1.1 Bakgrund
I följande avsnitt presenteras en bakgrund till lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) (SFS 1990:52) som innehåller en redovisning av tillämpningen av lagen samt dess uppkomst. Avsnittet innehåller även betydelsefulla begrepp för att förstå uppsatsen i sin helhet.
1.1.1 Processen i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga Svensk lagstiftning har byggt upp ett skyddsnät för utsatta barn och ungdomar.
Socialtjänsten har delegation från socialnämnden att utreda barn som far illa utifrån deras livssituation enligt 11 kap 1§ socialtjänstlagen (SFS 2001:453). Om socialtjänsten finner en oro och bestämmer sig för att ingripa finns det två sätt att göra detta på. Det första innebär att vården kan ske på frivillig väg med
öppenvårdsinsatser utifrån socialtjänstlagens bestämmelser utifrån att det finns ett godkänt och pålitligt samtycke från vårdnadshavarna. Det andra
tillvägagångssättet innebär att vårdnadshavarna eller den unge över 15 år inte samtycker eller att samtycket inte är tillförlitligt och vården måste därmed ske under tvångslagstiftningen lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (Friis, 2005; SFS 1990:52).
Enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (SFS 1990:52) kan barn och ungdomar som uppvisar psykisk och/eller fysisk problematik bli aktuella för prövning enligt 2 och 3§§ LVU. Bedömningar enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (ibid.) utförs av utredande socialsekreterare som har delegation från socialnämnden att införskaffa individuella belägg till förslag av varje enskilt beslut. De kan därmed göra omedelbara omhändertaganden med hänsyn för att den unges hälsa och utveckling riskerar att ta skada. För att tvångsvården ska vinna laga kraft måste socialnämnden ansöka om detta hos Förvaltningsrätten (Kristianstads kommun, 2018; Linköpings kommun, 2018;
Friis, 2005).
1.1.2 Tvångslagstiftning för barn och unga
I början av 1900-talet infördes en ny barnavårdslag som avsåg att skapa ett sammanhållet förhållningssätt gällande vården av unga. Ett omhändertagande av unga under denna tid föranledde av vanart eller vanvård från föräldrarnas brister, alternativt vid händelser där det förekommit misshandel. År 1934 började
ungdomar i 18-21 års ålder även inräknas i barnavårdslagstiftningen. Rekvisiten för ett omhändertagande av ungdomar över 18 år under tidigt 1900-tal innefattade att de hade ett destruktivt levnadssätt som krävde särskilda åtgärder (Mattsson, 2002). Synen på människor förändrades under 1980-talet och socialtjänsten blev mer styrande och auktoritär. Tvångsomhändertagandena gällande unga skulle från och med då endast genomföras när den unge ansågs vara i behov av vård och inte till skydd för andra invånare i samhället som rekvisiten tidigare avsåg. Däremot skedde en omfattande reform år 1991 som ersatte den tidigare barnavårdslagen till hur lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (SFS 1990:52) är idag (Mattsson, 2002). En del av förändringarna gällde rekvisiten i 3§ som ändrades från något annat jämförbart beteende till annat socialt nedbrytande beteende.
Detta gjordes för att hänvisa till ohälsosamma beteenden som inte kan kopplas till missbruk eller kriminalitet. Den andra förändringen var att påtaglig risk infördes på 2 och 3§§ för att kunna ingripa i ett tidigare skede och att bedömningarna skulle bli mer likartade i hela landet. Tidigare var rekvisitet i 2 och 3§§ allvarlig fara men ansågs vara för svårtolkat och allt för abstrakt för socialarbetare att bedöma utifrån (Prop.1989/90:28). Ändringarna som genomfördes avsåg att dels öka ungas möjligheter till skydd och för att öka rättssäkerheten (Bramstrång, 1985).
1.1.3 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
Enligt 2§ i Lagen om särskilda bestämmelser av vård av unga (SFS 1990:52) ska ett barn som utsätts för fysisk misshandel, psykisk misshandel, brister i omsorgen, otillbörligt utnyttjande eller om det finns något annat förhållande i hemmet som kan orsaka påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling tas omhand. I dessa fall där det handlar om att barnets omgivande miljö utgör en risk för barnet, uttrycker lagstiftningen att det måste föreligga faktiska företeelser som innebär en risk att barnet kan lida skada för att det ska anses legitimt. Omständigheterna ska
medföra påtagliga risker för att skada barnets utveckling och hälsa samt påvisa ett tydligt vårdbehov (Norström & Thunved, 2009).
Utifrån 3§ i LVU lagstiftningen (SFS 1990:52) skall det beslutas om vård av den unge i de fall där hen utsätter sig själv för en påtaglig risk att skada sin egen utveckling och hälsa, genom missbruk av beroende framkallande medel, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende. Likt 2§ LVU (SFS 1990:52) framkommer det att det ska föreligga faktiska omständigheter som visar på att den unge riskerar att skadas för att det ska motivera ett vårdbehov (Norström &
Thunved, 2009). I bedömningen som görs av socialtjänsten skall den unges behov ligga till grund, det får enligt lagens förarbeten inte framföras motiveringar som hänvisar till att insatsen ska ta hänsyn till samhällets intressen (Prop. 1979/80:1).
Värderingar eller religionsaspekter får inte heller framföras och ligga till grund för beslutande om vård (Prop. 1989/90:28).
Lagstiftningen beskriver socialt nedbrytande beteende som:
"socialt nedbrytande beteende menas att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Exempel på detta är att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet. Vidare kan det vara fråga om att den unge vistas - annat än tillfälligt - i en s.k. knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb. Det bör dock framhållas att beteendet även skall innebära en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling.” (Prop. 1989/90:28).
1.1.4 Juridiska begrepp
Domskäl: ”Rättens motivering av domslut.” (Sveriges domstolar, 2017)
Rekvisit: ”Varje lag ställer normalt upp ett antal villkor. För att en lag ska vara tillämplig krävs att något eller alla dessa villkor, rekvisit, är uppfyllda.”
(Åklagarmyndigheten, 2019)
1.2 Problemformulering
I flertalet tidningsreportage under 2000-talet framförs att det under åren skett en markant ökning av LVU-ärenden hos socialtjänsten, vilket beskrivs som ett socialt problem. År 2014 rapporterade Repitsch (2014) att tvångsomhändertaganden enligt LVU hade ökat med 75 procent jämfört med hur statistiken såg ut 2004.
Denna stigning beskrivs år 2018 enligt Wollner (2018) fortfarande vara
framträdande. Hon rapporterar hur LVU-ärendena ökat med 27 procent mellan åren 2013 fram till 2017 (ibid.). Wieselgren, samordnare för Sveriges Kommuner och Landsting beskriver för journalisten Repitsch (2014) att en bidragande faktor till att statistiken ser ut som den gör kan bero på att ungdomarna som är aktuella för bedömning enligt LVU har flertalet sociala problem. Ungdomarna kan därmed behöva flertalet insatser från socialtjänsten på grund av sina sociala problem. För att en tvångsvårds insats som LVU ska vara legitim och rättssäker menar Wollner (2018) att det finns behov av ökad kunskap gällande tvångsvård och hur det påverkar barnet, detta för att LVU som insats ska anses vara behjälplig och betydelsefull för de unga.
I LVU-domskälen ska rekvisiten från lagstiftningen framgå tydligt för att
motiveringen i förslag till beslut ska vara legitim och rättssäkert. Carlsson (2008) framför hur han utifrån sin könsidealbild kan se hur en utsatt flicka framställs som ett offer i hemmet. Carlsson (2008) påtalar att flickor som offer beskrivs av förövaren som lösaktiga, lögnaktiga samt nedtystade för att skuldbelägga
flickorna. Medan en förövare av det manliga könet framställs som en individ med ett aggressivt- och auktoritärt beteende. När en person bedöms enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (SFS 1990:52) kan personen däremot bära rollen som både offer och förövare. Att individen bär på denna dubbla roll beror på att barnet kan uppfylla rekvisiten i både 2 och 3§§ LVU i samma domskäl. Däremot har det visat sig finnas skillnader för vilka beteende som räknas in i rekvisiten mellan flickor och pojkar. Samma beteende kan bedömas olika beroende på om individen anses vara offer i form av att ansvaret anses ligga på vårdnadshavare eller förövare genom att barnet själv framkallar ett
normbrytande och skadligt beteende (ibid.). Ståhl (2007) framför i sin
könsidealbild exempelvis hur självskadebeteende anses vara kopplat till kvinnor
och femininitet, pojkar med denna typ av problematik utmanar därmed
könsidealbilden av denna typ av destruktiva beteende. Mattsson (2015) menar att könsstrukturer skiftar med tiden på grund av att män och kvinnors roller i
samhället förändras över tid. Barn och unga socialiseras in i samhällets könsnormer genom att vuxna fostrar unga och uppmärksammar önskade samt oönskade beteende i relation till barnets kön. Människor har i de flesta fall en förmåga att förstå förväntningar som finns i samhället på deras kön. Individers handlande formas därmed av samhällets önskan om hur kvinnor och män skall bete sig i olika sammanhang (ibid.). När unga prövas för LVU utgår
Förvaltningsrätten därmed från att den unges förutsättning för hälsa och utveckling riskerar att skadas. Därmed skulle de unga kunna ha olika
förutsättningar för att få den hjälp det är i behov av beroende på hur samhället ser på socialt nedbrytande beteende och att vara utsatt utifrån könskonstruktioner.
Leviner, docent i offentlig rätt vid Stockholms universitet beskriver att kunskap om varför placering sker enligt tvångslagstiftning är outforskad. Det finns lite kunskap om rekvisitens innebörd i de individuella fallen och deras tillämpning i praktiken (Wollner, 2018). Vi avser därmed att belysa beläggen i domskälen för att undersöka hur rekvisiten tillämpas utifrån könskonstruktioner och hur dessa påverkar ungas möjligheter till vård jämlikt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (SFS 1990:52).
1.3 Syfte
Studien syftar till att undersöka hur domstolen i domskälen av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) (SFS 1990:52) framställer könsnormer.
1.4 Frågeställningar
Utifrån uppsatsens syfte följer följande frågeställningar:
- Hur framställs de påtagliga riskerna i hemmet hos pojkar och flickor i domskälen utifrån 2§ LVU?
- Hur konstrueras det socialt nedbrytande beteendet hos pojkar och flickor i domskälen utifrån 3§ LVU?
- Hur konstrueras kopplingar mellan individens kön och hur dem blivit utsatta för påtagliga risker i hemmet eller har ett socialt nedbrytande beteende i domskälen?