Intervju med Bodil 1 Bodils bakgrund

Bodil är grundskollärare med inriktning år ett till sju. Hon är 30 år och har arbetat som lärare i fem år. Hon samarbetar med ett arbetslag, men har ensamt mentorsansvar och står själv för planeringen av undervisningen. Bodil har alltid velat bli lärare för hon ville möta barn och vara en del av deras vardag. Hon väljer att fortsätta som lärare eftersom hon fortfarande tycker om att arbeta med elever och att hon ”ganska fritt” kan utforma sitt arbete.

6.4.2 Elever

När Bodil talar om elevers olikheter nämner hon oftast tre grupper: ”De svaga” som behöver mer resurser än de andra. ”Mellanskiktet” är de hon upplever att hon vänder sig till vid genomgångar. Hon talar också om de elever som behöver högre krav och mål och som inte får tillräcklig stimulans i klassrumssituationen. De två sista grupperna benämner hon som ”relativt självgående”.

6.4.3 Undervisning

Om lärarens fokus säger Bodil att vid genomgångar i helklass försöker hon hålla en nivå där hon kan fånga de flesta eleverna. Hon är medveten om att hon missar några. Om elevernas självständiga arbete säger hon så här:

Först går jag till de elever som kräver min uppmärksamhet, de som skriker: ’Jag fattar inte!’ eller ’Vad ska jag göra?’ För att det inte ska bli kaos eller oordning i klassrummet går jag till dom först. Sen går jag till dem som man vet bara sitter. Om man liksom inte hjälper dom, blir inget gjort. Sist går man till dom som klarar uppgiften, som behöver den där extra stimulansen för att lyfta dem lite till, men det är inte alltid man hinner till dom eleverna. Det handlar om att hålla ordning och arbetsro i klassrummet.

Bodil poängterar vikten av rutiner och struktur, genom t.ex. tydliga genomgångar och återkommande arbetsgång som står på tavlan. Alla ska veta vad de ska göra. Det minimerar

risken för att eleverna ska fråga vad de ska göra sen. Detta ger möjlighet att lägga sin tid på att hjälpa elever med att t.ex. formulera sin berättelse eller sitta och läsa med dem. Bodil menar att alla elever kan ta ansvar för sitt lärande med mer eller mindre hjälp. De som har svårast är de som kommit nya till klassen och ännu inte kommit in i rutinerna och tänkandet.

Bodil tar hänsyn till vilken kunskapsnivå hon tror att eleverna har och vad de behöver för förståelse för att tillgodogöra sig undervisningen på bästa möjliga sätt. Hon säger att hon når fram till olika elever på olika sätt. Därför brukar hon komplettera muntliga genomgångar med skriftlig information. En del elever behöver direkt kommunikation, de får en egen förkortad genomgång efter den allmänna. Bodil tycker att det är viktigt att hon tar reda på hur eleverna förstått undervisningen, om hon kan gå vidare, eller behöver förklara på ett annat sätt. Bodil tycker det är svårt att individualisera undervisningen tillräckligt. De individuella utvecklingsplanerna hjälper henne. Bodil tror att ett bättre samarbete med modersmålslärare hade ökat möjligheterna till att möta elevernas behov betydligt. Enligt henne faller samarbetet faller på att de inte har gemensam planering.

Bodil talar om delaktighet och inflytande i samband med individuella utvecklingsplaner. Enligt Bodil är de ett viktigt redskap för att synliggöra målsättningarna. Bodil tycker att den tid det tar att administrera de individuella utvecklingsplanerna är en viktig investering, eftersom hon tycker att elever och föräldrar har rätt att bli involverade. Hon tycker på att de individuella utvecklingsplanerna ska användas i det dagliga skolarbetet och inte bara plockas fram vid utvecklingssamtal. Det tar tid att successivt skola in eleverna i tänkandet, men sen kan de själva resonera kring och ta ansvar för vilka mål de ska arbeta mot. Enligt Bodil blir eleverna ”otroligt medvetna” om vad de gör. Dessutom tycker Bodil att det ger henne struktur till sin planering, vilket ger möjligheter till individualisering av undervisningen.

Som åtgärder för de elever som inte uppnår eller riskerar att inte uppnå målen nämner Bodil åtgärdsprogram, intensivsatsning med specialpedagogen och möjlighet att få ett extra år.

Bodil berättar att när någon annan kommer in i klassen och allt blir kaos eller när hon kommer in i en annan klass och ingenting fungerar, förstår hon hur viktigt en personlig relation är. Att eleverna känner läraren och läraren känner eleverna är enligt Bodil en förutsättning för att det ska fungera.

6.4.4 Lärare

Bodil pratar mycket om vikten av att känna eleverna för att få allt att fungera. I intervjun lägger hon stor vikt vid kunskap om elevers behov och förutsättningar, för att kunna hålla undervisningen på rätt nivå. Hon menar att hon blivit extra uppmärksammad på detta nu när hon arbetar på en skola där många elever har annat modersmål än svenska. Hon talar betydligt mindre om elevers erfarenhet och tänkande. Vid endast ett tillfälle nämner hon betydelsen av att eleverna är intresserade och engagerade av innehållet.

Bodil känner sig stressad och otillräcklig när något händer t.ex. en konflikt som hon måste lösa samtidigt som hon har ansvar för en hel klass. Bodil känner att hon behöver vara på två ställen samtidigt. Oftast finns det ingen vuxen som kan hjälpa till eftersom alla har lektion. Hon tycker också att det är svårt att räcka till för en hel klass där alla elever har olika behov. Ibland hänger inte eleverna med, eller så är de inte intresserade, då tycker Bodil att det blir oroligt i klassen.

Bodil beskriver samarbetet med andra som positivt. Hon tycker att hon har stort stöd från både arbetslag och specialpedagog. Kollegiet präglas av en vilja att hjälpas åt, lyhördhet, öppenhet och mycket skratt. Detta gäller både arbete kring elevers sociala situation och kognitiva utveckling. Hon tycker att skolsköterskan är ganska anonym. Resursteamets insatser har enligt Bodil tagit för lång tid. Dessutom upplever hon att resursteamets i sina utredningar inte tagit hänsyn till elevens hela skolsituation. Om föräldrarna säger hon ”jag tror att vi måste lyfta föräldrarna. Att de inser hur viktiga de är. Att de är de viktigaste i deras barns liv”. Bodil tycker att föräldrarna ska hjälpa sina barn med skolarbetet.

Bodil tycker att skolledningen har en tydlig linje, vilket hon uppskattar. Hon uttrycker att de lyssnar på henne, att hon får säga vad hon tycker. Hon tycker däremot att skolans ekonomiska resurser är för små. Om ekonomin varit bättre kunde skolans verksamhet förbättras om pengarna användes på ett medvetet sätt. Bodil efterlyser en gemensam hållning på skolan då det gäller konflikthantering.

Om det egna lärandet säger Bodil att ”man kan alltid lära sig mer”. Inom arbetslagen sker spontana pedagogiska diskussioner, som ofta rör sig kring upplägg av undervisning och elever. Bodil tycker att arbetslaget bjuder på material och tankar. Hon är nöjd med det organiserade lärandet på skolan. Innehållet är relevant och hinner implementeras i

verksamheten innan ett nytt område presenteras. Bodil har gått en fem poängskurs i svenska som andra språk som skolan köpt in. Hon såg en stor vinst i att många på samma skola gick samma kurs, eftersom de kunde hjälpas åt att göra uppgifterna. Hon tyckte också att det var bra att kursen var på skolan, eftersom det rymdes inom hennes arbetstid. Tid för reflektion är något som Bodil saknar.

6.4.5 Bodils tolkning av uppdraget: en skola för alla

Bodil säger att hon måste tro på en skola för alla ”om jag inte tror på det kan jag inte vara lärare”. Bodil vill ha en skola ”där olikheter respekteras och man tar tillvara på de kunskaper och förutsättningar man har” en skola där ”alla borde få en chans att lyckas”. Uppnåendemålen är centrala i hennes resonemang, hon menar att alla ska få hjälp att uppnå dessa. Som skolan ser ut idag, får inte alla elever den hjälp de behöver för att nå dit i den takt det är tänkt, men hon tycker att det är bra att målen finns som en ”kravnivå”. Hon efterlyser något för dem som lätt uppnår uppnåendemålen genom att säga ”ibland nöjer man sig med att de uppnått målen, det finns några som klarar mer/---/de behöver också hjälp, så att inte lusten att lära försvinner”.

6.5 Intervju med Cecilia