Hur meningsskapande tolkas i denna skrift

Weicks (1995) inflytelserika modell av meningsskapande har valts som teoretisk utgångspunkt i denna studie. Modellen har tolkats på många olika sätt vilket Maitlis och Christianson (2014) ger en strukturerad genomgång av. Den är snarare en övergripande tankemodell än en teoretisk modell som är färdig att tillämpa på ett empiriskt material. Modellen innebär förenklat att handlingar skapar mening och mening skapar handlingar. Som beskrevs redan i avsnitt 1.1 kan handlingar och mening enligt Weick (1995) hänföras till Wileys (1988) fyra nivåer av social verklighet. Jag väljer att på motsvarande sätt som Weick (1995) se en organisations utveckling som samspelet mellan handlingar och mening på framförallt två nivåer, nivån med interaktion mellan två och flera personer och nivån med sociala strukturer.

Mening i ett givet ögonblick utgörs av de argument, förväntningar och utfästelser som finns på individ-, interaktions-, struktur- och kulturnivån hos individer, grupper, organisationer eller i samhällen. Vi kan ha uppfattningar om mening om nästan allt. Det enda som vi inte kan ha och skapa en uppfattning om mening om är möjligen det vi inte kan föreställa oss eller det som våra sinnen inte uppfattar. Innebörden av mening har berörts i avsnitt 1.1 och diskuteras utförligare i avsnitt 2.4.

Weick (1995) betonar att en karakteristisk egenskap för meningsskapande är att det är en ständigt pågående process. Enligt Maitlis och Christianson (2014) är meningsskapande den process där människor söker förstå frågor och händelser som är nya, tvetydiga, förvirrande eller som på något sätt inte stämmer med förväntningarna. Varje enskild situation i det dagliga livet i en organisation kan i någon bemärkelse sägas vara ny, om inte annat för att tiden har gått.

21 Sandberg och Tsoukas (2015) hävdar att en av de mest karakteristiska egenskaperna för meningsskapande är att det sker under en specifik period, som startar då de pågående organisatoriska aktiviteterna avbryts av något oväntat och pågår tills de är tillräckligt återställda eller i vissa fall permanent avbrutna. Explicita ansträngningar att skapa mening brukar enligt Weick (1995) inträffa när det aktuella läget uppfattas skilja sig från det förväntade läget. Interaktion som sker utan ansträngning är enligt honom ofta en återgivning av tidigare meningsskapande. Weick (1995) framhåller att tillfällen som är särskilt intressanta ur ett meningsskapandeperspektiv är när personer försöker förstå paradoxer, dilemman och ovanliga händelser.

Begreppet ramar (engelskans frames) introducerades i avsnitt 1.1. Ramar på individ-, interaktions-, struktur- och kulturnivån hos individer, grupper, organisationer eller i samhällen avgör vad som uppfattas som normalt och vad som uppfattas som avbrott. Ramar definieras här som vår samlade erfarenhet, förmåga och drivkrafter, inklusive våra uppfattningar om mening som till del är både tyst och omedveten (se avsnitt 2.5). Det innebär att exempelvis kultur, ideologi, individuell och gemensam kunskap (tyst och explicit), identitet, känslor och makt är en del av ramarna. Ramarna kan sägas finns inom de individer och grupper som betraktas, till skillnad från artefakter (se avsnitt 2.6) som fysiskt kan särskiljas från individer och grupper.

I meningsskapandet söks enligt Weick (1995) rimliga eller sannolika svar, inte exakthet. Han formulerar att en rimlig utgångspunkt i studier av meningsskapande är att exakthet är trevligt, men inte nödvändigt.

Weick (1995, s.24) hävdar att meningsskapande är retrospektivt på det sättet att människor inte kan veta vad de gör förrän de har gjort det, och att detta är den kanske mest utmärkande egenskapen för meningsskapande. Handlingar, argument, förväntningar och utfästelser i ett givet ögonblick kommer från vår samlade kunskap, erfarenhet och vanor, samt påverkas av våra känslor, ambitioner och den omgivande miljön. Enligt exempelvis Stigliani och Ravasi (2012) samt Gephart m.fl. (2010) kan meningsskapandet röra framtiden och betecknas då som framtidsorienterat. Ett exempel är när en grupp diskuterar hur en kommande omorganisation kommer att påverka verksamheten eller hur en ny produkt ska utformas. Meningen hos de framtida handlingarna kan enligt Weick (1979, s.198) dock bara upptäckas genom att de ses som något som redan hänt. MacKay och McKierman (2004) noterar att det är brist på metoder som uppmärksammar betydelsen och kontrollen av efterklokhet i framtidsprognoser. Retrospektivitet är inte enbart en fråga av betydelse för meningsskapande enligt

22

Weick (1995, s.24), utan det är också en filosofisk fråga i vilken uträckning våra mentala modeller av verkligheten kan frigöra sig från våra erfarenheter. Det finns relativt få studier av framtidsinriktat meningsskapande och det finns inte enighet om betydelsen av tidsorienteringen för meningsskapandet (Stigliani & Ravasi, 2012; Maitlis & Christianson, 2014; Sandberg & Tsoukas, 2015).

I denna studie är synen att meningsskapande kan handla om det som skett, det som sker eller det som kommer att ske, och att samspelet mellan de pågående handlingarna och mening alltid baseras på den individuella och kollektiva historien, även om känslor och ambitioner inte självklart är retrospektiva och även om det görs medvetna försök för att frigöra sig från historien.

En annan aspekt på meningsskapande som framtidsorienterat är att människor enligt Weick (1995) söker skapa mening runt det som de har utfäst sig starkast att åstadkomma. Egen vilja, publicitet av utfästelsen och oåterkallelighet är tre faktorer som enligt honom ökar det personliga ansvarstagandet för handlingar. Weick (1995, s.157) refererar till Staw (1982, s.103) som föreslår ytterligare faktorer som ökar det personliga ansvarstagandet för utfästelsen, exempelvis ansvaret för handlingarna, handlingarnas synlighet, konsekvenserna av handlingarna och ansvaret för konsekvenserna. Weick (1995) poängterar att utfästelser är väsentliga för meningsskapandet.

Meningsskapande karakteriseras enligt Weick (1995) av att människor ger liv till strukturer och händelser genom sina handlingar. Han beskriver att människor, ofta på egen hand, aktivt agerar och placerar ut saker som de sedan kan uppfatta och förhandla om att uppfatta. Weick (1969, s.64; 1979, s.130; 1995, s.30) använder det engelska begreppet ”enactment” för att poängtera att människor ofta skapar delar av den miljö de ingår i. En svensk översättning av ”Enactment” är ”antagande”, exempelvis i betydelsen att anta en lag. Weick (1995) anger att han uppskattar ordet för att det visar på paralleller mellan vad lagstiftare och chefer gör. När människor antar lagar, så utgår de från odefinierat rum, tid och handling och drar linjer, slår fast kategorier, och sätter etiketter vilket skapar egenskaper hos miljön som inte fanns förut (Weick, 1995). När människor agerar skapar de sin verklighet, som de sedan retrospektivt söker meningen med, och utgående från den provisoriska mening som skapats agerar individer igen. De söker då retrospektiv meningen med de nya handlingarna och så vidare. Weicks (1995, s.12) citat av Wallace (1926) ”How can I know what I think till I see what I say” används ofta av forskare inom meningsskapande som illustration av detta (t.ex. Helms Mills, 2003; Sandberg & Tsoukas, 2015). Den exakta formuleringen

23 varieras. Ett annat exempel med närmare anknytning till produktion är: ”How can we know what we did until I see what we produced” (Weick, 1995, s.30). Meningsskapande har kritiserats för att påstå att människor i organisationer ger liv till strukturer och händelser genom sina handlingar som de själva önskar utan hänsyn till att våra val begränsas av exempelvis organisatoriskt beteende (Child, 1997) och politiska aspekter (Clark, 2004). Jag väljer att utgå från att människor handlar medvetet och omedvetet samt att vi skapar vår verklighet samtidigt som vi begränsas av olika faktorer.

Att försöka påverka andras meningsskapande mot en önskad förändrad organisatorisk verklighet kan enligt Gioia och Chittipeddi (1991) betecknas som meningsgivande. Meningsgivande inträffar exempelvis när chefer söker kommunicera innebörden av en organisatorisk förändring till intressenter, t.ex. till medarbetare och investerare (Gioia & Chittipeddi, 1991). Även om begreppet är användbart är det samtidigt problematiskt i och med att meningsgivande sällan är ensidigt. Sandberg och Tsoukas (2015) pekar på att meningsgivaren i en viss situation, också ägnar sig åt meningsskapande i någon utsträckning. I denna studie sätts meningsskapande i fokus, och beaktar samtidigt att olika personer eller grupper i större eller mindre utsträckning söker påverka andra.

Livet i en organisation med samspel mellan mening och handlingar på olika nivåer präglas av både förändring och stabilitet i bemärkelsen att vissa aspekter av meningsskapandet kan vara trögrörliga och andra kan förändras snabbt. Czarniawska (2005) hävdar att organisationer kan betraktas som handlingsnät som kan vara stabila under en längre tid. Handlingsnät är handlingar som upprepas så tydligt att de kan urskiljas av en observatör. Exempelvis kan återkommande handlingar i en forskningsorganisation på en övergripande nivå beskrivas i termer av skrivande, handledning, läsande, undervisning med mera (Czarniawska, 2005). Tröghet kan också finnas i exempelvis lagar, regler och instruktioner som måste följas. Dessa kan vara gällande under långa tidsperioder och omfattar argument och förväntningar som i sig är stabila, även om de kan tolkas på olika sätt av individer och grupper i olika situationer och över tiden. Burns och Scapens (2000) illustrerar exempelvis hur ekonomistyrningssystems kan bli institutionaliserade och bidra till en viss stabilitet i organisatoriska processer, även om den dagliga användningen av system kan variera över tiden. De har valt ett institutionellt perspektiv och nämner inte meningsskapande, men diskuterar mönster av tankar och handlingar hos grupper och individer på ett sätt som i många avseenden, men inte alla, påminner av meningsskapande. Weick

24

m.fl. (2005) framhåller att meningsskapande och institutionella perspektiv använder olika språk och historiskt sällan har kombinerats.

Meningsskapande inom en organisation med samspel mellan handlingar och mening på olika nivåer kan ses som ett antal sammanflätade processer med en enorm mängd data i och med att alla situationer med en interaktion mellan två eller flera personer kan vara tillfällen för meningsskapande. Weicks (1995) tankemodell av meningsskapande ger inget konkret stöd för vilka handlingar eller vilken mening som bör identifieras i ett empiriskt material för att förstå meningsskapande. Weicks (1995) tankemodell utvecklas i de kommande avsnitten. Ambitionen är att inte avvika från Weicks (1995) modell, utan att utveckla den för att systematiskt kunna identifiera och analysera data i ett empiriskt material.

Den teoretiska modellen av meningsskapande beskrivs steg för steg i de kommande avsnitten. För att enklare kunna följa utvecklingen av modellen illustreras den med figurer som successivt byggs upp till den teoretiska modellen av meningsskapande som används för att beskriva och analyseras fallet.