Innebörden av det externa ansvaret

Det externa ansvaret är reglerat i 29:1 1 st. 2 men. ABL. Aktieägare och tredje man är inte hindrade från att söka ersättning för skada som tillfogats dem genom överträdelse av ABL, bolagsordningen eller bestämmelserna om prospekt, trots beviljad ansvarsfrihet.²²⁶De särskilda preskriptionsreglerna i 29:e kapitlet ABL utgör inte heller något förhinder²²⁷och för tredje mans talan gäller istället allmän fordringspreskription om 10 år enligt preskriptionslagen (1981:130) (PreskL), 2 §.²²⁸Reglerna i 29 kapitlet ABL betyder alltså inte att en styrelseledamot blir ansvarig mot tredje man på grund av avtalsbrott eller någon annan handling som inte konstituerar en överträdelse av ABL, ÅRL, bolagsordningen eller prospektreglerna.²²⁹För skadeståndsskyldighet krävs att överträdelsen var oaktsam vilket

                                                                                                                219 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar, s. 39. 220 Nerep & Samuelsson, s. 381.

221 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar, s. 41. 222 Johansson, s. 381.

223 A.a., s. 379.

224 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar, s. 30. 225 Johansson, s. 380.

226 Svernlöv, Styrelse- och VD-ansvar, s. 73. 227 A.st.

228 Svernlöv, Ansvarsfrihet, s. 166.

bestäms enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer men där ABL, bolagsordningen och interna instruktioner tjänar som måttstockar.²³⁰

Syftet med 29:1 1st. 2 men. ABL, som har haft sin motsvarighet redan i 1910 års lag, 135 §, är att sanktionera de bestämmelser som finns för att skydda aktieägarna eller borgenärerna.²³¹Det övergripande ändamålet med reglerna förutom skyddet av aktieägare och borgenärer får också anses vara att förmå företrädare att handla så att de inte orsakar skada för bolaget samt att ersätta skada då den uppkommer. Prevention och reparation anses i sin tur främja och underlätta näringsverksamheten i aktiebolagsform.232Ett vedertaget krav för tillämpning av regeln är att regeln som överträtts skall ha haft till ändamål att skydda just den skadelidande²³³, vilket ligger i linje med regelns syfte. Till exempel måste en borgenär åberopa att en oaktsam regelöverträdelse skett och därmed åsamkat honom samt att denna regel hade till ändamål att just skydda tredje man. Detta är inte alltid lätt att visa eftersom ABL:s bestämmelser sällan är tillkomna för att realisera ett enda och exklusivt skyddsändamål. Tillämpningen av den så kallade normskyddsläran, kräver följaktligen att skyddsändamålet för en bestämmelse fastställs och att detta sedan används för att bifalla eller avslå skadeståndsyrkandet.²³⁴

Förutom normskyddsläran förutsätts att adekvat kausalitet föreligger för att ett ersättningsanspråk skall bifallas. Detta följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer, vilka skall anses gälla även vid tillämpning av specialreglerna i 29:e kapitlet ABL. Adekvat kausalitet inträder då den skadebringande handlingen var såväl en nödvändig som en tillräcklig betingelse för skadans inträffande och skadan dessutom var någorlunda adekvat, eller i dagligt språkbruk, normal, och förutsebar.²³⁵Enligt gällande rätt ersätts både indirekt och direkt skada hos tredje man men redan i förarbetena till 1944 års lag diskuterades frågan om inte medelbar, indirekt, skada också skulle omfattas av då motsvarande ersättningsregel. Resonemanget gick som sådant att även regler som var uppställda i bolagets intresse kunde vara betydelsefulla för tredje man på så sätt att om bolaget skadades på grund av en regelöverträdelse så skadades även tredje man, indirekt, som en följdskada av bolagets skada. Av den anledningen att aktieägare och tredje man kunde drabbas på detta indirekta sätt så                                                                                                                

230 A.a., s. 75.

231 SOU 1995:44, s. 254.

232 Svernlöv, Ansvarsfrihet, s. 112. 233 Nerep & Samuelsson, s. 399. 234 A.st.

ansågs det böra vara möjligt för dem att föra talan gällande sådan skada. Vilka regler som skulle anses vara även i aktieägares och borgenärers intresse, förutom de i bolagets intresse, överlämnades till praxis och doktrin. Ett exempel som nämndes då tredje man skulle kunna väcka skadeståndstalan var då olaga utdelning skett.²³⁶Tilläggas skall att en organledamot inte kan drabbas av dubbel ersättningsskyldighet. Det är först om bolaget eller konkursboet ej för talan enligt återbäringsreglerna, som finns i 17:e kapitlet ABL om värdeöverföringar, som en borgenär kan föra talan.²³⁷Det förefaller givetvis vara så att om återbäring sker finns inte längre någon skada för borgenären att kräva ersättning för.

I propositionen 1997/98:99 har framhållits att det får anses klart att en borgenär kan ha rätt till ersättning för indirekt skada.²³⁸I samband med detta påstående hänvisades till ett rättsfall från 1979.²³⁹Omständigheterna var sådana att en styrelseledamot, D, i aktiebolaget DNT hade godkänt en faktura från bolaget TKA i vilket D också var styrelseledamot. Enligt DNT:s borgenär SSR motsvarade fakturan inte någon prestation och skadade därför DNT som senare gick i konkurs. HD framhöll att det krävs ett orsakssamband mellan den skadegörande handlingen och skadan på så sätt att handlingen skall ha medfört insolvens eller förvärrat en redan föreliggande insolvens vilket inte hade varit fallet. Det kan ifrågasättas om detta rättsfall verkligen behandlar frågan om en indirekt skada hos tredje man är ersättningsgill. Rättsfallet verkar snarare behandla orsakssambandet mellan en indirekt skada och den skadegörande handlingen. Trots denna oklarhet får det ändock utgås ifrån att propositionens och doktrinens uppfattning om att indirekt skada är ersättningsgill är gällande rätt. Rättsfallet är ändock av värde och ur fallet kommer två principer vad gäller ersättning för indirekt skada som åsamkats tredje man. Den första principen, eller snarare kravet för ett tillräckligt starkt orsakssamband, är att bolaget skall ha blivit insolvent eller förvärrat en bestående insolvens genom den skadegörande handlingen. Enligt den andra principen gäller att indirekt skada endast ersätts i den mån borgenärens fordran skulle ha betalts om inte skadan uppstått.²⁴⁰Möjligheten för en borgenär att kräva skadestånd för en indirekt skada är sammanfattningsvis mycket begränsad på grund av det ovan beskrivna

                                                                                                                236 A.st.

237 A.a., s. 247 f.

238 Prop. 1997/98:99, s. 186. 239 NJA 1979 s. 157.

rättsfallet.²⁴¹Orsakssambandet blir av naturliga skäl lättare att bevisa vid direkt skada för tredje man.

Med direkt skada menas att borgenären lider en direkt skada av en organmedlems överträdelse utan att skadan är en följd av en skada som åsamkats bolaget. Exempel på en direkt skada kan vara felaktiga uppgifter i årsredovisningen som gjort att en kredit lämnats som inte annars skulle ha lämnats och detta lett till en skada.²⁴²HD bedömde i ett rättsfall från 1996²⁴³att felaktig information hade gett upphov till ett kreditbeslut och därmed förelåg adekvat kausalitet mellan överträdelsen av ABL och den skada som åsamkats borgenären. Uppenbarligen konstituerades skadan av att säkerheten för krediten var lägre än vad som hade varit känt vid ingåendet av kreditavtalet. Enligt rättsfallet kan det hävdas att det finns ett orsakssamband då en skada uppstått på grund av ett minskat värde på en säkerhet som uppstår direkt genom kreditgivningen, som skett på felaktigt underlag.²⁴⁴

Utöver lagens krav på överträdelse av de regler som anges i 29:1 ABL kan behov finnas av att avgränsa den krets av ersättningsberättigade eftersom denna annars skulle kunna bli väldigt stor. Risken kanske är främst påtaglig då ett företag har gått ut med information till marknaden. Jan Kleineman föreslår dels normskyddsläran som en sådan spärr men även tillitsteorin som en ytterligare spärr. Den sistnämnda teorin innebär att det endast är de som med fog har fäst tillit till information som lämnats som kan ingå i kretsen av ersättningsberättigade. Svante Johansson har kritiserat för generösa begränsningar av denna krets och menar att ansvaret skall vara betungande eftersom det är av vikt att informationen som lämnas är korrekt och ansvarssubjekten är medvetna om att informationen når en stor krets. Viss närhet bör krävas med en strävan om att inte göra resultatet alltför oproportionerligt²⁴⁵och ansvaret får inte vara så strikt att det inverkar negativt på organledamöternas vilja att ta affärsmässigt motiverade risker²⁴⁶. Samtidigt är det viktigt att reglerna är tydliga och effektiva på så sätt att de ger en möjlighet att utkräva ersättning av organledamöter som varit försumliga då detta är väsentligt för ett fungerande näringsliv.²⁴⁷

                                                                                                                241 Andersson, Medelbar skada, s. 82.   242 Prop. 1997/98:99, s. 186. 243 NJA 1996 s. 224. 244 Johansson, s. 378. 245 SOU 1995:44, s.252. 246 A.a., s. 241. 247 Prop. 1997/98:99 s. 184.