Första gången jag upplevde könseufori, glädjen över att ha ett kön som är bekvämt, var när jag spelade en lajvkaraktär. Första gången jag hade ett namn könat på ett sätt som inte
förväntades var under ett lajv, och jag fortsatte att ha det namnet i vardagen efter lajvet i flera år. Första gången jag bar kläder som uppfattades som feminina var när jag försökte spela en karaktär med ett annat kön än mig själv. När jag märkte att jag inte ville går ur karaktär insåg jag att jag hade misslyckats, för karaktären kändes mer bekväm och mindre spelad än vad jag försökte vara i vardagen. Dessa erfarenheter ledde fram jag började förstå mig själv som icke-binär, utanför de binära könsnormerna kvinna och man, och började använda karaktärens feminint kodade kläder även i vardagen. Lajvande och karaktärer hjälper mig fortfarande att förstå och uttrycka min könsidentitet. Med könsidentitet betecknar jag vad studiedeltagaren Sofia sa ”en beskrivning på vilket utrymme jag kan bebo bekvämt, i rummet av möjliga uttryck, möjliga förståelser och möjliga narrativ”, och könslinjer är hur dessa utrymmen sträcker ut sig i tid och rum genom livet, mot och från olika könsnormer. Mina
lajverfarenheter hjälpte mig även att förstå att jag är en transperson, alltså rört mig från min förväntade könslinje mot en som jag kunde bebo bekvämt. Cispersoner är däremot de som bekvämt följer sin från födseln förväntade könslinje mot sitt tilldelade könsnorm. I uppsatsen inbegriper transpersoner även icke-binära om inget annat sägs. Dessa begrepp kommer förklaras mer grundligt i teoriavsnittet.
Lajv, eller levande rollspel, är en typ av performance som kan beskrivas som en improviserad form av teater utan publik, eller som en avancerad lek som är både på riktigt och på låtsas (Lundell 2014, 14). Det har inga färdiga manus eller fasta repliker, men har en förberedd spelvärld och karaktärer. En karaktär, även kallad en roll, är både en fiktiv person som en lajvdeltagare, lajvare, gestaltar och förkroppsligar under lajvet, och är samtidigt en alternativ personlighet av lajvaren. Lajvaren både är och inte är karaktären. I uppsatsen använder jag termen lajvande om såväl förkroppsligandet, alltså hur karaktären ges en fysisk kropp med hjälp av lajvarens kropp och föremål såsom kläder, och spelandet, agera som om man vore karaktären, men även om förberedelser, efterarbete och interaktioner med andra lajvare när de inte är i karaktär.
Erfarenheter som liknar mina har jag hört från många lajvande transpersoner. För dem har lajvande, både i karaktär och möta andra translajvare, varit något som hjälpt dem att förstå att de är trans, upptäcka sin könsidentitet och hur de uttrycker den i vardagen. Trots att dessa erfarenheter är vanliga hos lajvande transpersoner har alltför lite forskning gjorts om deras levda erfarenheter och hur dessa kan fördjupa vår förståelse av hur transpersoner förstår sina erfarenheter och könsidentitet, av lajvandets förmåga att förändra och av relationen mellan lajvare och karaktär.
Hur människor förstår sig själva och skapar, identifierar sig med, och uttrycker olika
identiteter har länge varit ett viktigt studieobjekt för etnologer (Gunnarsson Payne 2017, 261).
Etnologen Lotten Gustafsson Reinius (2002) har i sin avhandling om Medeltidsveckan studerat hur identiteter gestaltas, utforskas och leks med och hur leken ger möjlighet att vara en karaktär som både är och inte är en själv. Signe Bremer (2017) har analyserat
transpersoners erfarenhet av transvården för att visa hur deras möjlighet att få sina identiteter erkända begränsas av juridiska och medicinska förväntningar på hur en transpersons identitet, kropp och liv ska vara. Identitet och lajvande har studerats av Erika Lundell (2014) i den första etnologiska avhandlingen om lajvande, där hon analyserade hur karaktären blir förkroppsligad av lajvaren och vilka kroppar som ges rum för i lajv. Utanför etnologin har rollspelsforskaren Sarah Lynne Bowman (2010; 2015) skrivit om lajvandets möjlighet att utforska och förändra identiteter samt relationen mellan lajvare och karaktär.
Lajvforskningskonferensen Knutpunkt har i sina böcker utforskat många sidor av lajvande såsom fenomenet bleed, läckaget mellan lajvare och karaktär (Saitta, Särkijärvi, and Koljonen 2020). Bleed kommer förklaras mer senare.
Transpersoners erfarenheter av lajvande är dock närmast helt outforskat fält. Ämnet har berörts i vissa Knutpunktsböcker, till exempel av lajvaren Neko Koski (2016), men hans essä är främst om den diskriminering han och andra lajvande transpersoner har utsatts för inom lajvkulturen. I den tidigare nämnda forskningen om identitet, lajvande och karaktärer lyser transpersoner med sin frånvaro. Gustafsson Reinius (2002, 233) avfärdar påståenden om transpersoners närvaro på Medeltidsveckan som önsketänkande. Lundell (2014) beskriver ett tillfälle där det tar några dagar för en cisman att lära sig av med ett feminint kodat
kroppsspråk efter ett lajv då han lajvade en kvinnlig karaktär, men nämner inga transpersoner eller lajvares förståelse och görande av kön i vardagen. Den beskrivna erfarenheten av att återvända till vardagen efter ha lajvat ett annat kön skiljer sig från mina och andra
transpersoners lajverfarenheter och gör det tydligt att forskningen behövs kompletteras med dessa. Lundells avhandling har varit en stor inspirationskälla för mig och därför går denna uppsats i Lundells fotspår och syftar till att plocka upp några av de erfarenheter som Lundell inte fick med. Trots den omvälvande och djupgående påverkan som lajvande kan ha på
transpersoner saknas det helt studier om vad den levda och förkroppsligade erfarenheten av att lajva en karaktär gör för transpersoners identitet och görande av kön utanför lajv.
Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att beskriva och undersöka lajvande transpersoners och icke-binära personers levda erfarenheter av hur lajvande och att förkroppsliga och orientera sig som karaktärer har förändrat deras förståelse av sin könsidentitet och hur de använder könade uttryck i vardagen. Uppsatsen syftar även till att bidra till en djupare förståelse av relationen mellan lajvare och karaktär och av lajvandets möjlighet för transpersoner och icke-binära att upptäcka, utforska, skapa, pröva och förändra sina könslinjer, orienteringar och könsuttryck.
Jag hoppas även kunna bidra till en bredare förståelse av svensk lajvkultur genom att beskriva dess utveckling rörande trans och queer de senaste 20 åren utifrån transpersoners och icke-binäras levda erfarenheter.
Med hjälp av intervjuer med transpersoner och inslag av autoetnografi kommer jag undersöka erfarenheter av hur karaktärer och lajvare förkroppsligas och orienteras i lajv och vardagen.
Jag kommer även undersöka hur de intervjuade har använt lajvande och karaktärer för att förstå och förändra sig själva och hantera vardagen.
Frågeställningar
Vilka spår lämnar förkroppsligandet av karaktärerna i lajvarna?
Hur använder transpersoner lajv för att utforska, pröva, ändra och leva ut sin könsidentitet och könsuttryck?
Hur kan karaktärer och andra lajvare hjälpa transpersoner att förstå sin könsidentitet, orientera sig och följa nya könslinjer?
Hur tas detta med från lajvandet till vardagen efter?
Frågor om varför transpersoner är trans eller huruvida deras lajvande är subversivt eller ej faller däremot utanför uppsatsens syfte.
Teori och tidigare forskning
Denna uppsats bygger på flera forskningstraditioner och knyter an till flera vetenskapliga fält.
Den första av dem är etnologin som ger uppsatsen sin metodologiska och epistemologiska grund. Inom etnologin har man länge studerat med hjälp av etnografiska metoder, såsom intervjuer, människors levda erfarenheter och hur de använder kulturella uttryck i
identifikationsprocesser. Den bygger särskilt vidare på en queer kroppsfenomenologisk tradition från Bremer (2017), Zethson (2012), Lundell (2014) och Lööv (2014) som på olika sätt har inspirerats av Ahmeds (2006b; 2006a; 2014) queera fenomenologi och studerat förkroppsligade levda erfarenheter och hur kroppar, ting, rum, identiteter och normer transformerar varandra. Den andra traditionen är lajvstudier som jag delar studieobjekt med och använder många teoretiska begrepp från. I följande avsnitt presenteras mina viktigaste inspirationskällor med fokus på följande för uppsatsen särskilt centrala begrepp: orientering, könslinje, trans, aha-upplevelse, karaktär, magiska cirklar, och bleed.
Queer kroppsfenomenologi – orientering, stigar och linjer
Denna uppsats följer den stig som trampades upp av de etnologer som har intresserat sig för queer, kropp och fenomenologi. Dessa har i sin tur följt kulturteoretikern Sarah Ahmed (2006a; 2006b) som kopplade samman queerstudier med fenomenologi. En av dem är
etnologen Michell Zethson (2012) som i sin avhandling Materialiserade sexualiteter studerat hur kroppar, ting, rum och normer vävs samman och materialiseras i staden. En av
fenomenologins grundidéer är att subjektet alltid är förkroppsligat och att kroppen inte är i rummet utan bebor det (Zethson 2012, 23–25). Orientering är ett viktigt begrepp inom queer fenomenologi (Zethson 2012, 23–25). Inom denna tanketradition förstås medvetandet alltid ha en riktning mot andra kroppar, ting och rum. Upprepade riktade handlingar orienterar vidare kroppen i världen. Zethson använder sig just av en metafor från Ahmed om hur en stig skapas och blir mer lättgången genom att följas för att förklara hur straighta, normativa livslinjer som
orienterar kroppar skapas genom riktade handlingar. Dessa gör att vissa kroppar har lättare att bebo, knyta an och rikta sig mot vissa rum, ting och kropp efter vissa linjer än andra. Att kunna rikta sig och expandera friktionslöst är för dessa kroppar oftast en oreflekterad känsla av bekvämlighet som blir synlig först när man förlorar den. (Zethson 2012, 71). Andra kroppar och orienteringar blir i stället hejdade och uppfattade som att de skevar och inte passar in, vilket ger en känsla av skav, inte kunna knyta an och bli utestängd (Zethson 2012, 22–29). Om ens erfarenhet är bli ständigt stoppad kan obekvämheten sätta sig i kroppen och bli vardag. När obekvämheten är vardag kan bekvämligheten i stället bli väldigt tydlig om man sedan får ohindrat rikta och sträcka ut sig i omvärlden. Könseufori är ett exempel på detta, när bekvämligheten att få orientera sig enligt sitt kön blir tydlig, och könsdysfori som känslan av att bli stoppad och skava. Såväl transpersoner, icke-binära och cispersoner kan känna både könsdysfori och könseufori, men en del gör det inte.
Bremer (2017) använder sig av Ahmeds linjebegrepp i sin avhandling Kroppslinjer som analyserar transpersoner berättelser om transvården. Utifrån dessa berättelser visar Bremer hur transpersoner behöver anpassa sig och följa transvårdens förväntningar om transpersoners kroppar och beteenden för att ses som trans av dem och kvalificera sig för att kunna få
behandling för att ändra sin kropp och byta juridiskt kön. Bremer kallar dessa förväntningar för linjer, förväntade banor genom livet för specifika kroppar som riktar dem mot vissa saker och från andra, och menar att för att en person ska bli begriplig av omvärlden måste de gå i linje och följa samhället heteronormativa förväntningar. Jag håller dock med Zethson (2012, 25) att Bremers användande av linjer är väldigt statiskt och likställer dem med de
heteronormativa könen och bortser från andra linjer.
Trans, cis och könslinjer
Mina användande av trans och cis inspireras av transhistorikern Sølve Holms (2017) definitioner. I sin avhandling Fleshing out the self om den tidigare danska transvården och transpersoners autobiografier förstår hen kön, inte som något som är en del av en person, utan i stället en position med uppsättning av sociala markörer och sätt som andra interagerar med en. Dessa positioner är performativt skapade, alltså socialt skapade kategorier genom
upprepade handlingar. Utifrån det definierar hen trans som en rörelse med hjälp av riktade handlingar från ett tilldelat kön och cis som en rörelse mot ett tilldelat kön. De stora
fördelarna med denna definition är att även cis förstås som en rörelse och inte statisk samt att då den betonar rörelse mot eller från förutsätter den inte vissa typer av kroppar. Dessa rörelser förstår jag som riktade handlingar som orienterar kroppen mot eller från ett tilldelat kön.
Rörelser från tilldelat kön ofta är tydligare, till exempel genom att presentera sig med ett namn könat annorlunda än förväntat, ställa sig i en annan toalettkö eller säga till när man blir felkönad. Dessa är tydligare just för att de anses vara orienterade åt fel håll och därför
bromsas. Rörelserna mot tilldelat kön är däremot ofta friktionslösa och märks därför inte.
Varje gång som man presenterar sig linje med det förväntade könet eller ställer sig i ”rätt” kö tar man ett litet steg på den vältrampade stigen mot det förväntade könet. Om man blir ständigt rättkönad märker man inte att rörelsen är friktionslös eftersom man inte vikit av sin rörelse mot det förväntade.
I denna uppsats använder jag könslinjer för att beskriva hur dessa rörelser bildar linjer och stigar. Bremers normativa linjer är linjerna genom livet från att man blivit tilldelad ett binärt kön och sedan rör sig mot det. Dessa är vältrampade och för många så bekväma att de inte märker rörelsen men för vissa är de i stället smärtsamt obekväma eller inte tar dem dit de vill.
Utanför dessa raka motorvägar finns dock ett landskap av mindre vägar, små stigar och oledad terräng. De kan leda till de andra binära könet, mot ett icke-binärt kön eller kors och tvärs. En del har grindvakter som transvården och andra är svårhittade.
Transpersoner och icke-binära
Med transperson menar jag därför någon som har erfarenhet av att känna att den tilldelade könslinjen inte passar dem eller har på något sätt börja vika av rörelsen längs med sin tilldelade linje mot sitt tilldelade kön och i stället orienterar och rör sig från det. Där inbegriper jag såväl de som just insett att deras tidigare linje inte passar dem så att de letar efter en ny, och de som nu följer den andra binära linjen, men även dem hittat lyckan i den oledade terrängen. Jag ser dem som transpersoner även innan de förstod det själva och började medvetet orientera sig från sitt tilldelade kön. Det är även på det sättet de flesta transperson ser på sig själva. Uppdelningen mellan trans och cis är dock förenklad, för att alla rör sig inte entydigt från eller mot. Även om jag och många binära ser sig som trans innefattar icke-binär en sådan variation att det inte passar alla och vissa ser sig som cis eller varken eller.
Med icke-binära menar jag därför alla som inte endast och entydigt följer sin tilldelade binära linje. Genderfluid är som att växla mellan flera olika linjer eller följa en linje som går kors och tvärs. Genderqueer är linjer går på tvären och agender kan närmast beskrivas som att inte orientera sig mot något kön.
Felkönande är att använda fel pronomina eller andra könande ord om någon, till exempel
’hon’ eller ’tjej’ om någon som är en man eller icke-binär. Att rättköna är istället använda rätt ord. Vilka ord som är rätt är personligt precis som namn. Att bli felkönad är att få sin
orientering stoppad och bli tvingad mot fel könslinje. Det är för transpersoner och icke-binära ofta en dysforisk och jobbig upplevelse som kan kännas som att man blir knuffad i ett skavsår av tidigare felköningar mot något som man inte är. Att bli rättkönad ger däremot en bekväm känsla av eufori.
Aha-upplevelser
Även etnologen Anna Olovsdotter Lööv (2014) använder sig av queer fenomenologi i sin avhandling Maskulinitet i feminismens tjänst om dragkingar, personer som medvetet
iscensätter maskulinitet på scen och i vardagen. Dragkingande har stora likheter med lajvande och Löövs deltagare har också karaktärer som de använder för att iscensätta maskulina
versioner av dem själva. Det liknar särskilt crossplay, att lajva en karaktär med ett annat kön, men dragkingande kan även göras av män och en av Löövs (2014, 151) informanter är en transman som berättar att dragkingande var ett sätt att prova att leva som kille innan han började göra det själv. Den stora skillnaden är att dragkingande i huvudsak riktar sig mot en publik och lajvande är utan publik och utspelar sig i en fiktiv lajvvärld. Av Löövs teoretiska utveckling av queer fenomenologi är begreppet aha-upplevelse det som är mest relevant för denna uppsats. Hen utgår från Ahmeds (2014) känsla av ”wonder”, förundran, den kroppsliga
erfarenheten av att känna att man ställs inför något som om det vore första gången (Lööv 2014, 122–23). Lööv skriver att det inte krävs att det är varken är faktiskt första gången har varit med om något, eller att man glömmer sina tidigare erfarenheter, utan att en
aha-upplevelser är en berättelse om förundran av att se det vardagliga på ett nytt sätt och upptäcka det man kanske redan visste men inte hade förstått. För Lööv är aha-upplevelsen en berättelse om när den erfarande kroppen upplever något som förändrar hur den ser på sig själv och omvärlden. Flera av hens kungar berättar att den kroppsliga erfarenheten av att dragkinga sin maskulina karaktär gav dem aha-upplevelser där de förstod nya saker om sig själva.
För denna uppsats kommer jag att utveckla begreppet aha-upplevelse med queera
fenomenologins orientering. Jag ser därför aha-upplevelser som när man närmar sig något vardagligt från ett nytt perspektiv, och att vara orienterad på ett nytt sätt till det, gör att man ställs inför det som om det var första gången som gör att man förstår det bättre. Jag förstår aha-upplevelser även som känslan när man lyckas orientera sig och plötsligt förstå var man är och åt vilket håll man är orienterad.
Lajvstudier
Lajvstudier är en egen tvärvetenskaplig forskningstradition centrerad runt den årliga konferensen Knutpunkt och dess antologier (Lundell 2014, 29–30). Såväl lajvdeltagare och lajvarrangörer som lajvforskare deltar och skriver även bidrag till de antologier som ges ut i samband med konferensen. I dessa så kallade Knutpunktsböcker har många olika fenomen inom lajvande analyserats och diskuterats, och har varit bidragande till många av de begrepp och teorier som används av både lajvare och lajvforskare för att prata om lajv. Knutpunkt och böckerna har utvecklats i symbios med en särskild nordisk lajvtradition, Nordic Larp. Nordic Larp och större delen av svensk lajvkultur kännetecknas av samarbete, inlevelse och
konstnärliga ambitioner. Två andra utmärkande drag som förklaras mer senare är immersion och bleed. Jag kommer i stället börja med två etnologiska bidrag till lajvstudier, Gustafson Reinius (2002) och Lundell (2014).
Den första etnologiska avhandlingen som berörde lajvande är Den förtrollade zonen av Lotten Gustafsson Reinius (2002). Även om den främst handlar om Medeltidsveckan tar Gustafson Reinius upp lajvande för att de olika kulturella fenomenen och rörelserna har ett stort överlapp mellan utövarna och påverkat varandra. (Gustafsson 2002, 56; 95). I avhandlingen analyseras maskens och lekens möjlighet att i rolltagandet vara varken jag eller icke-icke-jag (Gustafsson 2002, 225). Gustafsson Reinius visar tydligt hur deltagarna använde leken för att temporärt ta en persona och iscensätta en identitet som var något annat än deras vardagsjag men samtidigt inte var någon helt annan. De kunde bli karaktärer som både var och inte var dem själva. Även om Gustafsson Reinius (2002, 223, 250) berör möjligheten att masken kan vara sann förstås de som är mer sig själva i leken än i vardagen som undantag.
Gustafsson Reinius menar att hon snarare observerade fastare könskategorier.
Specifikt om lajvande är däremot avhandlingen Förkroppsligad fiktion och fiktionaliserade kroppar av etnologen Erika Lundell (2014). I den analyserar hon hur kroppar blir
materialiserade och orienterade i lajv, och vilka kroppar som ges och tar rum i lajv. Lundell visar hur lajvarnas kroppar och normer spelar en stor roll i hur karaktärerna blir
förkroppsligade och begripliga. Lundell använder sig av metoderna deltagande observation