Intervju med Cecilia 1 Cecilias bakgrund

Cecilia är en lågstadielärare. Hon är 50 år och har varit verksam lärare i 23 år. Hon arbetar tillsammans med en förskollärare. Hon valde yrket för att hon var intresserad av små barn. Cecilia valde mellan att bli förskollärare eller lågstadielärare. Men då lågstadielärarutbildningen fanns på den ort som hon bodde på, föll valet på lågstadielärare. Hon fortsätter som lärare eftersom hon tycker att hon utvecklas som lärare hela tiden. Att sluta arbeta som lärare och göra något annat, skulle enligt henne kännas fel då hon har kämpat för att bli bättre.

6.5.2 Elever

När Cecilia talar om elevers olikheter benämner hon de elever som är självständiga kontra de ”elever som behöver mer individuell hjälp och behöver mycket tid”. Hon nämner också de elever som inte förstår språket, ”inte har den intelligensen som krävs” och som ”socialt mår dåligt”.

6.5.3 Undervisning

När det gäller Cecilias fokus talar hon om hur hon i helklass ska få eleverna att arbeta och få dem mottagliga för lärande, genom att skapa en god och hänsynsfull stämning i klassen. Cecilia nämner inget eget fokus, då det gäller elevgrupper eller om elevernas självständiga arbete, utan talar om skillnader mellan motiverade elever och de som inte orkar.

När det gäller rutiner nämner Cecilia att eleverna får lyssna på musik, för att komma i stämning. Hon säger inget om struktur. Cecilia är nöjd med undervisningen när eleverna tycker det är roligt. ”Om alla (elever) är positiva och alla har lärt sig en sång tycker jag att det är jätte kul. Eller att en rast har fungerat jättebra och att de kommer in och säger att vi hade jättekul. Då blir jag också nöjd”. Om undervisningen säger Cecilia att

det kan ju bero på mig att jag gjorde något misstag som jag inte vet att jag sa, något som jag inte skulle ha sagt eller att man inte fick dem att lyssna. Varför gick det snett och varför hände det och det. Det var nog bra ändå, nästa gång kommer det nog att gå.

Cecilia hoppas på att det kommer att fungera nästa gång, då eleverna kommer med andra förutsättningar i form av annat humör och mottaglighet, samt att hon lyckas förklara på ett sätt så att eleverna förstår.

Cecilia säger inget om hur hon individualiserar, utan talar allmänt om att ge enskild tid åt varje elev och att elever kan ha olika behov. Hon talar om att skolans behov av resurser i form av fler lärare för att kunna ”ändrar inriktning” och för att ”går mer på djupet”. Cecilia uttrycker själv att ”givetvis finns det möjligheter att förändra sättet man säger och innehållet (i lektionen). Men jag har inte har några recept på hur man ska förändra undervisningen, för att den ska nå fram till fler elever”. När Cecilia nämner elevernas kunskapsnivå talar hon om allmänna tester som har visat att elevernas kunskapsnivåer har sjunkit för varje år. Hon säger att ”det måste bero på uppväxtmiljön. Jag tror inte det är biologiskt, men samhället och uppväxtmiljön, stimulans för mycket eller för lite. Det vet man ju inte”.

När det gäller elevernas delaktighet och inflytande talar Cecilia om att eleverna får möjlighet att delta i den gemensamma klassdiskussionen och enligt henne är det vid dessa tillfällen som undervisningen är till för alla elever. Hon nämner också att hon varit med i arbetslag där de provat ”eget arbete”. Om detta arbetssätt säger hon:

Vi har nog inte varit med om att det har gett bättre resultat. Därför har arbetssättet inte utvecklats. Det har blivit för avancerat eller jobbigt med själva planeringen med barnen, då de inte har kunnat genomföra dem. De inte har varit självständiga och så ska det utvärderas. Det har inte gått att utveckla.

Med utgångspunkt från vad Cecilia säger, tolkar vi det som att elevernas delaktighet och inflytande inte har så stort utrymme i undervisningen.

Cecilia tror att de individuella utvecklingsplanerna kommer att öka möjligheter till att individualisera kraven.

Som åtgärder för de elever som inte uppnått målen talar hon om att ”diskutera med de som man har tillgång till (vuxna), så får man rotera och göra åtgärdsprogram”. I ordet roterar tolkar vi det som att då elever inte har klarat målen, lämnar hon över ansvaret till en annan vuxen. Hon säger att ”jag tror att det är så att hela tiden att man ska ha extra stöd utöver klasslärare, ifall man inte når målen”. Cecilia nämner också de aggressiva som hon tycker ska gå i en liten grupp med andra möjligheter då det gäller utrustning och personal.

Cecilia nämner inget om personliga relationer mellan henne och eleverna, mer än att de vuxna ska dela ansvaret då det gäller vissa elever.

6.5.4 Lärare

Cecilia säger inget om kunskaper om elevers behov och förutsättningar, likaså nämns inget då det gäller kunskaper om elevers erfarenhet och tänkande.

Cecilia känner sig stressad när hon upplever att hon behöver vara på två ställen samtidigt, när elever kommer i konflikt med varandra. Hon vill lösa konflikten utanför klassrummet, samtidigt känner Cecilia att hon behövs inne i klassrummet där lektionen pågår. Cecilia säger att planeringen av undervisningen kommer i skymundan, för att ”det varit så mycket annat”. Hon säger också att andra kan styr hennes prioriteringar.

Samarbete med andra tycker hon är mycket bra. Hon säger att hon ”känner att om det skulle vara någonting speciellt som hände, då man behöver hjälp med någonting, så kan man hämta någon i närheten”. Hon talar också om en frivillig handledning som underlättar samarbetet.

I samarbetet med föräldrar talar hon om att få information från föräldrarna om elever för att förstå dem,”då de inte uppför sig som de andra”.

När det gäller samarbetet med specialpedagogen säger Cecilia att specialpedagogen endast är där ett fåtal timmar och att eleverna får gå iväg till ett annat ställe. Om skolhälsan säger hon att skolsköterska och kurator gärna ställer upp och pratar.

Om skolledning/organisation uttrycker Cecilia att hon upplever att de tar sig tid och lyssnar på henne då hon vill prata. Likaså talar hon om ”andra personer” som hon kan få stöd och hjälp av till exempel vaktmästaren, skolvärdinnan, fritidsledaren. Enligt Cecilia kan hon ”alltid hämta någon”. Cecilia tror på fler lärare, fler specialpedagoger, andra lokaler och mer pengar för att skapa en skola för alla.

Om det egna lärandet talar Cecilia om spontana pedagogiska diskussioner där dessa mest förekommer i arbetslaget och de ibland även kan förekomma under konferens tid. Cecilia talar om organiserade föreläsningar. Hon nämner handledning. Cecilia tycker att lärarna borde ha mer tid för reflektion för att få det bättre i skolan. ”För trots att man lägger sin arbetsplatsförlagda tid och förtroendetid så är det svårt att få det att gå ihop.” Hon talar om svårigheter att hitta gemensamma tider för att träffas för att diskutera innehåll och hur de ska organisera undervisningen. Vidare säger hon ”jag tycker det är snålt tilltaget när det gäller planeringen. Vi skulle behöva speciallärarträfftider varje vecka och en till specialpedagog”. Cecilia tycker att hennes arbetstid fylls med mycket information och att skolan borde ”dra igen sådant som kan stå i informationsbladet”.

6.5.5 Cecilias tolkning avuppdraget: en skola för alla

För Cecilia innebär begreppet en skola där ”alla (elever) skulle kunna trivas och arbeta på sin nivå. Alla skulle gå framåt. Alla skulle ha en plats, där de kan känna att det är meningsfullt för dem att vara”. Cecilia säger att ”det inte finns möjligheter för alla att nå kunskapsmålen”. Hon tror att de framtida individuella utvecklingsplanerna gör att lärarna kan ”sätta målen så att de

inte blir för höga”. Hon säger att det då är möjligt att tillgodose alla behov, när det gäller elevers ”mognad, kapacitet och tiden för hur länge de behöver för att lära sig”.

6.6 Intervju med Doris