Vi menar att en effekt av denna instrumentella syn är att det nästintill per definition är lönsamt att ta ett socialt ansvar, sett ur ett långsiktigt perspektiv. Det är åtminstone i företagens intresse att ta ett socialt
CSR – ansvar eller anpassning?
företagens sociala ansvar som en förpliktelse att arbeta för det allmänna bästa.
Ett problem med dessa teorier är att de inte lyckas definiera vad det sociala ansvaret innefattar, och än viktigare, de lyckas inte motivera varför företag ska ta ett socialt ansvar som sträcker sig längre än vad den instrumentella syn som praktikerna har medger. Vanligtvis motiveras ett socialt ansvar med att det ligger i företagets intresse att ta det eller också motiveras det med att företagen har någon form av moralisk skyldighet gentemot andra grupper i samhället. I det första fallet förutsätts det alltså att det är lönsamt för företagen att ta ett ansvar. Effekten av detta blir att vi får en instrumentell syn på vad det sociala ansvaret är, och mot vem det ska tas, som inte nödvändigtvis är förenlig med den andra synen om att det sociala ansvaret bestäms av en moralisk analys av rättmätigheten i anspråken som ställs på företagen.
Självklart kan det sammanfalla så att de moraliskt rättmätiga kraven också är lönsamma för företagen att anpassa sig till, men vi måste
CSR – ansvar eller anpassning?
sammanfaller med det andra. Så länge dessa två synsätt sammanfaller så är det ganska problemfritt, företagen kommer att ta det sociala ansvar som övriga samhället kräver, och det är dessutom lönsamt för dem att göra så. Det är i dessa fall som vi förordar ett CSR2-synsätt för att komma fram till hur företaget på ett så effektivt sätt som möjligt kan anpassa sig till intressenternas krav.
Utifrån de tidigare resonemangen, såväl de teoretiska som de i vår empiriska undersökning, om det nödvändiga med att ha förtroendefulla relationer med omgivningen, och att sådana bara kan skapas och upprätthållas genom att företagen agerar ansvarsfullt, kan vi anta att det i de allra flesta situationer kommer att ligga i företagens eget intresse att ta ett socialt ansvar. Det finns dock en fara med detta resonemang. Vi har tidigare visat på svårigheterna med att avgöra vad som är företagens sociala ansvar, det vill säga svårigheten med att avgöra vad som är ”rätt och fel”. Om vi tar en instrumentell syn på vad det sociala ansvaret är, och vi hela tiden utgår ifrån att det är lönsamt att ta ett ansvar, ”löper vi då inte en risk att det lönsamma får vikariera för
CSR – ansvar eller anpassning?
9.2 Vem är ansvarig?
Vi har tidigare hävdat att bara människor, inte företag, kan vara moraliska subjekt, det vill säga att ur ett etiskt perspektiv kan aldrig företag hållas ansvariga utan det är alltid människorna som utför handlingarna som bär det moraliska ansvaret för dessa. Däremot kan företag hållas ansvariga för att ställa saker och ting till rätta samt för att undvika att oegentligheter upprepas. Det bland våra respondenter vanligaste svaret på vem som har ett socialt ansvar i företagen är att det är ledningen och i vissa fall styrelsen som har detta ansvar. Vissa respondenter betonar också att alla i företaget har ett socialt ansvar, men att det är ledningen som har störst möjlighet att påverka och att det därmed är de som har det största ansvaret. Ingen av respondenterna menar på att företaget som ”autonom enhet” har ett socialt ansvar. Respondenterna har således en syn som stämmer bra överens med de teoretiska resonemang som vi har diskuterat.
CSR – ansvar eller anpassning?
det ibland kan medföra allvarliga konsekvenser. Ett exempel kan vara om någon tvingar dig att göra något med hot om sanktioner om du vägrar. Även i detta fall har du ett val att låta bli, men följderna av detta fria val kan bli att hoten realiseras. Vi har dessutom tagit upp skillnaden mellan formellt ansvar och moraliskt ansvar. Formellt har en enskilt anställd många gånger inget ansvar, ”man följer bara order och direktiv”, men moraliskt är individen ändå alltid ansvarig för sina handlingar, inklusive underlåtande av handling. Respondenterna som säger att ledningen har ansvaret för att de är de som har möjligheten att göra något reson erar i vår mening utifrån vem som har det formella ansvaret. Vi har i undersökningen inte definierat om det är det formella ansvaret eller det moraliska ansvaret vi frågar om, men de allra flesta respondenter har svarat utifrån vem som har det formella ansvaret utan att reflektera över vem som har ett moraliskt ansvar. Detta märks också tydligt när respondenterna ska svara på vem som avgör vilka värderingar som vara vägledande. De flesta menar att det är upp till ledningen, och ibland styrelsen, att avgöra vilka värderingar som ska gälla. Några respondenter menar dock på att de anställdas värderingar måste beaktas av ledningen i denna process. De flesta
CSR – ansvar eller anpassning?
verkar i alla fall koppla ihop formell position med ansvaret för att definiera företagets sociala ansvar. Detta är inte heller särskilt förvånande. Ledningen är de som har störst möjlighet att påverka de interna strukturerna för hur ett socialt ansvar ska tas, och därmed har de en klart större möjlighet att påverka hur övriga i organisationen ser på det sociala ansvaret. Även om alla anställda har ett individuellt moraliskt ansvar för sina handlingar så har ledningen dessutom ett ansvar för att skapa moraliska strukturer i företaget som främjar det allmänna bästa och möjliggör ett individuellt ansvarstagande.