I följande underkapitel och dess respektive avsnitt (se 5.2.1 till och med 5.2.4) förekommer en kort genomgång över ett urval av inriktningar som på ett eller annat sätt format grammatikundervisningen fram till idag. Dessa inriktningar presenteras utan inbördes ordning, och ämnar illustrera vilka olika grammatiska diskurser som på ett eller annat sätt influerat grammatikundervisningen.
Det urval av inriktningar som presenteras nedan har, som tidigare nämnt, i någon grad format dagens grammatikundervisning. I exempelvis strukturalismen uppstod distinktionen mellan språk som system, la langue, vilket kontrasterades mot språk i faktisk användning, la parole. Denna diskussion kring språk i användning och språk som system kom till att ligga grund för distinktionen mellan deskriptiv och normativ grammatik. Vidare har dessa inriktningar även haft stora genomslag i språkforskning under de respektive tiderna de framkom, vilket vidare bidrar till varför de presenteras i föreliggande studie.
5.2.1 Strukturalism
Forskning kring grammatiken har visserligen rötterna i en uråldrig tradition, där frågor rörande språkets form och mening har diskuterats sedan urminnes tider. Föreliggande underkapitel är emellertid begränsade till att bara presentera större inriktningar från 1900-talets början och framåt. Under tidigt 1900-tal uppstod strukturalismen som en motsvarighet
till den då rådande språkvetenskapen, vars fokus enbart låg på det skrivna språket och inte det talade. Detta ledde följaktligen till att strukturalismens huvudsakliga fokus inte låg på det skrivna, utan snarare ljudläran (det vill säga fonetik). Dåtidens förespråkare för strukturalism gjorde en viktig distinktion mellan språket som system, och hur språket faktiskt används, och denna distinktion är relevant för språkvetare än idag (Lundin 2014).
5.2.2 Frasstrukturgrammatik och positionsgrammatik
Strukturalismen och dess resonemang kring grammatik kom att ge upphov till flertalet inriktningar. Ur rötterna av strukturalismen kom frasstrukturgrammatiken, vars utgångspunkt var att språk kan delas upp i fraser som består av ord som på ett naturligt sätt hör ihop med varandra. Dessa fraser kan sedan flyttas runt i en mening för att på så vis ändra meningen och dess betydelse. Grundtanken med denna inriktning var att man kunde sätta in olika satser i olika scheman som konstruerats i enlighet med språkets normer, för att se hur språkets syntaktiska egenskaper var regelbundna. Detta har gett legat grund till de satsscheman som används i grammatikundervisningen än idag.
Frasstrukturgrammatiken har visat sig vara särskilt viktig ur ett andraspråksperspektiv, då denna inriktning inom grammatikundervisningen ämnar sig som ett gott verktyg för att kartlägga exakt hur det svenska språkets ordföljd ser ut, både i huvudsats och i bisats. Denna typ av kartläggning visar även på ett mycket konkret plan hur olika led enbart kan ta särskilda positioner. Vidare menar Lundin (2014) att dessa satsscheman ämnar sig väl till undervisningen som ett underlag för att illustrera vad som händer om man inte vidhåller sig till språkets rådande konventioner rörande ordföljd och allmän struktur.
5.2.3 Generativ grammatik
Den generativa grammatiken fick ett stort genomslag inom språkforskningen under senare halvan av 1900-talet, med forskare som Noam Chomsky i spetsen. Den generativa grammatiken tar utgångspunkt i, precis som namnet antyder, att det finns särskilda språkliga regler som genererar meningar (Lundin 2014). I likhet med strukturalisternas grammatik finns det hos de generativa grammatikerna en tydlig distinktion mellan den inre och yttre grammatiken. Men, till skillnad från strukturalister anser generativa grammatiker att fokus borde ligga på att studera den inre grammatiken, det vill säga den grammatiken en individ
föds med – och lär sig per automatik utan explicit grammatikundervisning.
Ytterligare en aspekt som utmärker den generativa grammatiken är hur denna inriktning försöker förklara hur alla aspekter kan förklaras genom språkliga regler. Det finns således ett behov att ta steget från att enbart beskriva grammatik, till att förklara den (Lundin 2014).
5.2.4 Funktionell grammatik
Funktionell grammatik myntades som begrepp av Michael Halliday under sent 70-tal, och har sedan dess trätt fram som ett av de mest välkända ramverken för grammatikdidaktik i dagens USA (Thompson 2013). Sedan dess har förhållningssättet alltmer influerat svenska forskare. Den funktionella grammatiken brukar vanligtvis kontrasteras mot den traditionella grammatikundervisningen. Till skillnad mot den traditionella grammatiken utgår en funktionell grammatikundervisning från att form inte står i centrum, utan istället är meningen och betydelsen central. Traditionell grammatikundervisning brukar ofta vara normativ, medan ett funktionellt synsätt präglas av att grammatiken ska återspegla språket som det verkligen är i autentiska kontexter, vilket resulterar i att funktionell grammatik har en deskriptiv ansats (Halliday & Matthiessen 2014). Vidare brukar en traditionell grammatik fokusera på den syntaktiska aspekten av språkbruket, medan en funktionell grammatik förespråkar att grammatikundervisningen förekommer på fler nivåer än enbart den syntaktiska. Den funktionella grammatiken förekommer således även på semantiska, fonologiska, pragmatiska och morfologiska nivåer (Karlsson & Holmberg 2006). Detta innebär således att grammatikundervisningen inte enbart omfattar läran om ordföljd, utan att aspekter som exempelvis meningen bakom ord också ska tas till hänsyn.
Breddningen av grammatikundervisningen som den funktionella grammatikundervisningen förespråkar kan konkretiseras med det engelska exemplet ”I ain't seen noone”. På enbart en syntaktisk, traditionell och således normativ nivå har denna mening två negationer direkt efterföljande varandra och är således felformulerad och grammatiskt inkorrekt. På funktionella grunder tas emellertid hänsyn till frasens mening snarare än orden och dess följd, och textexemplet skulle därför följaktligen tolkas som att personen bakom uttalet inte har sett någon – och huruvida meningen är rätt- eller felformulerad är periferalt.
Idén med en funktionell grammatikundervisning är att grammatiken inte ska ses som ett isolerat moment, och språk ska därför studeras i autentiska kontexter. I undervisningssammanhang innebär detta att man undersöker meningar och fraser, hur de ser ut i verkliga sammanhang, och varför de ser ut som de gör. Detta innebär att begrepp som "rätt" och "fel" är perifera, och istället diskuteras det hur språk förekommer, respektive inte förekommer, i olika diskurser (ibid.). Lundin (2014) förklarar även att den funktionella grammatiken utgår från sammanhanget språk används i, vilket innebär att man tar inte enbart hänsyn till kontext, utan även till formen, innehållet och relationen mellan de som nyttjar språket. De pedagogiska vinningarna som detta resulterar i är att man, i klassrummet, kan diskutera om språk på flera olika nivåer, där kommunikationssituationen står i fokus.