”In order to become orientated, you might suppose that we first experience disorientation.”
(Ahmed 2006a, 5)
För att kunna förstå hur de olika deltagarna har orienterat sig och hittat sin väg hem måste man förstå varifrån de har kommit. Kapitel tre är därför om deras tidigare linje och
vardagsvärlden innan lajvandet. I det visar jag hur den tidigare linjen som de förväntades följa inte passade dem utan skavde. Redan innan de förstod att de var trans eller icke-binära sökte sig de därför från sin tidigare linje i vardagen mot karaktärer mer i linje med var de är nu.
Detta kapitel berör därför även hur de har valt karaktärer och förberett sig för att förkroppsliga och lajva dem.
Fly en vardag som skaver
”För verkligheten kinda sucks a lot i vissa tillfällen” (Ell)
Ell kallar lajv för verklighetsflykt och en av anledningarna till varför hen lajvar. Även för Sofia har lajv varit en tillflyktsort där hon kunde undfly vardagssamhällets förväntningar på vilken könslinje hon skulle följa. För att kunna förstå från vad de har flytt kommer jag att i detta avsnitt beskriva deltagarnas vardag hur deras vardag ofta har präglats av dysfori och utbrändhet samt deras erfarenheter av den linje de tidigare, och för de flesta även fortfarande, förväntas att följa.
”Jag kunde inte relatera till roller som var heterosexuella cismän även om det framstod som jag var pliktskyldig att spela dem. Senare så insåg jag att det var ju det jag kände i mitt vardagliga liv också. Jag kunde inte relatera till mig själv för det jag spelade var dom sakerna.” (Sofia) De berättar alla hur de har förväntats att vara cis och göra det som har förväntats utifrån sina tilldelade kön. Sofia berättar hur hon förväntades vara en heterosexuell cisman i vardagen men enda sättet hon kunde följa dessa förväntningar på henne var att göra det som en karaktär som för henne blev alltmer distanserad och avskärmad. Detta kan ses som en erfarenhet av att följa den könslinje som förväntas av ens tilldelade vardagskaraktär, trots att den inte passar en själv, kan leda till en sådan distans till vardagskaraktären att man inte längre kan
känslomässigt bebo den. Jonatan berättar i stället hur hen senare insåg att hen inte kände sig som en man, utan att det var en syn och kategorisering andra hade av hen, och att hen identifierar sig mer med annat som till exempel autist.
”[Redan] när jag var liten så ville jag inte begränsa mig. Du ska leka på det här viset och du ska leka på det här viset för du är det här. Nej, det funkade inte för mig. Jag ville inte. Vadå begränsa sig? Varför får jag inte leka He-man, dom får ju vara det?” (Ell)
”Jag har varit könsblind. Man är ju folk. Sen insåg jag att resten av världen ser det inte så.
Resten av världen är ibland kinda stupid på det där. ‘Du ska ju vara det ena eller det andra’.”
(Ell)
Även Ell berättar liknande om hur hen redan som liten var könsblind och kunde inte förstå varför hen skulle begränsa sig i vad hen kunde leka och använda för könsuttryck. Hen berättar hur hen alltid har känt sig obekväm och begränsad av de snäva binära könsnormerna, men det var först senare hen förstod att resten av vardagsvärlden hade ett annan förståelse. Både i Jonatans och Ells erfarenheter orienterande de sig själva, inte bara på ett annat sätt än det förväntade, utan även efter helt andra linjer än vardagssamhällets könslinjer. Trots detta blev de ändå av omvärlden på olika sätt orienterade in i vardagssamhällets könslinjer.
”Jag är besviken på världen att det är så svårt att vara förstådd som icke-binär av en binär majoritet.” (Sofia)
”Lajvsverige är ju inte så stort så många har ju koll på min identitet så där känner jag mig ganska sedd som icke-binär. Men i allmänt, av främlingar och samhället i stort så tolkas jag ju som man.” (C)
”Jag gömmer det inte för föräldrarna. Det är bara det att dom väljer att ignorera det eller tycker att det är konstigt. Fine. Jag bryr mig inte. Jag kommer inte sluta vara det. Jag orkar inte rätta dem när de säger fel pronomen.” (Ell)
Flera av de intervjuade upplever fortfarande i vardagen att omvärlden försöker att orientera dem i de binära könslinjerna utifrån en binär och statisk tolkning av kön, även om de själva orienterar sig på ett annat sätt. De upplever besvikelse och frustration över detta och känner att de saknar agens i vardagen. Sofia kunde under många år inte vara öppen med sitt kön i vardagen och i sitt jobb, så hon sminkade på och tog för henne ett mer bekvämt könsuttryck bara med sina queera vänner, där hon kände att hon kunde bli sedd som hon såg sig själv.
”Växte till en ångest som tog flera timmar varje dag” (Sofia) Denna kontinuerliga stress blev till slut för mycket för Sofia. Även Ell och Jonatan berättar hur de brände ut sig. Att många av dem har varit utbrända skulle kunna bero på vad Ahmed (2006a, 57) liknar med repetitive strain injury, förslitningsskada. Ahmed använder det dock för att beskriva hur repetitiva riktade handlingar omformar och orienterar kroppar. Jag väljer att betona slitningen och skadan vilket ger en djupare förståelse för deltagarnas utbrändhet och hur den kan förstås som den förkroppsligande erfarenheten av att repetitivt – av ett tärande samhälle - bli tvingad till en orientering som kräver att de vrider sig mer än vad kroppen klarar av. Liksom i fallet med annan fysisk förslitning sätter det spår i kroppen att tvingas följa en linje utanför ens räckvidd.
Deltagarna har haft olika utgångspunkter och det skiljer sig vilken av könslinjerna de förväntades följa. De har dock gemensamt att det var något av vardagssamhället två binära kön och att det av någon anledning inte passade för dem. För vissa av dem tärde den förväntade linjen till den grad på dem att de blev utbrända. Deltagarna har därför använt lajvande för att komma undan vardagssamhällets förväntningar på vilken linje de följa.
Härnäst kommer jag analysera mer noga erfarenheten av inte passa sin förväntade könslinje.
Dysfori, att bli stoppad och att skava
Att inte passa och vara obekväm med att följa den könslinje som förväntas har alla deltagare erfarenhet av men på ganska olika sätt. För Sofia kändes det som hon inte var närvarande.
”För utanför spel så skulle de förstå mig som det kön som jag trodde att jag var vid tillfället men som jag inte var bekväm med. [...] Medans i spel så kunde jag spela de här flytande queera vampyrerna, vilket var betydligt mer bekvämt. För mig så är en viktig aspekt av könsdysfori att jag kan inte känna mig förstådd som en faktiskt närvarande person om jag inte om jag inte läses som det kön jag har. Det gör att jag kände mig mer närvarande på sätt och vis i roll än mitt vardagssjälv” (Sofia)
Sofia berättar att inte få sitt kön erkänt var som att hon inte riktigt var närvarande utan mer som en dissociation. Hon kände i vardagen att hon distanserat styrde en vardagskaraktär, men kunde aldrig helt gå in i den och bli immerserad och uppleva vad vardagskaraktären kände. I stället upplevde hon sig som mer overklig off i vardagen än in i lajv. Det gjorde att hon inte
ville interagera med andra lajvare off, för hon kände sig inte bekväm med att de såg henne som det kön som även hon då fortfarande trodde att hon var. Sofia hade då ännu inte förstått att vad hon kände var könsdysfori utan förstod det först senare.
Sofias erfarenhet går att förstå som att hon i vardagen blev hindrad att expandera och bebo sin omvärld på grund av hur andra orienterade henne, vilket gjorde att hon upplevde att hon inte helt kunde bebo sin egen kropp när den var orienterad som ett förväntat vardagsjag. Att vara immerserad är att vara i karaktär och att se, känna och närvara i världen som om man vore karaktären (Stenros and MacDonald 2020). Även om immersion oftast används om
lajvkaraktärer, är det tydligt i Sofias berättelse att hon inte kunde uppnå immersion i vardagen och Sofia använder det själv för att förklara hur hennes upplevelser i lajv och vardagen skiljde sig. För att djupare förklara skillnaden kan vi utveckla begreppet immersion till
inter-immersion. Inter-immersion beskriver att det räcker inte bara med se sig själv som sin karaktär, utan man måste se andra som sina karaktärer för att nå full immersion (Stenros and MacDonald 2020, 302). Med hjälp av inter-immersion kan vi kan förstå erfarenheten på två olika sätt, men bägge fall uppnår inte både Sofia och de andra lajvarna inter-immersion. I det första sättet är det Sofia som inte lyckades se sig själv som den karaktär hon spelade i
vardagslajvet på grund av bleed-in från hennes egen dysfori. I det andra perspektivet är det i stället de andra lajvarna som bryter inter-immersionen genom att inte se Sofia som hennes egentliga vardagskaraktär, utan som den karaktär de tror eller tycker att hon är. Det är ett perspektiv som tydligt förklarar varför felkönande bryter deltagarnas immersion och stoppar dem, men eftersom Sofia vid denna tidpunkt, trots obekvämheten, fortfarande trodde själv att hon delade kön med sin vardagskaraktär är första perspektivet i detta tillfälle mer egentligt.
Vad som dock är intressant, och bryter mot den vanliga förståelsen av immersion och förhållandet till karaktären, är att Sofia kunde nå en högre grad av immersion i lajv som sin lajvkaraktär än utanför. Detta för att den karaktär, som både hon och de andra såg henne som in-lajv, låg närmare hur hon såg sitt eget själv än vardagskaraktären, och därmed gjorde att de nådde en högre grad av inter-immersion, och således kunde hon vara mer immerserad i lajv.
Det gjorde även att hon i högre grad bebo sin kropp och expandera i sin omvärld och känna sig mer närvarande i kroppen känslomässigt och i sin omvärld.
C är den av deltagarna som vid intervjun verkar mest dysforisk, känna obehag av att tvingas följa en könslinje som skaver och hur andra orienterar hen mot den. Hen har i perioder kroppsdysfori, något som kan beskrivas som en känsla av att ens kropp inte är i linje med sitt kön. C väntar på att få bli utredd så att hen kan få hormonbehandling för att göra sin kropp mer i linje men är fast i en vårdbyråkrati som står still och stoppar hen.
”Jag går i utredning för att förhoppningsvis få könsbekräftande vård. Jag väntar på att utredningsteamet ska anställa en psykolog för att gå vidare med utredningen. Lite bitter. Jag har haft hela kontakten med kuratorn men de har ingen psykolog så de kan inte göra något mer.” (C) Alla deltagare har dock inte kroppsdysfori eller någon vilja att förändra sin kropp. Ell har valt att inte genom gå någon form av behandling. Det är dels för att hen brukar få biverkningar och dels för att hen känner att hen ändå har större möjlighet att temporärt förändra den utan.
Ell säger att hen endast känner social dysfori på grund av omvärldens förväntningar och hur de könar hen utifrån hur de tolkar hens kropp.
”Jag tycker mycket om min kropp. Det är kul att ändra den temporärt. Men det händer att jag tänker att det vore skönt att vara cis, faktiskt. Men det är jag inte. Jag har tur att mina partners stödjer mig. Familjen, jag orkar inte bråka.” (Ell)
”Vilket också skapar en känsla av typ dysfori för jag har ingen kroppsdysfori, men skapar känslan av är jag trans nog om jag inte känner mig/ Om kroppen känns rätt och okej, kan jag då kalla mig för trans? Svaret är ja, men det har varit en process att gå igenom det.” (Jonatan)
Även Jonatan har ingen kroppsdysfori och tycker om sin kropp. Det finns ofta en förväntan att transpersoner ska avsky sin kropp och ha kroppsdysfori (Bremer 2017, 110). Det är dock inte alla transpersoner som gör det, men är ändå mer bekväma med att inte följa sin tilldelade könslinje och att inte bli sedda som att tillhöra det könet av andra. Att Jonatan inte har kroppsdysfori har gjort att hen har tvivlat på om hen har kunnat identifiera sig som trans.
Jonatans erfarenhet kan ses som hen har känt att hen skevat i det queera (Zethson 2012, 204).
Jonatan har inte bara känt att hen inte passat i sin tilldelade könslinje, utan har även känt att den typiska translinjen inte har passat hen, för hen har orienterat sig annorlunda mot sin kropp än förväntat. Jonatan har dock sedermera orienterat sig mot en transidentitet, men från ett annat håll. Även om alla deltagare har i någon mot orientera sig från sitt tilldelade kön, och i vissa fall mot ett nytt visar deltagarnas olika erfarenheter att alla transpersoner inte upplever sin kropp och dysfori på samma sätt.
Skapa, väcka, hitta eller få karaktären
Det finns en stor variation i deltagarnas berättelser rörande hur karaktären blir till och blir deras. Det skiljer sig inte bara mellan deltagarna, utan även hur deltagarna förhåller sig till olika karaktärer. Vissa av karaktärerna de har haft är castade, det vill säga att lajvarna blivit tilldelade en mer eller mindre färdig karaktär av arrangörerna för det lajvet. I de flesta fall har de varit nöjda och fått en karaktär som passar dem och vad de vill lajva, men en del av dem har varit med att arrangörerna kategoriserar dem i en kön de inte är bekväma med och därför fått karaktärer som de inte bekväma i. En viktig skillnad, mot till exempel teaterroller, är att det inte finns något färdigt manus, så lajvarna har därför relativt stor möjlighet att styra hur karaktären utvecklas. I många svenska lajv har lajvarna relativt stor möjlighet att ändra, lägga till och ta bort aspekter hos karaktären om de vill. Sofia berättar att även sina tilldelade karaktärer har hon gjort till sina.
”Sir Vincent kom ur mig på något vis. Det var ett sätt att utforska. Nuförtiden så känns det som hon alltid funnits där. Men jag minns nyåret när jag började plocka. Det händer ibland att man leker med garderoben, plockar fram kläder. ’Titta, här är en karaktär. Jag undrar vem det är, men det är en karaktär.’ Ibland så skapar jag en karaktär för att få uppleva något och experimentera lite. Men det kan lika gärna inte vara det, utan bara här är en karaktär.” (Ell)
Ell säger att hen brukar säga att hen väcker karaktärerna i stället för skapa dem. Vissa av hens karaktärer kom till hen av ett lekande och sedan utforskande av den. Andra är dock mer medvetet skapade för att leka, utforska och testa något specifikt. Jag kommer i nästa avsnitt ta upp hur alla deltagare berättar att de medan de fortfarande trodde att de var cis valde att lajva en karaktär som är trans, icke-binär eller av samma kön de är nu. Det finns även karaktärer där deltagarna medvetet valt att skapa någon som de inte ser sig som för att hantera samhällets förväntningar på dem genom absurditet, till exempel Sofia som försökte kritisera toxisk maskulinitet genom en karikatyr av nietzscheanska övermannen. Deltagarnas olika karaktärer
går att kategorisera i alla av Bowmans (2010, 165–76) olika karaktärstyper, men det är också tydligt en del av karaktärerna skapades med tanken att vara en typ med tiden visade sig vara en annan. Exempelvis var Ells sir Vincent kanske tänkt som ett experimentellt själv, för att leka med en karaktärsidé och könsnormer, men blev närmare ett förstärkt eller idealiserat själv som med tiden har för Ell blivit tydligt att hon är både en förstärkt aspekt av Ell som hen har delvis återintegrerat och samtidigt blivit en egen person som har snarast varit en förebild för Ell.
”Om jag gjorde ett karaktärsblad för mig själv, hur skulle det se ut? Vad är essentiellt jag?”
(Jonatan)
Själva karaktärsskapandet kan också ge upphov till aha-upplevelser. Jonatan berättar att i vampyrlajv brukar karaktärerna ha ett så kallat karaktärsblad som beskriver dem. Det är ett arv från de vampyrbordsrollspel som de lajven utvecklades från och skiljer sig från andra lajvs karaktärsbeskrivningar genom att vissa egenskaper är kvantifierade och beskriver till exempel hur stark, smart eller bra på att smyga eller charma karaktären är på en kvantifierad skala. Eftersom det finns regelmässiga begränsningar på vilket totalvärde olika karaktärer kan ha på sina egenskaper ingår det i karaktärsskapandet att prioritera vilka egenskaper som är viktigast för just den karaktären. Jag kommer återkomma till hur Jonatan redan hade börjat fundera på grund av sin karaktär på vad som kännetecknar en vampyr eller människa, men Jonatan berättar att hen började fundera på hur hen skulle beskriva sig själv med ett
karaktärsblad. Detta gjorde att hen började prioritera bland sina egenskaper och försöka välja de som hen kände de mest typiska och viktiga för att beskriva hen. Jonatan berättar att hen insåg att hen själv prioriterade andra egenskaper, såsom autist, i stället för ’man’ och att hen själv inte kände sig manlig eller kategoriserade sig själv som man utan att det var något som andra beskrev hen med men inte stämde. Likt Löövs (2014, 122–23) dragkingar gav
karaktärsskapandet Jonatan en möjlighet att se själv på ett helt nytt sätt och utlöste en aha-upplevelse som förändrade hens egen syn på sig själv. Då Jonatan under sin uppväxt och sitt tidigare lajvande säger sig ha få tankar på att hen skulle varit något annat än man, och även använt karaktärsblad tidigare för sina karaktärer, behövde Jonatan erfarenheten av att lajva sin karaktär och prata med andra lajvande transpersoner innan karaktärsskapandet kunde utlösa en aha-upplevelse där hen såg sig och sina gamla erfarenheter i ljuset av dem nya och förstod dem på nytt. Denna aha-upplevelse orienterade Jonatan mer bort från den manliga könslinjen och bidrog till att Jonatan började orientera sig mot och identifiera sig som icke-binär.
”När jag började spela karaktären så trodde jag att jag var cis”
”När jag började spela karaktären så trodde jag att jag var cis. Även om karaktären hade en transbakgrund var det inte något som jag tänkte på då.” (Jonatan)
Som tidigare nämnts berättar alla deltagarna att under tiden de fortfarande trodde att de var cispersoner, och fortfarande i stort försökte följa sin tilldelade könslinje, valde de av olika anledningar ändå att spela minst en karaktär som var trans, icke-binär eller av ett kön de senare skulle komma att identifiera sig som. De karaktärerna gav sedan deltagarna viktiga aha-upplevelser men har varit inte skapade för det syftet. Den karaktär som Jonatan berättar
om skapade hen inte för att utforska trans, trots att den hade en transbakgrund, utan det var i stället för att utforska en typ av vampyrer som kallas Tzimisce vars främsta förmåga är att förändra sin kropp som den vill. Även Sofia lajvade Tzimisce-karaktärer som hon beskriver
om skapade hen inte för att utforska trans, trots att den hade en transbakgrund, utan det var i stället för att utforska en typ av vampyrer som kallas Tzimisce vars främsta förmåga är att förändra sin kropp som den vill. Även Sofia lajvade Tzimisce-karaktärer som hon beskriver