Intervju med Felicia 1 Felicias bakgrund

Felicia är utbildad mellanstadielärare. Hon är 54 år och har arbetat som lärare i 30 år. Hon har mentorsansvar för elever och planerar själv all undervisningen. Felicia såg läraryrket som det självklara yrkesvalet, eftersom hon tyckte att det verkade roligt och för att hon trodde att hon skulle göra nytta. Hon fortsätter att arbeta som lärare eftersom hon tycker att hon är bra som lärare, det ger henne stimulans, dessutom tycker hon att hennes insats är viktig för eleverna.

6.8.2 Elever

Felicia berättar om de elever som har det svårt och säger att ”man ägnar sig åt dessa elever mycket, mycket mer och så blir det en mellangrupp som man inte ägnar sig så mycket åt, sen är det några som man tror är duktiga och självständiga, så de får klara sig ännu mer själva/--- /sen gör man olika fördelning mellan pojkar och flickor”. Hon pratar om utåtagerande, busiga elever.

6.8.3 Undervisning

Vid genomgång i helklass tror Felicia att hon framförallt fokuserar på mellangruppen, för att sen lägga mer enskilt arbete på dem som har det svårt. Hon tänker ofta på vilka elever som får hennes uppmärksamhet. Ändå kommer hon ofta på sig med att tänka ”Jaha, den och den har jag inte alls brytt mig om idag”. Även när eleverna arbetar självständigt eller i grupper utgår undervisningen från mellangrupper, sen försöker hon se till att de om är lite duktigare och snabbare får utmaningar, men ägnar mest tid åt dem som har svårt att förstå. När de arbetar i grupper berättar Felicia om att hela gruppen ska ta ansvar för att alla ska få utrymme och lära sig. Felicia är nöjd med arbetet som sker i grupperna, men säger att det krävs en genomtänkt och grundlig inskolning för att det ska fungera.

Felicia talar mycket om hur hon skolar in eleverna i rutiner och struktur. Hon tycker att det är viktigt att eleverna har klart för sig vilka ramar de får röra sig inom. Men poängterar också att det inte kan finnas regler eller färdiga svar för allt, därför måste eleverna lära sig att själva tänka ut bra sätt att göra saker på. Felicia säger att eleverna brukar vara vana vid att göra som de blir tillsagda när de kommer till henne, men hennes mål ar att de ska lära de sig att tänka själv. Inom de tydliga ramarna vill Felicia att eleverna successivt ska få vara mer delaktiga och få mer inflytande. I femman och sexan tycker Felicia att eleverna blivit självständiga och att arbetet flyter bra. Detta gör att Felicia kan använda sin tid till att individualisera undervisningen mer. Felicia berättar att hon har många olika planeringar och olika överenskommelser i klassen. Exempel på detta är att eleverna får redovisa så att alla får visa sig duktiga, eleverna får olika svåra texter, olika många glosor. Målsättningen är att eleverna och föräldrarna ska känna till elevens kunskapsnivå så bra att de ska kunna tänka ut vad som är lagom svårt för dem att göra. Felicia säger att i början väljer en del elever lite fel till sig själva, de vill antingen lite för mycket eller lite för lite men efter ett tag vet de hur mycket de klarar. Individuella utvecklingsplaner och överenskommelser med föräldrar är utgångspunkten i den individuella planeringen.

När vi talar om åtgärder pratar Felicia om åtgärder som ligger utanför det hon gör i den reguljära undervisningen. De åtgärder som sätts in för elever är mer tid med specialpedagogen. Hon tycker inte att det är rätt mot vissa barn att gå i en klass med 27 elever och en lärare, eftersom de behöver mer vuxentid. Felicia tycker att de borde ha rätt att få komma till en liten grupp, där undervisningen är anpassad efter elevernas behov. Det har dragits in mycket på assistenter ”egentligen händer ingenting mer än att vi puffar upp dem till högstadiet och att de inte klarat målen, och vi har gjort vad vi kunnat med de resurser vi har”.

Felicia pratar mycket om hur viktigt det är att elever och lärare har en personlig relation, att de känner till varandras sätt att tänka. Hon säger att det visar sig tydligt att allt blir mycket svårare när hon ska undervisa elever som hon inte känner och som inte känner henne.

6.8.4 Lärare

Felicia talar inte direkt om varken elevers behov och förutsättningar, eller elevers erfarenhet och tänkande, men hela hennes resonemang bygger på att detta är något hon tar hänsyn till. Hon talar om få elever ”tända på uppgifterna”, om att alla förändringar ska ske i små steg så att alla har möjlighet att klara det, om att det gäller att hitta ”rätt tryckknapp” för att var och

en av eleverna ska vilja arbeta, om att elever är så olika att de borde ha olika mål, om att elever får olika uppgifter och har olika överenskommelser.

Felicia talar om situationer som hon tycker är svåra att hantera och kan vara stressande. När elever inte ”tänder på uppgiften, utan gör det för att jag säger det” tänker Felicia ”Jag med min långa erfarenhet, jag skulle ha klarat det här”. Felicia tycker att det är svårt att undervisa elever som hon inte känner och som inte känner henne. Under de perioder när det finns mycket annat som ska göras, t.ex. utvecklingssamtal eller uppgifter från rektorn får inte Felicia lika mycket tid till planering, detta tycker hon har negativ inverkan på undervisningen. Hon vill ha kontroll och säger ”Jag vill styra själv över tiden och över läget”.

Felicia samarbetar med andra i förhållandevis liten utsträckning. Hon sköter sin undervisning själv och menar att om hon ska få stöd måste hon be om det. Arbetslaget träffas vid konferenser. Felicia och läraren som undervisar i parallellklassen känner varandras elever och ger varandra lite stöd.

Felicia talar mycket om föräldrarna och vill att de ska vara insatta och delaktiga i sina barns skolsituation.

Specialpedagogen tar ut elever ur klassen tre gånger i veckan för undervisning i grupprummet. Hon är den som Felicia vänder sig till för att diskutera elevärenden eller när hon vill ha ett bollplank i pedagogiska frågor.

Felicia tycker att skolhälsan fungerar bra, men är inte lika nöjd med resursteamet, eftersom det är omständligt och tar lång tid att få hjälp. Felicia tycker att resursteamet skulle ha mycket att vinna på att använda hennes kunskap om elever när de gör utredningar.

Felicia säger att hon är nöjd med skolledningen och organisationen, men talar mycket lite om det.

Om det egna lärandet säger Felicia ”jag får möta eleverna med de kunskaperna som jag har. Jag skulle visst då kunna samla på mig mer kunskaper, men jag tycker att jag får lita på

med specialpedagogen. Det organiserade lärande hon nämner är det som sker under konferenstid på skolan. Hon är nöjd och tycker att det är lagom mycket. Om utbildning utöver det är hon väldigt bestämd och säger att det inte får ta tid från den övriga verksamheten. Hon lär sig gärna nya saker, men det får inte vara på bekostnad av att hon kommer trött och oförberedd i undervisningen. Felicia berättar om några utbildningar hon varit på i samband med att hon haft elev med i behov av särskilt stöd. Hon blev frikopplad från undervisningen, vilket hon ser som en förutsättning. Dessa utbildningar var Felicia nöjd med och sa att de var nödvändiga för att hon skulle kunna ta emot eleverna på ett bra sätt. Felicia talar inte om reflektion, men ofta om vikten att vara väl förberedd och genomtänkt inför lektioner.

6.8.5 Felicias tolkning av uppdraget: en skola för alla

Felicia säger att hon måste tro på att det är möjligt att skapa en skola för alla. För henne innebär det att skolan ”ska vara för alla barn. De som har det svårt. De som har det lätt./---/Att det ska vara för rik och för fattig. Oavsett religion, hudfärg, alla ska känna sig välkomna”.

Om kursplanernas mål säger hon att det är bra att det finns krav, men menar att eleverna är olika och därför ska det finnas olika mål för olika elever. Hon tycker att det fokuseras för mycket på uppnåendemålen. ”Vi har elever som absolut inte kan nå målen./---/I alla fall, i vartendaste fall, har dessa elever varit uppmärksammade alldeles från början, från det att de varit sex år och kommit in vår skolvärld/---/För dom och deras föräldrar känns det väldigt tufft”. Sen finns det elever som klarar uppnåendemålen lätt, de och deras föräldrar slår sig ibland till ro trots att eleven inte får utmaningar. För dessa elever är det enligt Felicia viktigt att synliggöra strävansmålen. Hon tycker att det läggs för mycket tid på att diskutera statistik om antalet inte godkända elever. De åren skolans statistik är sämre, är år när det gått elever i klasserna som redan från början visat sig har stora svårigheter. Istället för att diskutera varför inte alla uppnått målen, tycker Felicia att diskussionerna ska handla om vilka krav och mål som passar de olika eleverna ”så att alla kan utvecklas och få utmaningar och gå framåt”.