Intervju med Doris 1 Doris bakgrund

Doris är svensklärare. Hon är 33 år och har i tre år arbetat på en grundskola. Hon är mentor för en klass, men har lektioner i olika grupper. Planering av lektioner gör hon själv, men lärarna i arbetslaget går ibland in som resurs på varandras lektioner. Hon valde att bli lärare för att hon tyckte att det var ett bra sätt att få användning för sina ämneskunskaper. Doris fortsätter att arbeta som lärare för att hon tycker att hon gör nytta, upplever att mötet med elever är givande, att hon utvecklas som människa och att hon får möjlighet att sprida sitt engagemang för film och litteratur.

6.6.2 Elever

Skolans elevunderlag har förändrats ”från att vara svensk medelklass till att bli 95 procent med annan bakgrund är svensk”. Elevernas kunskaper i svenska språket är enligt Doris ”katastrofalt dåliga”. Doris berättade om ett standardiserat test som visade att endast två till tre i varje klass klarade det som betraktas som baskunskaper i svenska. Doris talar om elever som ”man behöver sitta individuellt med” eftersom de inte får ”studiero i större grupper”. En tredje grupp elever som hon talar om är de som uppträder våldsamt och utsätter elever och personal för ”skräck” hon menar att det handlar om elever med ”mycket tung social bakgrund”. Vid ett tillfälle nämner hon också de ”som är smarta” blir ”understimulerade”.

6.6.3 Undervisning

Doris fokus vid genomgång i helklass är att hitta ett innehåll som intresserar eleverna och att genom sitt eget engagemang nå fram till dem. ”Är jag engagerad blir eleverna det också. Är eleverna engagerade blir jag det också. ”När eleverna arbetar självständigt går Doris till de som räcker upp handen. Hon menar att det finns en del som inte klarar av att koncentrera sig i stora grupper, de bara sitter av tiden, eller så driver de runt i klassrummet. Hon säger att ”ibland slår jag en flukt i deras papper” men berättar inte om något medvetet sätt att hjälpa dem att klara undervisningen i klassen. De som stör får lämna klassrummet.

Något som genomsyrar hela intervjun med Doris är hennes tro på litteratur. Hennes sätt att individualisera undervisningen är att hitta rätt bok till rätt elev. Böckerna ska enligt Doris beröra och intressera eleven samt matcha elevens kunskapsnivå. Hon menar att om eleverna på hennas skola från förskoleåldern fått ”bada i litteratur” hade de inte haft problem att uppnå målen nu. På skolan undervisar de ofta i halvklass. Doris säger att det är lättare att nå fler elever i mindre grupper.

Doris talar inte om några medvetna strategier för att göra eleverna delaktiga eller få inflytande över sin undervisning. Hon nämner heller inte individuella utvecklingsplaner.

Doris berättar att de skriver många åtgärdsprogram på skolan. De individuella åtgärder hon nämner är läxhjälp, föräldrakontakt och anpassad studiegång. Problemet med anpassad studiegång är att eleverna inte vill ha det, de känner sig redan utsatta och vill ”smälta in i normaliteten”. En åtgärd för att förbättra arbetsron för eleverna under lektionerna är att när lektionen börjar låses dörren. Den som kommer försenat får gå till en lärare i ett ”förseningsrum”. Doris tycker att åtgärden varit effektiv för att undervisningen inte blivit avbruten, det har inte kommit in objudna gäster som vill ställa till bråk och eleverna har blivit bättre på att passa tiderna.

Doris talar om vikten av en personlig relation. Eleverna säger att de respekterar de lärare de känner. Bäst blir det om det också finns en relation mellan läraren och föräldrarna. Doris upplever att eleverna blir lugnare och tryggare när de har samma lärare ofta.

6.6.4 Lärare

Doris talar om elevers behov och förutsättningar i den mening att de växer upp i en tuff miljö och därför har behov och förutsättningar som skiljer sig från många andra elever i Sverige.

Hon talar mycket om att möta elevers erfarenhet och tänkande i valet av bra litteratur. Här talar hon också om förutsättningar eftersom hon anser att det är viktigt att hitta litteratur på rätt nivå. Doris tror att om eleverna börjar läsa skönlitteratur kommer det att hjälpa dem i alla andra ämnen.

Doris tycker att arbetet är stressigt. Hon anser att ”alla på skolan arbetar mycket hårt” och ändå finns det många elever som inte klarar skolarbetet. För att kunna göra så mycket halvklasser har lärarna för mycket undervisningstid. Doris berättade att till och med Skolverket har reagerat på det. Hon beskriver det som att lärarna har lektioner och föräldrakontakt när de är på skolan och planerar på helgerna. Doris tycker att det som är mest stressande är skolans otrygga miljö, som präglas av våld och slagsmål. Hon säger sig veta att många elever är rädda när de går till skolan. Doris säger ”Man känner sig väldigt ensam när det händer” och syftar till slagsmål i klassrummet. Hon berättar att det inte är ovanligt med våld mot lärare och att lärare blivit polisanmälda när de gått in i slagsmål och ”i stridens hetta tagit i för mycket när de särat på elever”. Doris tycker att skolan tar på sig arbetsuppgifter, som ligger utanför skolans kompetens- och ansvarsområde. De borde skötas av till exempel socialtjänst, polis och psykiatri, men eftersom Doris och hennes kollegor inte upplever att någon annan hanterar problemen gör de vad de kan, för elevernas skull.

Arbetslaget är viktigt för Doris. Hon säger att ”jag hade aldrig överlevt på den skolan, om inte mina kollegor stöttat mig”. Hon menar att eftersom alla pratar öppet om att de har problem med elever behöver ingen ta det personligt. Doris tycker däremot att arbetslaget samarbetar för lite kring planering av undervisning.

En bra kontakt med föräldrarna innebär enligt Doris en bättre kontakt med eleverna. Hon tycker att kontakten fungerar bra för det mesta och är inte främmande för att stötta föräldern lite i deras privata liv. Hon tycker att hon ringer till föräldrar för att klaga på elever alldeles för ofta.

Doris pratar inte om varken specialpedagog eller skolhälsa/resursteam, utan börjar prata om skolledningen. Hon säger att de har bytt rektor fyra gånger på ett år. Detta har gjort att idéer kommit och gått.

Organisationen har inte hunnit med i den utvecklingen som det förändrade elevunderlaget inneburit. Den nuvarande ledningen driver svenska som andraspråk och utbyggnad av bibliotek. Detta är förändringar som Doris välkomnar. En annan sak som gör att situationen känns osäker är att en del tjänster på skolan är finansierade av projektpengar. Doris uttrycker en oro för att dessa ska försvinna.

Om det egna lärandet säger Doris att det finns få spontana pedagogiska diskussioner. När kollegor möts handlar behandlar de oftast elevärenden. Det organiserade lärandet är Doris inte nöjd med. Det organiseras föreläsningar centralt i stadsdelen. Hon tycker att innehållet är irrelevant och att de inte har möjlighet att påverka. Det finns ingen tid avsatt för, och ingen som styr upp, pedagogiska diskussioner på skolan. Doris tycker inte att det finns tid för reflektion. Hon berättar att skolledningen sagt att det går att få handledning individuellt, men att ingen orkar ta tag i det också. Hon tycker verkligen att det behövs. Doris har gått ner i tjänst för att fortbilda sig. Hon säger att det ”absolut inte” finns utrymme för fortbildning inom arbetstiden.

6.6.5 Doris tolkning av uppdraget: en skola för alla

För Doris innebär en skola för alla att en skola som kan möta eleverna där de är och en skola där eleverna känner sig trygga. Enligt Doris är kursplanernas mål ”inte till stor hjälp” på hennes skola, eftersom de gör att knappt hälften blir inte godkända. Doris tycker ”egentligen inte att man ska sänka kraven, men samtidigt måste man ju börja möta elever där de är”. Hon frågar sig hur det går att förklarar för eleverna att allt arbete de lagt ner inte nynnar ut i något betyg. Om detta säger hon ”jag tycker att det är oerhört bekymmersamt”. Doris ifrågasätter hur relevanta målen i kursplanerna egentligen är och menar att det som verkligen engagerar eleverna som till exempel att arrangera en stor musikal eller göra film ”inte syns på något papper”. På frågan om hon tror att det är möjligt att skapa en skola för alla säger hon att det måste hon tro, men för att eleverna på hennes skola ska få samma möjligheter som elever i övriga Sverige måste hela samhället förändras.

6.7 Intervju med Emma