I mötet med ungdomar

För att skapa relation till ungdomarna berättar intervjupersonerna att de brukar inleda kontakt genom att skoja och samtala om vardagliga saker, vilket beskrivs vara en framgångsfaktor. Samtliga intervjupersoner uttrycker att ungdomarna som de möter generellt är mottagliga för att skapa kontakt och relation med fältsekreterarna.

Intervjupersonerna tror att det beror på att de inleder sitt förebyggande och sitt

relationsskapande i skolan vilket således skapar bättre förutsättningar för dem att driva arbetet vidare på andra arenor.

En utmaning som nämns av IP4 är att motverka den negativa bild som har skapats kring socialtjänsten efter uppmärksammade mediala kampanjer om att socialtjänsten ”tar barn”.

IP4 beskriver att de förutfattade meningarna av socialtjänsten finns på samhällsnivå, men som påverkar fältsekreterarnas arbete med ungdomar på grupp- och individnivå. IP4 menar att dessa fördomar försvårar relationsskapandet med ungdomarna och det leder till att det blir svårare att upptäcka om en ungdom börjar att begå brott, vilket gör det till en utmaning som de behöver hantera. IP4:s upplevelser av den mediala uppmärksamheten kan kopplas till Estradas (1999) framställning av medias betydelse för hur människors bild påverkas av händelser som får medialt gehör. Media beskrivs tendera att skapa engagemang och väcka reaktioner som sedan ger avtryck i människors bemötande och värderingar, men även i lagstiftning. Nedan är ett citat på hur fältsekreterarna ska arbeta för att förändra uppfattningen av socialtjänsten, vilket två intervjupersoner belyser.

”Ja nej men det här med till exempel förutfattade meningar, då är det ju mycket att faktiskt prata, att ja men om någon säger…“åh det är ni som tar barn”, att man då tar diskussionen,

“nej så är det ju faktiskt inte”, och försöka förklara hur det går till, alltså hela processen…att verkligen förklara, för det är ofta det handlar om att kunskapen inte finns där och att det, som sagt man har hört någon kompis som har sagt si och så och att förklara att ”nej det är inte riktigt så det är” och sen att hela tiden ha en dialog, alltså då med dem man samverkar med...”

(IP4, 2022)

I citatet framhålls vikten av att kommunicera med ungdomarna som fältsekreterarna möter och försöka förklara när de häver ur sig sin oro men också deras förutfattade meningar, för att kunna ändra på deras bild och försöka sprida det sanningsenliga. Detta bemötande är förenligt med det som fältsekreterarna i studien av Hong Chui och Mui Ho (2006) uppger, att fältsekreterarna behöver ha empati för ungdomarnas tankar och känslor för att de ska vilja ha en kontakt.

Enligt IP3 är tilliten mellan ungdomen och fältsekreteraren förutsättningen för de

möjligheter som finns med det förebyggande arbetet. Samtliga intervjupersoner är eniga om att det finns många möjligheter med deras preventiva arbete. IP1 berättar att hen har en väldigt optimistisk inställning gällande förändringar som fältsekreterare med sitt arbete kan åstadkomma. IP1 hävdar att värdet av en liten förändring kan göra stor skillnad och det behöver ungdomen bli medveten om. IP2 exemplifierar möjligheten att påverka ungdomar till att tänka ur andra perspektiv samt att uppmuntra ungdomar till att testa aktiviteter.

Dessa möjligheter är förenliga med systemteorins ändamål vilka är att motivera till nya tankesätt (Öquist, 2003) samt att stödja ungdomen i att finna egenskaper som kan bli värdefulla resurser (Parrish, 2012). Det sistnämnda kan möjliggöras genom att motivera ungdomen till att engagera sig i en fritidsaktivitet, vilket IP1 föreslår.

”…det vi fokuserar på är väl stärka amen skyddsfaktorerna, att om det är någon som har ADHD men kanske är jättebra på fotboll amen fokusera på fotbollen då…” (IP1, 2022)

Att tipsa ungdomar om lämpliga aktiviteter kan enligt tidigare forskning framkalla förhoppningar om en god framtid (Ander, 2005; Johansson, 2014; Socialstyrelsen 2020).

Citatet visar att det i fältsekreterarnas arbete finns en betoning på att hitta det som kan stärka ungdomen, vilket skapandet av skyddsfaktorer, möjliga resurser bidrar till. De skyddsfaktorer som samtliga intervjupersoner fokuserar på är ungdomens resurser som enligt systemteorin är viktiga för att underlätta en förändringsprocess såvida ungdomen är motiverad till att driva den (Teater, 2020). Utifrån stämplingsteorin förklarar Becker (2018) och Pettersson (2017) att omgivningens återkommande negativa respons på ungdomens beteende, kan resultera i att en destruktiv självbild utvecklas och således föreligger enligt Nilsson (2017) en risk att ungdomen fortsätter agera normbrytande. För när samhället betraktar ungdomen som avvikande uppstår enligt Goldberg (1980) beteendeinkongruens och för att förändra samhällets bild behöver ungdomen ändra sitt beteende alternativt sin självbild. Men om inte omgivningen tydliggör vilket beteende som önskas, påstår Hilte (1996) att ungdomen troligtvis kommer fortsätta bete sig därefter. Därav behöver individen vara medveten om sina styrkor och inom systemteori anses en professionell yrkesutövare som exempelvis en fältsekreterare kunna bistå med det (Parrish, 2012). Enligt systemteori är en förutsättning för förändring att den enskildes system är öppet, vilket innebär att individen är mottaglig för att påverkas och influeras. Det slutna systemet försvårar den enskildes

förändringsarbete eftersom mottagligheten för influens är begränsad (Payne 2015).

Fältsekreterarnas arbete går därav att ses utifrån ett systemteoretiskt perspektiv, att de försöker införliva nya tankesätt och idéer hos ungdomen för att därmed ge ungdomen resurser till att genomgå förändring.

En annan möjlighet med fältsekreterarnas förebyggande arbete som IP5 nämner är att de i deras roll kan vara ett bollplank.

”…jag vill att ungdomar ska kunna ta upp jobbiga grejer och svåra ämnen för att kunna bolla utan att känna att man blir dömd…jag vill kunna ställa frågor och vara nyfiken så att de får reflektera och fundera själva.” (IP5, 2022)

IP5 menar att fältsekreterare bör ha ett icke dömande förhållningssätt gentemot

ungdomarna, för att de ska känna en trygghet i att kunna diskutera olika ämnen samt vända och vrida på dilemman tillsammans. Med stöd av resultat från Oldeides m.fl. (2020) studie, anser ungdomar att de har ett förtroende för fältsekreterare på grund av de behandlas med respekt och bekräftelse. Det upplevs bidra till att de inte känner sig dömda. Vikten av fältsekreterarnas positiva förhållningssätt visar sig vara avgörande för att skapa förtroende och precis som IP3 lyfter är det förutsättningen för att ungdomarna ska kunna öppna upp sig.

Ifall att ungdomarna inte vill ha kontakt med fältsekreterarna försvåras deras arbete att kunna hjälpa de ungdomar som har ett behov. I Stigsdotter Ekbergs (2010) forskning uppger ungdomar att de blir bemötta på ett fördomsfullt sätt av myndighetspersoner och att de därmed inte känner tillit. I denna studie upplever samtliga intervjupersoner att andra samhällsrepresentanter generellt bemöter ungdomar på ett positivt sätt. IP6 lyfter att bemötandet speglar vilken reaktion som kan förväntas och exemplifierar med att om den professionella förväntar sig att en ungdom är stökig så förstärks beteendet genom att bemöta ungdomen med en dömande attityd. Det stärks av att ungdomar i Stigsdotter Ekbergs (2010) studie uppger att de inte blir motiverade att förändra sina beteenden när de blir bemötta med fördomar.

Fältsekreterare kritiseras för att ha en vänskaplig relation med ungdomar som därmed kan skapa ambivalens i huruvida relationen till ungdomen ska bevaras primärt eller om den professionella yrkesrollen ska dominera (Andersson, 2013; Socialstyrelsen, 2022). I intervjun med IP1 beskriver hen att det finns situationer som ibland kan uppstå med ungdomar som hen kan förbise, till exempel om en ungdom har brukat narkotika som en engångsföreteelse.

Istället för att upprätta en orosanmälan till socialtjänsten försöker hen att arbeta med ungdomen enskilt och genomföra ett förebyggande arbete för att narkotikabruket inte ska förekomma fler gånger.

“...en sextonåring en gång rökt på och inte ens tyckte om det, då skulle inte jag göra en anmälan…istället att man kanske ska göra det men att jag känner jag kan och förändra den här ungdomen genom att träffa mig många gånger så kan jag göra en förändring…annars blir det en orosanmälan...” (IP1, 2022)

Citatet står i motsats till IP2, som menar att det finns en risk att fältsekreterare förlorar sin legitimitet om de inte orosanmäler sådant som utgör en risk för ungdomen. Med en förlorad legitimitet blir det också svårare att genomföra det förebyggande arbetet och avvikande beteenden bland ungdomar riskerar därmed att normaliseras.

“…då har vi ingen legitimitet i området, alltså vi måste ju ha någon form av legitimitet… om vi kommer in i ett område och ordet eller den allmänna uppfattningen är att “de här kan inte göra någonting då behöver vi inte ens vara där, vi är ju där i ett syfte och det är ju för att försöka hjälpa ungdomar så att de mår bra”...det är lätt hänt att någon kanske tänker så här, “ ja vet du vad jag gjorde massa skit och han fältaren **** han såg, men han gjorde ingenting åt det här”, och då sprider det sig och helt plötsligt så kommer nästa kollega och då förväntar de sig samma sak av henne eller honom, att vi inte gör någonting och då har vi tappat vårat syfte och våran legitimitet för då kan man tänka sig “vad ska vi göra där då?”, vad är vårt syfte om vi inte gör saker med den oro vi möter…“ (IP2, 2022)

IP2 betonar därmed vikten av att orosanmäla även om det skulle innebära en risk för relationen eftersom verksamhetens syfte behöver upprätthållas. Vidare förklarar hen att rollkonflikten i att försöka vidmakthålla en god relation och å andra sidan vidmakthålla sina skyldigheter som vuxen. Den ambivalenta situationen, i huruvida agerandet ska vara till lojalitet mot organisationen eller till individen belyser Andersson (2013) i sin studie som en utmaning. Utifrån intervjumaterialet betonar flertalet fältsekreterare vikten av att ha ett anpassat bemötande gentemot ungdomarna, att ha en lättsam framtoning genom att skoja och samtala om vardagliga saker. Det skapar dock en komplexitet som återigen lyfts av Andersson (2013), att kunna balansera den informella och formella rollen på ett sätt utan att kritik ska riktas mot den professionella rollen.