Till skillnad från de föregående arbetsplatserna får Lina ett indirekt,
instrumentellt stöd genom att hon får skriftliga instruktioner, ett schema.
Inom daglig verksamhet förekom genomgående en direkt form av stöd. I instrumentellt stöd ingår även att föra en arbetskamrats talan inför en arbetsledare (Hedin, 1994). Till Linas personliga egenskaper – hennes stil – hör att hon är utåtriktad, har lätt för att uttrycka sig och förmåga att själv föra sin talan. Hon har inget behov av någon som företräder henne. Lina försöker att mobilisera samtliga på arbetsplatsen för att hon skall få utökad arbetstid och fler arbetsuppgifter men blir avvisad.
Ett exempel, som ofta nämns i arbetsgruppen, var då Lina berättade om sin arbetssituation för organisationens personaldirektör vid den årliga rikskonferensen och tvingade förbundsledningen att gå i svaromål. Detta har väckt beundran hos de övriga på kontoret men inte givit något resultat. Lina får strängt taget endast hjälp när hennes arbetsuppgifter organiseras i samband med veckokonferenserna. I övrigt har ingen på kontoret ett dagligt och övergripande ansvar, eller är beredd att hjälpa henne med praktiska svårigheter utanför schemats ramar.
Lina beskriver ofta sina privata hemförhållanden i samband med personalens kafferaster, och även situationer där hon skulle behöva hjälp med att reda ut sin ekonomiska situation. Då lyssnar arbetskamraterna på henne men jag har aldrig noterat att någon har tagit sig tid att ge råd eller på ett påtagligt sätt hjälpt henne i samband med dessa situationer.
Filip på Hamburgerrestaurangen behöver inte mobilisera nätverket på arbetsplatsen, eftersom både platschef och gruppledare finns i närheten för att ge honom instruktioner när det är dags att byta arbets-uppgift. Filip är, som framgått, inte lika utåtriktad som Lina, utan snarare en inåtvänd person som sällan uttrycker sig om han inte först blir till-talad. Han behöver inte hjälp i lika hög grad som Lina. Det är sällan det ställs krav på honom att han skall byta mellan arbetsuppgifter som han inte känner till eller hur de skall utföras och han signalerar inte att han behöver hjälp från arbetsplatsen för att bemästra eventuella privata angelägenheter. Han vet vad som förväntas av honom, han kan sina rutiner på arbetsplatsen och han följer dem.
152