Avsnittet tidigare forskning avser att ge läsaren förförståelse för uppsatsens ämne för att förstå de kommande avsnitten; analys, resultat och diskussion. De valda artiklarna avser att ge en fördjupad bild av hur könskonstruktioner kan påverka bedömningarna jämlikt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (SFS 1990:52).
2.1 Ungas konstruerade beteenden ur ett kön- och genusperspektiv
Skillnaderna mellan det manliga och kvinnliga anses vara kopplat till det biologiska könet, dessa skillnader kan komma till uttryck ur ett könsperspektiv.
Begreppen maskulinitet och femininitet kan appliceras på båda könen, däremot kan begreppen aldrig framföras som helt obundna då deras ursprungliga källa alltid härstammar från ett av de biologiska könen. Forskare inom genusvetenskap har skapat en skala mellan extrem maskulinitet respektive femininitet där de försöker placera vart olika självskadebeteende återfinns beroende på kön. Denna typ av genusforskning anses vara kopplat till forskningsperspektivet
konstruktivism som anser att kön är något som är socialt konstruerat utifrån vilka förväntningar som finns på män och kvinnor. Därav anses maskulinitet och femininitet skapas i sociala interaktioner och även förändras i takt med samhällets utveckling (Ståhl, 2007).
Hagborg et.al. (2017) framför i sin studie hur könsperspektivet kommer till uttryck bland unga som utsätts för misshandel alternativt försummelse beroende på övergreppens art och utformning. Flickor och pojkars möjligheter samt förmågor att framföra tankar och känslor om den misshandel som de utsatts för beror på vilken typ av sårbarhet som individen bär på. Sårbarheten kan bero på att flickor reagerar tidigare vid lägre grad av misshandel och kan därmed tidigare utveckla en mental ohälsa (ibid.). Myndighetspersoner som behandlar dessa typer av ärenden gällande utsatta barn och unga bör däremot förhålla sig objektiva till samhällets normer och värderingar om könet för att kunna behandla alla klienter lika. En myndighetsperson bör aldrig acceptera normtrender för hur exempelvis olika kön bör vara i varierande situationer, däremot bör de vara medveten om att synsätten finns. Myndighetspersoner ska acceptera klienten som den är för att på så sätt inte kategorisera efter normer och värderingar som kan bidra till sociala ojämlikheter i det sociala arbetets praktik (Scourfield, 2002).
Inom genusperspektiv finns stereotypa attityder i form av föreställningar om utsatta flickor samt förövande män. Beteendet hos en utsatt flicka skuldbeläggs av förövaren genom att beskriva henne som dålig, lösaktig, lögnaktig, avvikande och ansvarig. Flickor kan konstrueras av individer i samhället som nedvärderade, socialt avvisande och tystade. Medan förövarna beskrivs som män då deras beteende anses vara kopplat till aggression, våld, hotelser men även tenderar till att ha ett auktoritärt beteende. Beroende på kön är handlingsutrymmet olikartat och ger därmed varierande resultat, då flickor anses ha ett mindre
handlingsutrymme och männen anses ha ett större (Carlsson, 2008).
Ståhl (2007) har likt Carlsson (2008) skapat en egen könsidealbild av flickor och pojkar. Utifrån Ståhls (2007) könsidealbild anses självskadebeteende vara kopplat till femininitet. Detta beskrivs bero på att kvinnor socialiseras in i till att vara inkapabla att kunna uttrycka ett aggressivt beteende. En person med
självskadebeteende beskrevs vara en vit, skör och intelligent kvinna. Män med självskadebeteende eller psykisk ohälsa ansågs därmed vara passiva likt den normbild som finns om kvinnorna och blev därmed kategoriserade som homosexuella. Pojkar som har ett självskadebeteende anses utmana
könsidealbilden och bryter därmed mot den norm som finns om att män ska vara utåtagerande eller kriminella. Slutligen bidrar det till att vi får en aspektblindhet, vi ser bara tjejerna när vi tänker på självskadebeteende för att det är dem vi tittar efter (ibid.).
2.2 Det komplexa som pågår bakom den mänskliga fasaden
Kategorin utsatta barn anses även inkludera ungdomar som betraktas vara i fara på grund av sitt eget beteende och inte endast för missförhållanden i hemmet. Det beskrivs finnas en liknelse mellan övergrepp på barn och mäns våld mot kvinnor som anser att risken för emotionell och psykisk skada är lika påtaglig. Våldet mot barn och kvinnor resulterar i en maktposition där barnen och kvinnorna befinner sig i en underordnad maktposition där förövaren utnyttjar offrets känslor och därmed får övergreppen att hållas hemliga inom familjen. Barns upplevelser av att vara offer kan arta sig olika beroende på orsaker och handlingar. I de fall där ungdomar försökt söka hjälp på grund av våld i hemmet har de funnit hjälpen otillräcklig, vilket kan medföra att ungdomarna förlorar hoppet och motsätta sig framtida insatser. Ungdomars manifestation kan därmed anses bero på
familjeförhållanden (Linell, 2017).
Ungdomar avslöjar i hög grad inte övergrepp av familjemedlemmar då dem är väl medvetna om de konsekvenser som finns vid avslöjandet av övergrepp. Det väljer att istället undanhålla informationen från myndigheter (Linell, 2017). Detta kommer även till uttryck i Ståhls (2007) forskning om psykisk ohälsa. Denna forskning belyser endast flickornas upplevelser, det beskrivs bero på att pojkar med självskadebeteende är en svårfångad grupp och därmed finns det ett stort mörkertal kring pojkars upplevelser. Däremot visar forskning att manligt självskadebeteende förekommer oftare än vad som tidigare antagits i forskningssammanhang (ibid.).
Ståhl (2007) har i sin forskning om unga undersökt artiklar som belyser flickor och pojkars olika sätt att uttrycka sig vid placering. Flickor och pojkar med destruktiva beteenden beskrivs ur olika perspektiv beroende på kön och kontext.
Orsaken till att pojkars utåtagerande beskrivs bero på sociala problem medan
flickors anledning till att vara introverta beskrivs bero på psykosociala problem.
Ett exempel från ungdomsinstitutioner påvisade att pojkar var aggressiva utifrån att de gjorde uppror mot att de var inlåsta. Däremot menade personalen på institutionen att flickornas självskadebeteende inte hörde ihop med att de var inlåsta, medan forskare menade på att detta var flickornas sätt att göra motstånd.
Forskare ansåg att detta berodde på könsidealet som påverkade flickornas sätt att agera och handla annorlunda än pojkarna. Slutligen återfanns på slutna
ungdomshem att klientens sexualitet var en aspekt som togs i beaktning vid beredande av vård gällande flickor (ibid.).
Mönstret mellan flickor och pojkar återspeglas även vid bedömning av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Pojkar tenderar att dömas via 3§ LVU på grund av eget beteende, medan flickor tenderar att dömas via 2§ LVU på grund av övergrepp och en bristande hemmiljö. Det beskrivs finnas en koppling mellan 2 och 3§§ LVU, där tidigare studier visar ett samband mellan 2§ LVU: fysiska-/sexuella övergrepp och 3§ LVU: depression/posttraumatiskt-stressyndrom.
Kopplingen mellan 2 och 3§§ LVU kan möjliggöra en förklaring till de hanteringsmekanismer ungdomar använder sig av för att hantera pågående övergreppen samt det trauma de varit med om som ett rop på hjälp. Dessa hanteringsmekanismer hamnar under 3§ LVU och står för exempelvis;
ätstörningar, missbruk, självskada, sexuellt utnyttjande eller också avvikande från hemmiljön. Det finns därmed en stor komplexitet i ungdomars avslöjande
gällande hur ungdomen agerar (Linell, 2017).
2.3 Övergreppets påverkan på unga
Hagborg et.al. (2017) beskriver i sin studie hur fysisk och psykisk misshandel samt försummelse kan påverka barn och ungdomars hälsa och utveckling. Fysisk misshandel anses ha en större effekt på barn och ungdomarnas mentala hälsa än vid de fall där emotionell misshandel förekommer. Däremot har emotionell misshandel alltid haft en negativ påverkan på både flickor och pojkars hälsa och utveckling. Barn och ungdomar som har utsatts för någon form av misshandel kan få problem i sin utveckling i form av kognitiva inlärningssvårigheter, beteende förändringar men även problem med att uttrycka känslor och förstå sociala
relationer. Det finns tydliga skillnader i hur utvecklingen kommer till uttryck under barnets första levnadsår mellan pojkar och flickor. Flickor tenderar att utveckla ett suicidalt- och självskadebeteende, vilket kan komma till uttryck genom olika former av ångestsymtom samt depressioner. Å andra sidan tenderar pojkar att utveckla ett utåtagerande beteende. Denna utveckling kan förklaras dels genom att flickors psykosomatiska problematik kan föras samman med att de någon gång utsatts för en traumatisk händelse. En annan förklaring kan vara att pojkars mentala hälsa anses vara starkare än flickors (ibid.).
Linell (2017) visar i sin avhandling likt Hagborgs et.al. (2017) studie att flickor tenderar att i större utsträckning utsättas för övergrepp i hemmet medan pojkar utsätts för övergrepp utanför hemmet. Det beskrivs finnas ett könsbestämt mönster som visar att flickor tenderar att anmäla övergrepp och ber om hjälp medan pojkar i större utsträckning inte gör det (Linell, 2017). Detta könsbestämda mönster beskriv bero på att flickor i högre grad applicerar den händelse som de utsatts för på dem själva. I det könsbestämda mönstret framkommer det även att pojkar inte alltid utvecklar ett utåtagerande beteende utifrån att de varit utsatta för någon form av övergrepp. Pojkar visar även att de till skillnad från flickor inte utvecklat psykosomatiska problem vid emotionell misshandel. Däremot
rapporterade fler pojkar än flickor att de någon gång blivit utsatta för någon typ av misshandel (Hagborg et.al., 2017). Å andra sidan visar forskning hur det skett en markant ökning av suicidalt- och självskadebeteende hos unga, framförallt hos flickor men även hos pojkar. Vilket kan vara ett tecken på att även pojkar påverkas (Ståhl, 2007).