4.1 Inledning
I kapitel 3 har jag redogjort för innehållet i intervjuerna och sammanställt detta i tre huvudsakliga kategorier vilka jag menar framkommer inifrån intervjumaterialet. I följande kapitel ska jag fördjupa analysen av materialet med hjälp av Warringtons pentekostala teologi om worship. Detta gör jag genom att använda tre begrepp som Warrington använder, välja dem som rubriker och applicera dessa på intervjumaterialet: Möte, respons och spontanitet. Jag ska främst jämföra Warringtons teologi med informanternas svar och se hur mycket kongruens respektive divergens som återfinns dem emellan. I det här avsnittet kommer min egen tolkning av materialet lysa igenom till en större del än tidigare, vilket är oundvikligt för att kunna göra den fördjupande analysen med hjälp av en teori som kommer utifrån själva materialet.
4.2 Möte
Liksom Warringtons teologi kretsar kring mötet med Gud är samma tema återkommande hos pasto-rerna, både i direkta uttalanden och som en underliggande mening i en del av svaren. Även om den givna allmänna närvaron av Gud konstituerar församlingen, och de tre informanterna återkommer till detta flera gånger, är det ändå en betoning på ett möte med närvaron och Gud själv som återkommer och det är detta som ständigt eftersträvas. Möte kan uppnås genom att Gud överraskar och gör något utanför människans kontroll, men det kan och bör också sökas aktivt av den kristne och gemenskapen.
Syftet med gudstjänsten är alltid att människor ska få ett möte med Gud. Detta uttryckta syfte går i linje med Warringtons betoning på att de troende går till gudstjänst för ett möte med andra kristna och ett möte med Gud själv (se avsnitt 1.5). En stor förväntan på mötet med Gud formar gudstjänsten och liksom Warrington menar att det även formar teologin för gudstjänsten går detsamma att se i informanternas svar. Det finns en tydlig centralisering kring mötet med den särskilda närvaron, vilket jag redogjort för i avsnitt 3.2.2 och som återfinns hos Warrington. Även han menar, om än i något mindre klarspråk, att mötet med Gud kan vara ett sätt att definiera gudstjänstens syfte. Här ligger alltså pastorerna i sina neokarismatiska sammanhang i linje med den aktuella pentekostala teologin om gudstjänst.
Tätt samman med detta möte ligger erfarenheten. Har en kristen varit med om ett möte med Gud om det inte finns en erfarenhet av det? Själva mötet ser Warrington som en erfarenhet av en relation som finns nära individen och som påverkar en person med en känslomässig beröring eller på
annat märkbart sätt. Liknande menar jag återfinns i informanternas svar. Ett möte med en annan män-niska ger en erfarenhet både av vem och hur den personen är, och det framkallar dessutom någon form av känsla eller upplevelse kring mötet. Ett möte med Gud ger en erfarenhet av vem och hur Gud är, men även en påverkan på känslor eller intryck för personen. Denna påverkan och andra konse-kvenser av mötet leder också till respons, vilket jag tar upp i nästa avsnitt. Men erfarenheten kommer från två håll; dels är erfarenheten något som kommer i ett möte med Guds närvaro och leder vidare till en förvandling, dels får individen också en erfarenhet av den förvandling som sker genom att hon ger respons på det initiativ som Gud tar. Jag uppfattar att informanterna, om än med olika mycket betoning, menar att ett möte med Gud förvandlar och fördjupar relationen till Gud själv. Det kan också ge andra konsekvenser som leder till förändrat sinne eller agerande. Detta är något som, enligt Warrington, förutsätts – att mötet ska leda till förvandling.
Det finns dock en risk att det är ett visst upplägg som skapar förväntan på mötet med Gud.
Warrington uppmanar pentekostala kristna att också söka efter mötet även i stillhet och tystnad, vilket vanligtvis inte är det mest karaktäriserade draget för en pentekostal gudstjänst. För att inte riskera att manipulera fram en viss känslomässig upplevelse, kan det finnas en fördel att ge utrymme åt stillhet.
Utformningen av mötet tillsammans med gemenskapen är alltså viktig, men inte på så sätt att mötet med Gud är beroende av detta speciellt utformade tillfälle. Hos informanterna kan jag uppfatta en viss dubbelhet i uppfattning kring vilket roll som utformningen har, men framförallt ett medhåll med Warrington. Informanterna är tydliga med att möta Guds närvaro inte handlar om en känsla eller en atmosfär, och därför är Gud inte beroende av att gemenskapen skapar det. Ibland kan det vara till hjälp för människan med yttre faktorer, ibland kan det till och med stjälpa just för att det blir en frammanad atmosfär som skapar en känslomässig upplevelse, och inte Gud i sig.
4.3 Respons
Warrington menar att pentekostal spiritualitet kännetecknas av att det finns en ständig beredskap att respondera till Gud. Tillbedjan och gudstjänstfirande är en sådan respons, som grundas i att Gud redan har handlat i frälsningen och genom välsignelser till sitt folk och därmed finns alltid orsak för människan till att respondera till Gud. Här tycker jag mig finna likheter kring hur pastorerna talar om den allmänna närvaron av Gud i församlingen, redogjort för i avsnittet 3.2, och hur Warrington menar att frälsningen är grunden för att uttrycka respons i tillbedjan. Pastorerna anser att närvaron av Gud ger ett syfte till församlingen och därmed en orsak till tillbedjan riktad mot Gud. Gud har redan gett och gjort något till människan så att hon i sin tur kan ge gensvar på detta; närvaron är redan given och i människans uttryck i tacksamhet och längtan efter mer kan också den särskilda närvaron mani-festeras.
Det finns en linje i Warringtons teologi som ser ut som följer: Gud agerar i frälsning och väl-signelser – respons genom tillbedjan – erfarenhet av Gud – resultat i förvandling. Betoningen att Gud verkar i erfarenheten och mötet med Gud är stark hos informanterna. Mindre tonvikt ligger på det aktiva agerandet från Gud som leder till den första responsen, enligt Warringtons linje. Jag uppfattar att pastorerna uttrycker ett ansvar hos människan: att rikta sig mot Gud, att ha tro och förväntan på ett möte med Gud och att ”släppa fram” den närvaro av Gud som finns hos församlingen att manife-steras. Detta ansvar kan också tolkas som just den respons i tillbedjan som Warrington redovisar. Att ta ansvar och ge respons till Gud i tacksamhet för frälsning, i tillbedjan och i aktiva handlingar i vardagen kan göra utrymme för Gud att manifestera sin närvaro för människan.
När informanterna betonar konsekvensen av ett möte vill jag hävda att det går att jämföra med vad Warrington menar vara den aktiva responsen. Ett möte med Guds närvaro är inte en isolerad känsloupplevelse, utan ett tillfälle när en person eller en gemenskap lär känna något mer av Gud, Guds karaktär och Guds hjärta. Ett sådant tillfälle ger också utrymme för nya upptäckter som leder till någon typ av konsekvens. Denna konsekvens kan ses som en respons på mötet, när det blir synligt i till exempel uttryckt tillbedjan och tacksamhet till Gud eller i betjäning av andra människor och evangelisation. En persons agerande kan alltså bli ett synligt gensvar på en förvandling som påbörjats efter ett möte med Guds närvaro.
4.4 Spontanitet
I den pentekostala gudstjänsten är det Anden som är i centrum för gudstjänstens utformning. War-rington beskriver Anden som den yttersta gudstjänstledaren, som både kan och får utveckla guds-tjänsten åt vilket håll Anden vill. Även om ingen av informanterna benämner Anden som gudstjänst-ledare uttrycker de ändå en övertygelse kring att det är Anden som ska styra. ”Öppna upp för Gud”,
”förnimma vad Gud gör” och liknande formuleringar kan ses som antydningar på detta. Om till ex-empel en gudstjänst- eller lovsångsledare är lyhörd och öppen inför att gudstjänsten kan ta en annan riktning än vad som är planerat, andra sånger börjar sjungas eller andra aktiviteter initieras, kan det bli en gestaltning av att det är Anden som leder gudstjänsten.
En dimension av att söka Gud, vilket jag beskriver i 3.2.2, handlar också om att söka Gud för vägledning i en gudstjänst. Informanterna talar om en okontrollerbar närvaro av Gud, vilket i ljuset av Warrington kan tolkas som att Anden initierar något oförberett i gudstjänsten. Om syftet med gudstjänsten är att möta Gud, går det inte heller att planera och förbereda på förhand utan att Anden leder det. Warrington menar också att när det är Anden som leder så ges också större utrymme för tillbedjaren att uttrycka sig spontant och på varierande sätt. Jag uppfattar att alla informanterna ger
uttryck för att det också är deras önskan med utformningen av en gudstjänst, att det är mer eftersträ-vansvärt att formen uppfattas som rörig eller att något misstag sker än att strukturen begränsar Anden att göra det Anden vill.