Intervju med Emma 1 Emmas bakgrund

Emma är en grundskollärare mot inriktningen år fyra till nio. Hon är 38 år och har varit verksam lärare i tio år. För det mesta arbetar hon tillsammans med en mellanstadielärare och specialpedagog, men vid några enstaka tillfällen har hon klassen ensam. Hon valde yrket för att hon ville läsa musik. Emma tyckte om kontakten med eleverna och att hon fick arbeta med många andra vuxna. Hon fortsätter sitt arbete eftersom det är tryggt att ha ett jobb, ”det finns alltid något att utveckla om man vill och orkar”.

6.7.2 Elever

När Emma talar om elevers olikheter benämner hon de elever som är duktiga, snabba, ”behov av betyg” kontra de elever som är svaga, elever som har det svårt och ”de elever som sitter och drömmer och tänker på annat”.

6.7.3 Undervisning

Emma har alltid helklass och hennes fokus i undervisningen är att hjälpa dem som ber om hjälp och de ”snabba som inte vet vad de ska göra när de är färdiga, så att de inte flyter iväg och stör”. Hon talar också om att ”få elever att fungera” och att hon då måste ha genomgångar som fungerar så att ”eleven förstår ”och kan arbeta självständigt. Likaså talar hon om att hon sitter mycket med de elever som behöver mycket hjälp. Om de självständiga eleverna säger hon, ”de som jobbar bra och själva, kan man ibland tappa”.

När det gäller rutiner och struktur säger Emma att hon ”inte är en sådan som planerar i minsta detalj. Jag kan inte det. Jag har svårt att lägga upp strukturen, så därför vet jag bara ungefär vad vi ska göra under lektionen”. Hon önskar att hon kunde göra det men säger att hon inte hinner. Emma säger att hon kan planera vad de ska göra, men att det sedan inte blir som hon tänkt sig. ”När man kommer in i själva klassrumssituationen och ska jobba med detta så är det så mycket annat som händer. Då får man improvisera lite. Lite så är det ju”. Vid en senare del av intervjun berättar hon att hon varje dag skriver upp på tavlan vad som ska hända. Detta började hon med då en elev behövde mycket struktur i klassen. På grund av elevens behov började Emma varje dag skriva, vad lektionerna skulle innehålla och hur länge varje lektionspass skulle vara. Enligt Emma visade även de andra eleverna ett stort intresse, då det var ”knäpptyst” under varje dags genomgången. En elev tog också självmant på sig ansvaret att komma tidigare till skolan, för att skriva upp ”schemat”.

När det gäller elevers individualisering/kunskapsnivå talar Emmaom ett forskningsprojekt (se vidare under lärande 6.7.4), som hon deltagit i. I projektet letar de efter elevers kunskaps nivå. Emmas tycker inte att hennes erfarenheter och de nya kunskaper som projektet har gett henne, genomsyrar arbetet i klassrummet.

Emma talar om delaktighet och inflytande när hon berättar om de individuella utvecklingsplanerna.

Emma och en mellanstadielärare arbetar med de individuella utvecklingsplanerna (IUP) under ett lektionspass i veckan som de kallar mållektionen. Eleverna arbetar utifrån en pärm med ”stegblad”, ett material som de köpt in, som innehåller ämnena: svenska, matematik och engelska. Tillsammans med eleverna har de skrivit ner mål som är synliga på elevernas bänklock. Tanken är att eleverna ska nå sina mål till nästa utvecklingssamtal. Under denna lektion arbetar eleverna med sina egna mål. Emma säger: ”en del jobbar med mattetabellerna till exempel eller att en del måste jobba mer med sin läsförståelse, en annan med att skriva, klockan… ” Hon säger att de har tänkt att eleverna själva ska kunna ”gå dit (till IUP-pärmen) och kolla vad de vill lära sig eller träna mer på”.

När det gäller individuella åtgärder nämner Emma åtgärdsprogram och extra resurser. Om resurser säger hon ”har man dem sätter man in dem och har man inte dem, så är det svårt./--- /Det är det som gör att det inte är en skola för alla”. Emma säger också om sig själv:

Jag går mycket till mig själv och tittar. Jag tror ändå inte det är barnens fel, om det är något som går snett eller om de inte förstår eller när de beter sig illa. Utan det är vad jag kan göra. Sedan vet jag inte om jag kan finna en lösning. Men jag känner att det är jag som skulle kunna göra det annorlunda, för att de inte ska känna det så.

Emma nämner inget om personliga relationer mellan lärare och elev.

6.7.4 Lärare

När Emma talar om elevers behov och förutsättningar säger hon att de individuella utvecklingsplanerna gör det ”automatiskt”. Likaså säger hon att individuella utvecklingsplanerna synliggör för elever var eleven står genom uttalandet, ”man ska ju utgå från där du är och den (IUP) är så tydlig, för gör du inte det steget, så kan du inte gå vidare till nästa”.

Om elevers erfarenhet och tänkande säger hon att det är svårt. ”Det kan man väl, men jag vet inte hur man gör det.” Emma säger att när hon börjar på ett nytt arbetsområde vill hon att eleven ska ”känna igen sig själva”, men att det ”ändå ska vara något nytt”. Hon säger att läromedlet styr hur hon presenterar ett nytt arbetsområde. Tillsammans med eleverna går hon igenom lärobokens innehåll i den turordning som de olika kapitlen kommer, men ”tänker inte innan på hur mycket (eleverna) har med sig i bagaget”.

När det gäller stress uttrycker Emma att den arbetsförlagda tiden inte rymmer tid för en genomtänkt planering. Hon tycker att forskningsprojektet var ”intressant och lärorikt” då lärarna planerade lektioner tillsammans, men att det ”kräver jätte mycket tid och att den tiden har man ju inte”.

Emma talar om samarbetet i arbetslaget, som inte fungerar. Enligt Emma finns det på skolan många ”ensamma lärare” som har svårt att bryta mot det ”trygga” arbetssätt som de är vana vid. Hon uttrycker en förståelse för de andra lärarna. Men säger att ”tack och lov har jag en kollega som jag kan samarbeta med”.

Något annat samarbete med föräldrarna nämns inte mer än här. Emma arbetar med specialpedagogen med att plocka ut elever som behöver ”jobba extra”. Vissa elever har en fast gruppering, där de får tränar sin läsning varje vecka.

Om skolhälsan säger Emma att de inte sysslar med personalhälsovård, utan enbart arbetar med eleverna. Hon säger: ”Vi jobbar mot skolhälsan med tanke på eleverna, inte för oss själva så känner jag det”.

När Emma nämner skolledningen säger hon att ”någon gång” har det hänt att hon får stöttning i form av ”råd, kanske omtanke och tröst”. Men Emma tycker att hon lika gärna kan ”få det av kollegorna”. Rektorn har handgripligen gått in och hjälp till i form av samtal, då det har hänt något speciellt kring vissa elever. Men det har funnits tillfälle då hon tycker att de skulle ha agerat ”kraftfullare” och ”att det skulle hända något mer”. Samtidigt ställer hon sig frågande till om hur hon själv skulle lösa sådana situationer. Annars är skolledningen drivande när det gäller fortbildning.

När det gäller det egna lärandet, talar Emma om de pedagogiska samtalen och säger ”egentligen har vi inte mycket sådana samtal på skolan överhuvudtaget. Utan bara de tillfällen man tar sig spontant”. Hon säger att det beror på att ”inget finns inplanerat” men att de ”vill ha pedagogiska samtal. Vi vill ge varandra tips och idéer, men att det inte finns någon som kan lägga upp strategier hur vi ska gå tillväga”. Hon nämner konferenstiden som hålls ”korta” för till förmån för pedagogiska diskussioner, men att lärarna prioriterar sin egen planering i

Emma berättar att de på hennes skola har försökt ha organiserade pedagogiska diskussioner till exempel om hur de lägger upp sina utvecklingssamtal. Lärarna har arbetat på olika sätt och har inte haft en gemensam grund att stå på. Hon säger att ”alla berättade hur man gjorde och så var det bra med det”. Emma tyckte inte att det ledde till en ”djupare” kunskap, eftersom de inte diskuterade deras erfarenheter kring samtalen.

Emma talar om ett forskningsprojekt i ämnet matematik, där de skulle se hur eleverna tänkte och var deras svårigheter låg. Emma säger att syftet var att ”komma till den kritiska punkten där det blev svårt för dem (eleverna)”. Tillsammans med de lärarna som ingick i projektet gjorde de en planering över hur lektionen skulle gå till och vad det var för moment som skulle läras in. Planeringen var så ”välplanerad att vem som helst av lärarna skulle kunna hålla i lektionen”. För att lärarna skulle se vad eleverna kunde, innan lektionen fick eleverna göra ett förtest. Sedan videofilmades undervisningen. Därefter fick de göra ett ”eftertest” när lektionen var slut. Några veckor senare fick eleverna gör samma test för att lärarna skulle kunna jämföra resultaten och se vad eleverna hade lärt sig. Emma säger att hon hade hoppats att kunna lära sig om hur hon kunde göra i sin egen undervisning. Hon tyckte det var väldigt bra att lärarna ”diskuterade en lektion så genomgående” och att de ”vände och vred på det (begreppen) i minsta detalj”. Men trots hennes erfarenhet från projektet planerar varje lärare ”utifrån vad man gjort innan och vad man tidigare själv har gjort”. Om reflektion säger Emma att hon skulle önska, att liksom i forskningsprojektet få sitta tillsammans med sina kollegor och diskuterade, fundera kring sina planeringar av lektionerna. På så sätt tycker Emma att hon skulle ”få mer än en syn på saker och ting” och att hon hade lärt sig mycket mer.

6.7.5 Emmas tolkning av uppdraget: en skola för alla

För Emma innebär begreppet en skola för alla att den ska ”vara till för alla, oberoende på vilken nivå barnen ligger på och hur lätt eller svårt du har det”. Emma tycker att målen är bra, men undrar om ”det någonsin kommer att hända” att alla elever kommer klarar dem. Men Emma ändrar sin uppfattning om kraven och tänker annorlunda i slutet av samtalet, då hon berättar om en bekant lärare som har arbetat för att alla elever ska klara målen i år fem, genom att arbeta inför de nationella proven med elever som ligger ”risigt till”. Lärarna har då medvetet arbetat mycket med det som är ”viktigt att kunna inför provet”. Emma säger att det kan tyckas var ”lite fusk, för att det är snyggt i statistiken”. Men samtidigt säger hon att det blev ”en morot för dem (elever), för de blev så glada att de klara det och därför fortsatte jobba

vidare”. Vi frågar om detta är något andra skolor kan ta efter. Emma ändrar sig då när det gäller målen genom att säga ”Man kan fundera på det i alla fall. Nu börjar tankarna snurra. (Paus) Hur ska man få dem att jobba för målen, eftersom det går? För då är kraven bra och då är de ju inte för låga eller höga./---/Då måste man ju jobba på ett annat sätt än vad man gör på skolan”.

6.8 Intervju med Felicia