Ett möte med Guds närvaro

(1)

Ett möte med Guds närvaro

En studie av neokarismatiska pastorers uppfattning av Guds närvaro i jämförelse med Keith Warringtons

pentekostala teologi om worship

Självständigt arbete i KM232R, 15hp Beatrice Andersson

Examinator: Mikael Hallenius Handledare: Torbjörn Aronson Inlämningsdatum: 2020-03-20

(2)

Abstract

This paper presents and discusses the idea among pastors about the presence of God, mainly focused in the worship service. The purpose is to illuminate both theology and practices in neo-charismatic churches when it comes to experience the presence of God. Through semi structured interviews with three pastors from different parts of the neo-charismatic branch, this purpose is attained. The data gathered from the interviews were first analysed inductively and presented through three categories found in the interview data. Thereafter, a theology of worship presented by Keith Warrington were applied upon the data and gave an added analyse that deepened the presented interview data.

The result of this paper is that although the pastors came from three different neo-charismatic branches, they had mostly a common thought about the presence of God. It is evident that there is a perception of God’s presence being always present in the church’s and believer’s life, which is a promise God has given the people of believers. At the same time the informants stress that there is a specific presence of God, a presence that the believer and church can experience more substantially.

For example, this is expressed through prophetic words, healing, a certain atmosphere and emotions like peace and joy. It is also important to the informants that an encounter with the presence of God is turned into consequences of restoration, forgiveness, serving others and worship, among others.

The sacraments of baptism and communion, the Word and the gifts of the Spirit are places where God’s presence is manifested, but not limited to these, and when it comes with consciousness and faith of the believer the manifestation of the presence in these acts increase.

The analyse with Warringtons Pentecostal theology puts the interview data in the light of the concepts of encounter, response and spontaneity. The conclusion made is that the informants’ em- phasis on the purpose of worship service is the encounter with God, which aligns with Warringtons Pentecostal theology. His view of worship also includes a response from the believer to God in wor- ship which leads to experiences and consequences. Underlying in the informants’ answers there is a tone of responsibility for the believer, to take a posture of consciousness of God’s presence. This responsibility could be understood as response in the light of Warringtons theology.

Keywords: Presence, God’s presence, worship, faith, experience, encounter, neo-charismatic, prac- tices, sacrament

(3)

Innehåll

Kapitel 1: Inledning ... 1

1.1 Bakgrund ... 1

1.2 Syfte och frågeställning ... 2

1.3 Metod ... 2

1.4 Material ... 4

1.4.1 Definition av neokarismatisk ... 5

1.4.2 Intervjumaterial ... 5

1.5 Teoretiskt perspektiv ... 6

Kapitel 2: Forskningsöversikt ... 10

2.1 Forskningsöversikt ... 10

2.1.1 Liturgivetenskap och pneumatologi i den neokarismatiska rörelsen ... 10

2.1.2 Svensk forskning inom liturgivetenskap ... 11

2.1.3 Liturgivetenskaplig forskning inom pentekostalismen i nutid ... 13

2.2 Uppsatsens plats i forskningen ... 14

Kapitel 3: Presentation och analys av intervjumaterialet ... 15

3.1 Inledning ... 15

3.2 Guds närvaro ... 15

3.2.1 Allmän närvaro ... 16

3.2.2 Särskild närvaro ... 18

3.3 Tro ... 23

3.3.1 Tro som förutsättning ... 23

3.3.2 Tro som konsekvens... 25

3.4 Ordet, Andens gåvor, dop och nattvard ... 26

3.5 Avslutning ... 29

Kapitel 4: Intervjumaterialet i jämförelse med Warringtons teologi om worship ... 30

4.1 Inledning ... 30

4.2 Möte ... 30

4.3 Respons ... 31

4.4 Spontanitet ... 32

Kapitel 5: Diskussion och avslutning ... 34

5.1 Diskussion kring metod och teori ... 34

5.2 Sammanfattning av svar på frågeställningar ... 34

5.3 Diskussion och tillämpning för kyrkan ... 35

5.4 Förslag till fortsatt forskning... 37

Kapitel 6: Käll- och litteraturförteckning ... 38

Otryckta källor ... 38

Tryckta källor och litteratur ... 38

(4)

Kapitel 1: Inledning

1.1 Bakgrund

Kyrkan har i alla tider och på alla geografiska platser firat gudstjänst. Oavsett kyrkofamilj har guds- tjänstfirandet varit centralt i kyrkans liv, men uttrycken för detta har skiljt sig åt i breda spektrum.

Det som framförallt skiljer en gudstjänst från någon annan typ av allmän samling av människor är att kyrkan tror att Gud själv är närvarande.

I Gamla testamentets texter uppenbaras den gudomliga närvaron synligt bland annat för Mose i en brinnande buske (2 Mos 3:2–6)¹, för Israels folk i en eldpelare som gick före dem under nattens vandringar genom öknen och en molnstod om dagen (2 Mos 13:21-22) och som ett moln som fyllde templet (1 Kung 8:10-11). Folket trodde också att Gud var närvarande mitt ibland dem utöver de spektakulära händelserna. Det är troligt att det fanns altaren som upprättades mitt i samhället och som skulle påminna om Guds närvaro mitt bland folket. Senare blev även templet den plats där Israels folk trodde att Guds närvaro bodde bland dem ständigt.² Nya testamentets berättelse centrerar Guds närvaro till Jesus Kristus och den helige Ande. Jesu ord i Matteusevangeliet: ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20) och i Johannesevangeliet: ”Han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid” (Joh 14:16) vittnar om att Gud fortfarande är närvarande bland sitt folk.

Det finns också tillfällen då vi kan tala om en förtätad närvaro av Gud, då vi genom symboler eller erfarenheter kan urskilja något annat än den allestädes närvaron. I historiska kyrkor är sakra- menten ett sådant tillfälle. I nattvarden urskiljer exempelvis den ortodoxa traditionen Kristus själv som fysiskt närvarande i brödet och vinet och den närvaron konstituerar också kyrkan.³ I pentekostala kyrkor definieras den förtätade närvaron mer utifrån en personlig erfarenhet av att ha mött Gud eller att ha uppfattat en speciell atmosfär av närvaro i en gudstjänst.⁴

Det är dessa typer av tillfällen som fångat mitt intresse. I bland annat neokarismatiska sammanhang⁵ finns ofta en betoning på Guds närvaro i gudstjänster och tillfällen då kristna kommer samman.

Uttryck som “Det var så stark Gudsnärvaro i lovsången idag” och “Låt oss tillsammans söka Guds närvaro ikväll” berättar för oss att individer och grupper tror och erfar att Guds närvaro vid tillfällen manifesterar sig utöver tron på att Gud är ständigt närvarande i den kristnes liv. Jag uppfattar också att dessa uttryck och berättelser sällan sker i samband med nattvard eller dop, som enligt andra kyrkliga traditioner är de tillfällen då Guds nåd förmedlas och Guds närvaro manifesteras. Uppsatsen du

1 Bibel 2000 används om inget annat anges.

2 Gowan, NIB, 2:147.

3 Kärkkäinen 2002a, 96–98.

4 Warrington 2008, 219–220.

5 Se förklaring under avsnitt 1.4.1.

(5)

nu börjat läsa har med detta att göra. Jag hoppas att den kan vara en vägledning till att förstå vad pastorer och gudstjänstledare menar med uttryck och betoningar på Guds närvaro. Vilken är teologin bakom uttrycken? Hur ser praktiken ut? Vilka konsekvenser förväntar man sig? Det är frågor jag burit med mig in i arbetet.

Praktiker och teologi har alltid ett samband, och hur den relationen ser ut är viktigt att studera för att öka förståelsen av vad det är vi gör. Liksom Roland Spjuth beskriver i Praktiker med mening, befinner sig teori och praktik inte på en rak linje utan i ett cirkulärt samband där teologin bearbetas både teoretiskt och praktiskt i återkommande cykler.⁶ Kanske särskilt nya sammanhang och rörelser är i behov av granskningar och fördjupande reflektioner av detta slag. För rörelser som frångår majoriteten och den historiska traditionen är praktiker viktiga att studera, för att fördjupa förståelsen av vad gemenskapen och ledarskapet faktiskt gör i ett större perspektiv än sitt eget sammanhang. Många av de kyrkliga rörelserna som vuxit det senaste århundradet betonar praktiken och det levda livet, och därför är det av betydelse att förstå teologin ”inifrån” detta liv.⁷

1.2 Syfte och frågeställning

I den här uppsatsen ämnar jag studera föreställningar om Guds närvaro i församlingen för att ta reda på vad pastorer säger och menar med Guds närvaro, främst i en gudstjänstkontext. Studiet syftar att belysa praktik och teologi inom det liturgivetenskapliga området i neokarismatiska sammanhang.

Syftet genomförs med utgångspunkt från följande frågeställningar:

1) Vad är pastorers föreställning om Guds närvaro i gudstjänsten?

2) Hur förstås pastorernas föreställning om Guds närvaro i ljuset av Keith Warringtons pente- kostala teologi om worship?

1.3 Metod

Eftersom jag har valt att studera ett fenomen i kyrkans liv och hur det talas om detta, har jag behövt komma så nära det livet som möjligt. Jag har därför valt att arbeta induktivt, det vill säga utan en förutbestämd teoribildning som styr undersökningen. Det innebär att jag har lyssnat till vad tre pastorer själva säger om Guds närvaro för att sedan analysera det som framkommer vara deras uppfattning. För att göra detta har jag valt att använda mig av kvalitativa och halvstrukturerade intervjuer med tre personer som står i en pastorsfunktion i en församling. Enligt Steinar Kvale syftar en halv-

6 Sahlberg och Spjuth 2015, 9.

7 Sahlberg och Spjuth 2015, 12.

(6)

strukturerad intervju till att ta fram beskrivningar av informantens livsvärld för att sedan tolka me- ningen av det som beskrivits.⁸ En utmaning att studera människors praktiker kan vara att en del teologiska övertygelser är så grundläggande att de är svåra att beskriva för personen. Som Spjuth skriver kan det både leda till en oreflekterad praktik och till att förklaringar är svåra för att den teologiska traditionen har snäva perspektiv. Därför behöver den teologiska analysen ställa frågor både till det explicita och implicita som formuleras i den empiriska undersökningen.⁹

Till skillnad från en enkät, som innefattar många frågor med korta svar, har den halvstrukturerade intervjun några få vägledande frågor utifrån vilka informanten har gott med utrymme att svara och berätta om sitt perspektiv på frågan. En enkät ger möjlighet till ett större antal svaranden och därmed ett bredare underlag för analys, men är också begränsad till betydligt ytligare svar än intervjuer. I en intervju har den som intervjuar möjligheten att ställa följdfrågor och kan på så sätt fördjupa förståelsen för informantens livsvärld kring ämnet. Precis som Kvale definierar denna typ av intervju har jag försökt hålla dem med en blandning av styrda frågor och öppet samtal, för att betoningen ska ligga på informantens upplevelse kring ämnet.¹⁰ Utifrån fyra huvudfrågor har jag också vid behov ställt kompletterande och tydliggörande frågor. Detta för att försäkra mig om att jag förstår informanten och att alla frågor blir besvarade så brett som möjligt, för att minska risken för egen tolkning i sammanställandet av intervjumaterialet.

Den kvalitativa intervjutekniken är en konst. Det finns metoder och kunskap av använda sig av, men Kvale menar att resultatet av en intervju också beror på intervjuarens kunnande och även käns- lighet inför informanten.¹¹ Jag som intervjuare är delaktig i ett personligt samspel med informanten, och det är viktigt för mig att veta vilken roll jag med min person spelar för hur och vad informanterna upplever sig trygga att berätta. Eftersom en intervju är ett samtal behöver även intervjuaren vara lyhörd och inkännande för informantens position, betoningar och frågor. Det finns även flera etiska frågor att förhålla sig till. Inför intervjuerna har jag enligt Kvales riktlinjer kommunicerat ämnet och syfte för uppsatsen till informanterna, jag har förklarat deras rättigheter samt mottagit samtycke till deltagandet.¹² Eftersom informanterna i min uppsats inte är anonyma har jag även fått godkänt att använda deras namn och sammanhang.

Intervjumaterialet har transkriberats noggrant, och samtidigt görs då en tolkning utav svaren av den som skriver, menar Kvale. Hur talet skrivs ner påverkar också senare läsning och tolkning av materialet.¹³ Jag har därför valt att transkribera ordagrant med markeringar för pauser och ohörbara

8 Kvale 1997, 13.

9 Sahlberg och Spjuth 2015, 16–17.

10 Kvale 1997, 32–33.

11 Kvale 1997, 101.

12 Kvale 1997, 107.

13 Kvale 1997, 149–154.

(7)

ord. I uppsatsen har jag dock valt att redigera bort sådana markeringar för att underlätta läsningen i den flytande texten. Efter transkribering har materialet genomgått ett breddanalysdär jag redogör för och ämnar förstå materialet. Det har jag gjort genom att göra närläsning av intervjuerna, där jag sam- manfattat och koncentrerat huvudpoänger och betoningar hos varje informants svar, vilket Kvale kallar meningskoncentrering.¹⁴ Jag har först lagt dessa i egna kategorier under varje informant, och sedan sammanfört de olika informanternas poänger och betoningar i gemensamma kategorier som jag skapat utifrån materialet. Dessa kategorier utgör rubrikerna i kapitel 3. I den här processen har jag naturligtvis gjort vissa tolkningar och val av materialet, där urvalet av informanternas huvudpoänger är min tolkning av deras svar. Analysen av detta har skett ad hoc, såsom Kvale beskriver den vanlig- aste formen av intervjuanalys. Det innebär att inte endast en metod har valts i förväg och använts genomgående i materialanalysen, utan under vägens gång används olika tekniker fritt. Det har för den här uppsatsen inneburit att jag har gjort övergripande läsning av materialet, gjort närläsningar av vissa teman eller mönster jag lagt märke till och ställt samman vad jag uppfattat hör ihop genom olika delar av intervjuerna. Kvale menar att ett sådant flexibelt förhållningssätt till metod kan hjälpa till att hitta mening, innebörd och strukturer som inte upptäcks vid en första genomläsning.¹⁵

Den fördjupande analysen i kapitel 4 har gjorts med hjälp av ett teoretiskt perspektiv taget från Keith Warringtons pentekostala teologi om worship. Jag har där jämfört Warringtons teologi med det material jag sammanställt utifrån de genomförda intervjuerna. Tre begrepp från Warrington har an- vänts som kategorier, och således rubriker, under vilka jag fördjupar och breddar förståelsen och analysen av informanternas svar om Guds närvaro i gudstjänsten.

Eftersom jag har valt att undersöka ett ämne vilket ligger mycket nära mitt eget sammanhang där jag finns i församlingsliv, har det varit viktigt att jag i intervjuerna hållit mig objektiv och att jag i analysen av materialet varit uppmärksam på att inte låta mig färgas av mina personliga erfarenheter.

En av informanterna känner jag personligen väl, och jag har aktivt menat att begränsat mina slutsatser till att utgå endast från intervjumaterialet och inte utifrån övriga uppfattningar jag samlat in på annat håll.

1.4 Material

Mitt huvudsakliga material för undersökningen är tre intervjuer jag genomfört med tre olika pastorer.

Utöver detta använder jag ett avsnitt ur Keith Warringtons bok Pentecostal Theology – A Theology of Encounter för en fördjupad analys av intervjumaterialet, se 1.5.

14 Kvale 1997, 175–177.

(8)

1.4.1 Definition av neokarismatisk

Torbjörn Aronsson tydliggör kring de olika pentekostala grenarna i Ett nytt karismatiskt landskap i Sverige. Han utgår från Allan Andersons beskrivning av pentekostalism indelat i fyra kategorier:

klassisk pentekostalism, karismatiska förnyelserörelser inom äldre kyrkor, oberoende internationell pentekostalism och neokarismatiska kyrkor och nätverk.¹⁶ Det är alltså i den sista av dessa grenar uppsatsen rör sig inom. Neokarismatiska kyrkor har bakgrund och inslag från den karismatiska väck- elsen som drog in i Sverige under 1970-talet, men också från rörelsen Jesusfolket och andra influen- ser. Betoningen ligger mycket på erfarenhet och funktion i Andens gåvor. Aronson påvisar olika kategorier inom den neokarismatiska fåran, vilka främst är (1) Trosrörelsen, (2) nätverk kopplade till John Wimbers teologi och så kallade ”third wave”-nätverk (till exempel Vineyard), (3) husförsam- lings/kommunitetsnätverk, (4) apostoliska nätverk och (5) kyrkor kopplade till Hillsong-nätverk eller liknande.¹⁷

1.4.2 Intervjumaterial

För val av intervjupersoner har jag haft några olika kriterier. De ska vara en del av den neokarismatiska rörelsen i Sverige och fungera som ledare och pastorer inom denna. Jag ville också att de skulle täcka en bredd och inte endast samma neokarismatiska kategori. Därför föll valet på Vineyard, tros- rörelsen och husförsamlingsrörelsen. Dessa tre har, liksom jag beskrivit ovan, rötter ur samma pentekostala jord men är grenar som växt åt något skilda håll under den karismatiska rörelsen i Sverige.

Bland de ursprungliga kriterierna var även olika geografiska platser för att möjligtvis göra en bredare analys än för en enda avgränsad plats, men av tidsbrist är det begränsat till två städer. Här följer en kort presentation av varje informant.

Andreas Junaeus är assisterande pastor i församlingen Kristet center, Örebro, med bland annat sång och musik som ansvarsområden. Kristet center är idag en del av Pingst – Fria församlingar i samverkan, men har rötter i och inflytande från Trosrörelsen vilket är den gren inom neokarismatiken Junaeus går in under i den här uppsatsen.

Hans Sundberg är grundare av husförsamlingen Mosaik i Uppsala och har även varit i ledande position för den svenska Vineyardrörelsen. Mosaik betonar vardagslivet, evangelisation, rättvisa och mirakler. Församlingen är inte anslutet till ett trossamfund. Sundberg går i uppsatsen främst in under den neokarismatiska grenen från Vineyard, men också husförsamlingsnätverk.

Maria Fagré är grundare av och nätverksledare i Eklesia husförsamlingsnätverk, Örebro.

Eklesia är en del av Evangeliska Frikyrkan, med inspiration från bönerörelsen 24-7 Prayer Internat- ional. Den neokarismatiska gren Fagré befinner sig i är husförsamlingsnätverk.

16 Anderson 2013, 5–7.

17 Aronson 2016, 12, 41.

(9)

Materialet utifrån intervjuerna har spelats in, transkriberats och därmed utgjort det viktigaste empiriska materialet för uppsatsen. Utifrån de premisser som gäller vid intervju, bearbetas materialet på utsagoplanet. Det innebär att det är just det som sägs i den specifika stunden som används och analyseras, och inga garantier för att personer säger vad den verkligen tycker finns eftersom jag inte har tillgång till annan privat information.¹⁸

De huvudfrågor jag ställt till informanterna är följande:

1) Hur relaterar församlingen och Guds närvaro till varandra?

2) Hur skulle du beskriva att Guds närvaro manifesteras i en gudstjänst?

3) Hur manifesterar sig Guds närvaro via Ordet, nattvarden, dopet och Andens gåvor?

4) Är det viktigt att individen har en egen erfarenhet av att uppleva Guds närvaro? Varför?

Veli-Mätti Kärkkäinen konstaterar i boken Toward a Pneumatological Theology att en pneumatolo- gisk ecklesiologi bygger på både relationen mellan Kristus och kyrkan, och mellan Anden och kyrkan. Han menar att kyrkan bör bygga på en karismatisk struktur där Anden inte endast är en dimension av ecklesiologin, utan lika grundläggande som den betoning Kristi verk traditionellt har fått.¹⁹ Med denna bakgrund ställde jag fråga (1). Angående fråga (2) och (3) finner jag dessa intressanta eftersom en neokarismatisk rörelse betonar erfarenhet och andligt liv. Det var också det den ”pentekostala missionen” ägnade sig åt; att väcka kyrkans liv i enlighet med Nya testamentets karismatisk och kraft.

Andra stora kyrkotraditioner har en stark betoning på sakramentens betydelse för Guds närvaros manifestation, därför är dessa relevanta att också lyfta i intervju med neokarismatiska pastorer.²⁰ I boken Söndag – gudstjänst i en ny tid skriver Andreaz Hedén om Paulus betoning på att alla troende fick del av Anden och gåvorna, och därmed att alla troende var karismatiska.²¹ Han betonar att den erfarenheten inte är för några få utvalda, utan för alla. Med utgångspunkt i den övertygelsen ställde jag fråga (4) för att höra informanternas motiveringar till sina svar.

1.5 Teoretiskt perspektiv

För att fördjupa analysen av intervjumaterialet, har jag valt ett teoretiskt perspektiv som jag här ska redogöra för. Genomförandet av analysen återfinns i kapitel 4. Eftersom jag undersöker neokarismatiska församlingar faller sig valet av en pentekostal teolog lämpligt. Jag har valt Keith Warringtons Pentecostal Theology – A Theology of Encounter och avsnittet om worship²² som teoretiskt perspek- tiv för denna fördjupande analys. Begreppet worship har innebörder som är svåra att översätta rakt

18 Aronson, föreläsning 2020-01-10.

19 Kärkkäinen 2002b, 92–95.

20 Kärkkäinen 2002b, 109, 111.

21 Hedén 2015, 175–177.

(10)

av till svenska, därför växlar jag med att använda både gudstjänst och tillbedjan som svenska termer i analysen i kapitel 4.

Warringtons pentekostala teologi bygger främst på begreppet encounter. Jag väljer det svenska ordet möte som översättning, och syftar på mötet när två personer (eller en person och Gud) träffar och möter varandra ansikte mot ansikte. Det handlar alltså inte om en samling eller gudstjänst i det här fallet, vilket möte också kan syfta på också.²³ Han menar att inom pentekostalismen går de troende inte till kyrkan utan till ett möte ”with each other and with God and their expectation is that God will come and meet with them”.²⁴ Pentekostala kristna förväntar sig att möta Gud och detta är så centralt att förväntan på ett möte är vad som underbygger hela gudstjänsten och teologin kring gudstjänsten.

Kanske är det till och med ett sätt att definiera syftet med gudstjänsten – förväntan på ett möte med det gudomliga, med Gud. En annan viktig term som ligger nära är erfarenhet. Ett möte med Gud är en erfarenhet av en intim relation, där en person känner av Gud och själv blir känslomässigt berörd.

Erfarenheten, menar Warrington, är en del av grundbygget för en pentekostal teologi där tro och spiritualitet är upplevelse och erfarenhet. Det är en kännbar tro.²⁵

Det är med utgångspunkt i den tidiga kyrkans praktiker och principer som pentekostalismen identifierat bärande element och utformning för sin gudstjänst och tillbedjan. Det gäller särskilt de delar som betonar hela gemenskapens delaktighet i att uppmuntra och bygga upp församlingen (exempelvis 1 Kor 14:26). Warrington hävdar att pentekostala kristna identifierar Anden som den som främjar och leder i riktning mot tillbedjan till Gud, i Ande och sanning. På så sätt är också Anden den som för den troende till en position där hon både har tillgång till Gud, och fungerar som en plats där Gud bor både i gemenskapen och individuellt. Anden blir också den som avgör så att det inte är vilken erfarenhet eller upplevelse som helst som betonas, utan att mötet som den troende söker är erfarenheten som är ”associated with God, often related to the Spirit but central to which is the person of Jesus”.²⁶ Warrington hänvisar också till Gordon Fees beskrivning av Anden som ”... God’s own per- sonal presence in and among us”.²⁷

Strukturen som finns runt detta möte uppfattas ofta spontant och uttrycksfullt. Gudstjänsten har inga fasta liturgiska ramar men vanligtvis ändå någon typ av uppbyggnad. Denna struktur kan vara väldigt öppen för det spontana, eller så är den i själva fallet fastslagen men med uttryck som för

23 Warrington 2008, 219.

24 Warrington 2008, s 220.

27 Fee 2009, xv.

(11)

gudstjänstdeltagaren uppfattas som frihet och spontanitet. Warrington menar att tydliga identitets- markörer för en pentekostal gudstjänst är hur både innehåll och uttrycksätt inkluderar ett kollektivt deltagande, vilket till exempel kan vara gemensamma sånger och böner.²⁸

Författaren hävdar också några risker med den pentekostala betoningen på mötet som guds- tjänstens syfte:

There is a danger that corporate worship may become the occasion when Pentecostals expect to experience God to the exclusion of other opportunities for such encounters and that more will be expected of it in terms of spiritual dynamism than it can deliver, leading to disillusion or attempts to increase its emotional and spiritual charge.²⁹

Warrington ser en risk att det blir ett specifikt upplägg och att endast detta uppfattas som möjlighet för den kristna att möta Gud. Om det bara är ett speciellt utformat tillfälle som bereder rum för detta möte finns också en fara med att dess betydelse överbetonas, och missbrukas genom att till exempel föröka den känslomässiga upplevelsen som i värsta fall kan leda till manipulation. Fortsättningsvis uppmanar han till det kollektiva deltagandet, för att undvika att majoriteten blir passiva observatörer av några få exalterade och engagerade tillbedjare. Ett förslag, som motverkar risken för överbetoning på känsloupplevelser kopplade till en viss sammansättning av uttrycksformer, är att låta stillheten och tystnaden också bli medel för ett möte med Gud. Enligt Warrington har pentekostala kristna upptäck- ter att göra av fördelarna med meditation som en kollektiv handling och respons på den förväntan man gemensamt bär in i en gudstjänst.³⁰

Nästa centrum av Warringtons teologi kring gudstjänst och tillbedjan handlar om responsen.

Pentekostal spiritualitet karaktäriseras av att alltid vara redo att respondera till Gud genom tillbedjan, vilket leder till en erfarenhet med Gud, som i sin tur resulterar i någon typ av förvandling. Liksom syftet för gudstjänsten är erfarenheten av ett möte med Gud, förutsätts också förvandling som konsekvens. Gudstjänsten är en respons på vad Gud har gjort för människan av både frälsning och välsig- nelser. Denna respons är både tillbedjan och handlingar. Warrington menar att responsen är tacksamhet som kan bli synlig och motiverar till tacksägelse, social omsorg om andra och evangelisation.³¹ När gudstjänsten är en respons beskriver Warrington den som att församlingen ”performs the drama of praise” och Gud själv är åskådaren.³² Dramat innehåller fysiska uttryck som handklappning, dans, jubel, böner och både glädje och sorg som uttrycks på varierande sätt. Tillsammans med detta sker även böner för och betjäning av personer som både kan vara närvarande eller frånvarande. Även

(12)

handpåläggning och andra fysiska beröringar är viktigt för att stryka under enhet och det gemensamma syftet, och skapar en känsla av samband mellan deltagarna.³³

Ett tredje begrepp som Warrington lyfter inom sin pentekostala teologi om gudstjänsten är spontanitet. Anden är den som är i centrum för gudstjänstens utformning, Anden har kontrollen och både kan och får utveckla gudstjänsten åt vilket håll som Anden vill, och när Anden leder ger det också alltid större utrymme för spontanitet för tillbedjaren. Det är Anden som är gudstjänstledaren.

Även när formen är lagd och sångerna valda innan gudstjänsten, finns alltid en beredskap att skrota alla planer om Anden verkar vilja föra gudstjänsten åt ett håll som inte förväntats eller förutsetts innan. Den här utgångspunkten, att det finns ett ständigt utrymme för spontanitet oavsett förberedelse, har ibland gjort att gudstjänsten blivit informell eller rörig. Men i pentekostalismen riskeras hellre att göra misstag eller låta det vara rörigt, än att begränsa Anden att göra det Anden vill. Warrington menar att det finns en målbild av balans, men samtidigt en ödmjukhet inför att det inte alltid blir som man tänkt sig när ”a sovereign God interacts with a flawed humanity”.³⁴

I avsnittet om worship tar Warrington även upp temat sång och musik i relation till gudstjänsten och tillbedjan. Detta befinner sig under samma avsnitt som de andra begreppen som ingår i analysen, men jag har valt bort denna del då det inte berör större delen av intervjumaterialet och därmed är av mindre intresse i den här uppsatsen.

Sammanfattningsvis kan sägas att ur Warringtons pentekostala teologi har jag valt tre av de begrepp som är centrala i hans diskussion om gudstjänsten: Möte, respons och spontanitet. För pentekostala är syftet med gudstjänsten ett möte med Gud som förvandlar. Ursprunget till gudstjänsten är en respons på det Gud gjort för människan. Utformningen av gudstjänsten centreras kring en spontanitet som ger utrymme för Anden att leda. Dessa tre områden kommer jag använda i den fördjupade analysen i kapitel 4, och jämföra informanternas svar med Warringtons teologi och på så sätt fördjupa svaret på min frågeställning.

(13)

Kapitel 2: Forskningsöversikt

2.1 Forskningsöversikt

2.1.1 Liturgivetenskap och pneumatologi i den neokarismatiska rörelsen

Det liturgivetenskapliga studiet har ett nära samband mellan en teoretisk forskningsdisciplin och för- väntan från kyrkor på praktiskt användbara resultat. Tidigare har detta studie främst skett inom ro- mersk-katolskt, anglikanskt och lutherskt gudstjänstliv, men omfattar nu även ett bredare spektrum av kyrkor som uppfattats som “aliturgiska”. Lars Eckerdal, professor i kyrko- och samfundsvetenskap i Lund, menar i Kyrkovetenskapliga riktlinjer att eftersom liturgivetenskapen handlar om kyrkornas gudstjänstliv och den kristna liturgins utvecklingsformer, måste disciplinen inriktas på liturgin så som den faktiskt framträder och dess innebörd. Det är ett händelseförlopp med en komplexitet som måste tas hänsyn till på lämpligt sätt i en passande form av undersökning.³⁵ Vidare ställer Eckerdal ett antal frågor som är intressanta för oss att ta med vidare, eftersom han menar att liturgi också sägs forma tron: Vilket är liturgins trosmönster, och vad innebär det för deltagarens tro och livshållning? Vilken lära uttrycker liturgin?

Det ursprungliga ordet för liturgi har i antiken, och i både Gamla och Nya testamentet, en be- tydelse av en person som utför en offentlig gärning för hela folkets skull. I början gestaltade begreppet prästen som offrade till Gud på folkets vägnar, och senare för Jesu ställföreträdande handlingar. Li- turgivetaren Stephan Borgehammar menar i Den rituella människan: Flervetenskapliga perspektiv att när ordet så småningom kom att användas "av grekisktalande kristna om den ordinarie kristna gudstjänsten, får man tänka sig att det sker därför att denna tidigt fylls med symboler hämtade från den gammaltestamentliga offertjänsten.”³⁶ Hur utvecklingen av användning av begreppet liturgi skett är mycket komplext och jag kommer inte vidareutveckla det här. Borgehammar konstaterar dock att liturgiforskningen främst skett kring traditioner där gudstjänsten värderas högt och där dess värde visas i hur utformningen av den är reglerad via handböcker och texter. Liturgivetenskap bör i teorin innefatta all kristen gudstjänst oavsett tradition, även om den i praktiken inte har täckt in mycket av kyrko- och samfundstraditioner med mer informella eller spontana gudstjänstformer. Detta kan till exempel gälla baptismen och pentekostala kyrkor.³⁷

Veli-Matti Kärkkäinen fastslår i sin bok Pneumatology– the Holy Spirit in Ecumenical, Inter- national and Contextual Perspective behovet av att börja i den andliga erfarenheten för att kunna

35 Eckerdal 1996, 63.

36 Borgehammar 2010, 68.

37 Borgehammar 2010, 68.

(14)

studera densamme, och reflektera teologiskt kring dess mening.³⁸ Innan doktriner kring Anden for- mulerades var erfarenheten verklig och levande i församlingens gemenskap. Det är inte omöjligt att det karismatiska, entusiastiskt andliga livet var mer normalitet än normbrytande under de första år- hundrandena, även om de uttrycken senare främst levt i skymundan för den katolska majoritetskyr- kan.³⁹

Kärkkäinen beskriver hur den karismatiska rörelsen, med betoning på förnyad andlighet mer än ny teologi, i senare delen av 1900-talet tog plats i många olika traditioner och fokuserade sin upp- märksamhet på det mystiska mötet med Gud. Här är inte Anden manifesterad endast i sakrament, utan oberoende av sakrament och ämbetsbärare är Anden närvarande och aktiv. I den neokarismatiska rörelsen finns en stark betoning på det övernaturliga, för både gudstjänst och vardag. Andens kraft bemyndigar och utrustar att vittna. Det finns även ett stort fokus på gemenskap – koinonia – och Andens verk, skriver Kärkkäinen. Författaren citerar också Alister McGrath; “A new experience of the reality and power of the Spirit has had major impact upon the theological discussion of the person and work of the Holy Spirit”.⁴⁰ Den nya vågen och betoning på Andens gåvor och kraft som kom först med pingstväckelsen i början på 1900-talet och senare i den framväxande karismatiska rörelsen var också med och formade pneumatologin. Kärkkäinen menar att erfarenheterna människor hade med sig från sin egen tradition påverkade synen på Andens person och verk.

2.1.2 Svensk forskning inom liturgivetenskap

Ett intressant bidrag inom området i svensk kontext har Boel Hössjer Sundman givit med sin avhand- ling Herren är mitt ibland oss: en analys av föreställningar om gudsnärvaro i Den svenska kyrko- handboken från 1986. Hössjer Sundman diskuterar föreställningar om Gudsnärvaro och hur den tol- kas genom gudstjänsttexter som används i Svenska kyrkans kyrkohandbok från 1986. I en allmän- kyrklig spiritualitet är det genom kyrkans medel som Guds närvaro förmedlas till de troende, liknande katolsk och ortodox tradition. Genom att belysa texternas teologiska innehåll bidrar författaren med en fördjupas analys till samtal om gudstjänstens mening och utformning. Hon identifierar två olika analyskategorier; en personlig analys och en icke-personlig analys.

I den första kategorin diskuterar Hössjer Sundman hur Gud ses som närvarande i mänsklig- heten, och bland annat huruvida detta är med närhet eller distans. En av hennes slutsatser är att Guds närvaro återkommande framträder i begrepp som tydliggör att den står i relation med människan.

Guds närvaro beskrivs som ett möte med människan i till exempel beredelseorden inför nattvarden,

38 Kärkkäinen 2002c, 15.

(15)

och människan kan också komma Gud nära genom en personlig och relationell kontakt som möjlig- görs i förlåtelsen.⁴¹ I den icke-personliga analysen är Guds närvaro utanför mänskligheten en generell process och händelse utan avsikt, och en process inom mänskligheten där enhet och en fortgående existens är ledord. Den närvaron kännetecknas bland annat av väldighet, Guds herravälde över him- mel och jord och Gud som ständigt livgivande. Hössjer Sundman lyfter även fram andra sätt handbo- kens texter beskriver den icke-personliga gudsnärvaron. Den kan uttryckas genom att Gud verkar i världen genom sitt ord eller ger av sin frid till människan. Några få texter ger tolkningsutrymme åt gudstjänstsituationen att vara ett tillfälle då Guds närvaro bryter igenom. Gudsnärvaron kan också uttryckas som ett skeende i den troende själv, då hon ber om att Gud ska ”komma”, ”möta” eller uppfylla med kraft. Detta, menar författaren, kan tolkas som att Gud och människa kan förenas, eftersom närvaron kan förändra något i och med den troende.⁴² Med båda dessa analytiska perspektiven diskuterar författaren hur Guds närvaro kan definieras både som personlig och icke-personlig och hur detta framkommer i gudstjänsttexterna, och därmed också betonas eller ej i gudstjänstens praxis.⁴³

Stina Fallberg Sundmark beskriver i sin doktorsavhandling den medeltida praktiken att besöka sjuka och döende med nattvard och hur detta förändrades efter reformationen. Hon belyser hur sjuk- besök var en viktig praktik och process och av stor vikt för prästen. Innan reformationen konsekrera- des nattvarden innan prästen gick till den sjuke, vilket innebar att det var Kristi kropp och blod – Kristi närvaro – som färdades på vägen. Ingen som fanns längsmed vägen som prästen med bröd och vinet passerade skulle gå miste om att uttrycka vördnad för det heliga som passerade. Prästens med- hjälpare ringde i klockor för att uppmärksamma folket och inbjuda dem till böner och gester som ett uttryck för fromhet mitt i vardagen. Genom att frambära brödet och vinet till den sjuke och döende fick denne del av Kristi närvaro, och folket längsmed vägen stannade upp i vardagen för att påminnas och uppmärksamma Kristus i nattvarden.⁴⁴

Kristen gudstjänst, redigerad av Stina Fallberg Sundmark, uppmärksammar gudstjänstens plats och roll i olika kyrkliga traditioner, däribland neokarismatiska sammanhang. Det är en lärobok för grundutbildning som behandlar olika frågor kring liturgi och gudstjänst. Avsnittet kring neopente- kostala och neokarismatiska sammanhang är skrivet av Sune Fahlgren. Fahlgrens beskrivning av gudstjänsten i denna kontext är kort. Han nämner om ett fokus på Guds kraft, men Guds närvaro och dess centralitet i dessa sammanhang saknas.⁴⁵

41 Hössjer Sundman 2006, 163–164.

42 Hössjer Sundman 2006, 216–217.

43 Hössjer Sundman 2006, abstract.

44 Fallberg Sundmark 2008, abstract.

(16)

2.1.3 Liturgivetenskaplig forskning inom pentekostalismen i nutid

Det finns ännu mycket begränsad forskning kring liturgi inom pentekostalismen i svensk kontext.

Ulrik Josefssons bidrag med sin doktorsavhandling Liv och över nog – den tidiga pingströrelsens spiritualitet behandlar den tidiga pingströrelsen och är inte en forskning på en nutida kontext, men är ändå värd att omnämnas. Här finns ett kapitel om gudstjänsten som identitetsbärande praktik för den tidiga pingströrelsen. Josefsson menar bland annat att den strävan som fanns handlade om liturgisk frihet och spontan karismatik. Pingströrelsen förde vidare arvet från väckelserörelsen där gudstjäns- ten var centrum för omvändelse, överlåtelse och intensifiering av tron, men radikaliserade betydelsen av gudstjänsten och betonade ett nyskapande i relation till traditionen. Gudstjänsten var den främsta platsen för emotionella och karismatiska yttringar och därför viktig för att uttrycka ”ett liv där Andens närvaro var påtaglig”.⁴⁶ Den personliga erfarenheten, generellt viktig för pingströrelsens spiritualitet, fick en hjälp och liturgisk ram av gudstjänsten och manifesterade där på flera olika sätt.⁴⁷

Från internationell forskning kan nämnas Scripting Pentacost: A Study of Pentecostals, Worship and Liturgy redigerad av Mark J. Cartledge och A. J. Swoboda. Samlingen analyserar liturgi och gudstjänstfirande i pentekostala och karismatiska traditioner och delar in studiet i tre sektioner;

historik, teologi och nutida praktik. I samlingen bidrar Wolfgang Vonday med analysen kring hur altaret är det gemensamma temat i pentekostala traditioner över världen, samtidigt som eukaristi inte är centralt för liturgin. Istället hålls olika uttryck för Anden så som helande, sång i Anden och motta- gande av frälsning, liksom även nattvard, samman “by the notion of a manifest divine-human encounter central to the Pentecostal liturgy and symbolized by the altar”.⁴⁸

Daniel E. Albrecht har också ett nämnvärt bidrag i forskningen med sin bok Rites in the Spirit:

A Ritual Approach to Pentecostal/Charismatic Spirituality. Pentekostal spiritualitet är inte byggd på riter och sakrament, men riter är ändå en viktig del av dess formande. Albrecht menar att om en deltagare eller observant ser på pentekostal spiritualitet genom linsen av riter kan denne ta till sig, förstå den symbolik, de processer, konsekvenser och kvaliteter som kommer med den särskilda spiritualiteten.⁴⁹ Andens gåvor och manifestationen av dessa har historiskt, och fortsätter även idag, vara signifikativt för den pentekostala riten och liturgin, fortsätter författaren.⁵⁰ Vidare utlägger Albrecht hur erfarenheten av Gud är central för spiritualiteten och hur han utifrån sina fältstudier kategoriserar in erfarenheten i fyra perspektiv; mystiskt och övernaturligt, i gemenskap, som en Ande som ger kraft

46 Josefsson 2005, 234.

47 Josefsson 2005, 218–235.

48 Vondey 2017, 102.

49 Albrecht 1999, 23.

50 Albrecht 1999, 231.

(17)

och en Herre som utrustar och slutligen en Gud som är kreativ. Dessa erfarenheter av Gud får deltagarna i församlingen delvis genom Andedopet, men mycket visar sig också vara konsekvenser av gudstjänstens liturgi.⁵¹

Wolfgang Vondey belyser i Beyond Pentecostalism: The Crisis of Global Christianity and the Renewal of the Theological Agenda en kris inom liturgin. Denna kris menar han berör i princip hela den globala kristenheten och pentekostal spiritualitet har möjlighet att vara del av en lösning på detta.

Den liturgiska inramningen i gudstjänsten med att vara flexibel, oral, pneumatologisk och deltagar- orienterad i lovsång, tillbedjan och bön är kontrast mot det strukturella, skrivna och präst- och fram- trädesorienterade. Den pentekostala liturgin menar Vondey vara en struktur för ett drama, där liturgin inte är kyrkans produkt utan något som skapar trons liv för de deltagande. Dock har detta gått förlorat i sakramentaliseringen och ”klerikaliseringen”, med vilket han menar att prästernas roll blev mer och mer central, och liturgins utformning skildes för mycket från den sociala och kulturella omgivningen med dess fenomen. Det Vondey menar är inte att all kristenhet ska ”pentekostaliseras”. Istället anser han att pentekostalismen i sig själv är i en rörelse bortom sin egen historia, institution och tradition och därmed kan bidra till att rita om den teologiska kartan där den globala pentekostalismens praktiker och röster har en viktig betydelse.⁵²

2.2 Uppsatsens plats i forskningen

Utifrån den, förvisso ej heltäckande, forskningsöversikt som presenterats ser vi att forskning som sker i skärningspunkten mellan liturgivetenskap, neokarismatiska församlingar och svensk kontext är bristfällig. Den aktuella uppsatsen har möjlighet att fylla upp delar av de hål som finns i forskningen kring liturgi och gudstjänst i svenska neokarismatiska församlingar. Den bidrar också med en empi- risk undersökning för att söka förstå ett inifrånperspektiv på teologiska frågor kring Guds närvaro, församling och gudstjänst. Vilken vidareforskning jag ser möjlighet till utifrån den undersökning jag gjort presenteras i kapitel 5.

51 Albrecht 1999, 237–251.

(18)

Kapitel 3: Presentation och analys av intervjumaterialet

3.1 Inledning

I föregående kapitel har jag redovisat forskning som ligger nära min egen uppsats. Både liturgveten- skapliga perspektiv och pneumatologi har nämnts, liksom delar av forskningen som finns på området i svensk kontext. I detta kapitel ska jag presentera och redogöra för det material jag samlat in via intervjuerna, och som svarar på min första frågeställning: ”Vad är pastorers föreställning om Guds närvaro i gudstjänsten?”.

Intervjuerna genomfördes med en induktiv metod och på ett semi-strukturerat sätt där jag hade med mig fyra förberedda frågor jag ställde till samtliga informanter. Frågorna var: (1) Hur relaterar församlingen och Guds närvaro till varandra? (2) Hur skulle du beskriva att Guds närvaro manife- steras i en gudstjänst? (3) Hur manifesterar sig Guds närvaro via Ordet, nattvarden, dopet och An- dens gåvor? (4) Är det viktigt att individen har en egen erfarenhet av att uppleva Guds närvaro?

Varför? Utifrån dessa fyra frågor fick informanten svara och reflektera brett och fritt, och vid behov ställde jag följdfrågor eller frågade efter förtydliganden.

Med intervjuerna ämnar jag lyssna på och finna beskrivningar och förståelse kring hur pastorer uppfattar och föreställer sig Guds närvaro i relation till församlingen och i gudstjänstens kontext. Det ledande perspektivet jag burit med mig och sökt finna i intervjuanalysen är vilken teologi respektive praktik som ges uttryck för av informanterna. I bearbetningen av materialet har jag funnit drag som är gemensamma för samtliga informanternas svar. I kombination med de ställda frågorna och det bearbetade materialet har jag formulerat tre kategorier som utgör rubrikerna nedan. Inom dessa kategorier finns också utrymme för nyanser där uppfattningarna och uttrycken skiljer sig mellan de intervjuade pastorerna.

3.2 Guds närvaro

Huvudfrågan i intervjuerna kretsar kring vad Guds närvaro är och hur den uppfattas, främst i en guds- tjänstkontext men också generellt för den troende och församlingen. Det blir tydligt hos alla informanterna att de försöker definiera två olika typer av Guds närvaro som inte är helt lätt att sätta färdiga begrepp och ord på. Alla har dock uttryckt en övertygelse att det finns en given närvaro av Gud hos församlingen som alltid är där, och att det samtidigt finns en närvaro som går att söka och erfara som tar sig andra mer specifika uttryck. Jag ämnar redogöra för dessa två olika typer av närvaro, och delar in dem i två underkategorier nedan.

(19)

3.2.1 Allmän närvaro

Alla tre pastorer jag intervjuat är samstämmiga om att det finns en allmän närvaro av Gud i världen och i församlingen. Junaeus beskriver hur församlingen är en del av Guds rike och hur det innebär att Gud är närvarande: ”Guds rike har en härlighet i sig, en närvaro i sig. Gud är Herren den närvarande.

Och det har ju med det andliga livet och, för mig är det totalt avgörande att, det finns en närvaro av Herren i allt vad vi gör”.⁵³ Både Junaeus och Fagré nämner bilden av den kristna gemenskapen som Kristi kropp, och Sundberg och Junaeus pratar om hur Jesus är huvudet för församlingen. Bilden av församlingen som Kristi kropp med Jesus som huvud är ett försök till förklaring varför det är själv- klart att det finns en närvaro av Gud given i församlingen, eftersom församlingen själv är en del av Gud. En än mer framträdande bild av hur Guds närvaro finns i församlingen framkommer i beskrivningen av gemenskapen som Guds tempel. Fagré betonar hur templet som centrum för Guds närvaro är central i Gamla testamentets berättelser och hur tempelbilden i Nya testamentet har flyttats från en specifik byggnad till den troende och de troendes gemenskap:

Man ser genom Gamla testamentet att platsen för Guds närvaro var templet och det allra heligaste. Där bodde Guds närvaro. Och så sker det skiftet från Gamla och Nya testamentet till att säga att vi är templet, då säger man ju någonstans att vi är bärare av Guds närvaro. Gud har valt att bo i oss och inte i det allra heligaste i templet.⁵⁴

Fagré fortsätter: ”Om vi fortfarande tänker att Guds närvaro är så stark och så påtaglig (som i templets allra heligaste, min anmärkning), men den har flyttat in i mig, och oss som församling, så är ju det en otrolig stark bild av vad vi egentligen bär på”.⁵⁵ Junaeus stämmer in i bilden hur Gud valt att själv vara närvarande bland sitt folk: ”… han ville bo bland sitt folk, han ville vara bland sitt folk, han vill vara här och nu, vi är den helige Andes tempel. [...] Alltså det, det finns en härlighet och en närvaro av Gud”.⁵⁶ Även Sundberg talar om att Gud har valt att bo bland sitt folk och att det per definition finns en närvaro av Gud när församlingen möts. Däremot menar han att den närvaron inte går att ta för given bara för att man kallar sig församling och att man inte kan hantera den hur som helst. Om en församling förnekar Jesus och Andens verk, inte ber eller läser Bibeln i gudstjänsten och inte lever i tillbedjan så ”urvattnas också den allmänna närvaron. Och det tror jag är ett stort problem att man tänker att den är given genom att vi är församling. Men namnet församling ger oss inte rätt att hantera Gud på ett sätt som vi förfogar över”.⁵⁷ Ett perspektiv som Fagré lyfter är att någon aldrig kan säga att Gud inte varit närvarande på en gudstjänst, eller att en specifik församling inte alls har helig Ande, utan att det blir ”osant på något sätt. Både att säga om Gud och om församlingen att Gud inte skulle

53 Intervju med Andreas Junaeus, 2020-01-10.

54 Intervju med Maria Fagré, 2019-12-19.

57 Intervju med Hans Sundberg, 2020-01-13.

(20)

vara där”.⁵⁸ Uppfattningen bland pastorerna att Gud alltid är närvarande bland sitt folk är alltså stark, oavsett hur en gudstjänst eller livet i en församling uppfattas, så länge gemenskapen är riktad mot Gud.

Det finns en allmän närvaro av Gud som är given församlingen för att församlingen är en del av Gud själv. Det är främst Sundberg som menar att närvaron behöver kvalificeras av församlingens liv, liksom jag beskrivit ovan. Fagré uttrycker sig inte på samma sätt, men säger att vi kan vara med- vetna eller omedvetna och att den troendes medvetenhet om Guds närvaro har en inverkan på dess konsekvenser. Det finns en viss underliggande svårighet för pastorerna att definiera och särskilja den allmänna närvaron som är mer generell än specifik, mot den särskilda närvaron som är påtaglig under kortare perioder eller stunder. Samtidigt uppfattar jag en självklarhet att de vill förmedla att det finns en skillnad. Fagré uttrycker det som att Guds närvaro finns i allt alltid samtidigt som det finns ”till- fällen där vi erfar den tydligare”.⁵⁹ Junaeus beskriver skillnaden mellan dessa två ”typer” av närvaro som Guds ”härlighet”. Jag uppfattar att Junaeus menar att Guds närvaro redan är i församlingen men ibland manifesteras den i församlingen på ett särskilt sätt, för vilket han använder begreppet ”härlig- het”. Dessa tillfällen ger en annan erfarenhet av Guds närvaro för individ och församling som skiljer sig från den allmänna, utlovande närvaron av Gud. Det är alltså samma närvaro det handlar om, men erfarenheten av den skiljer sig åt.

Samtidigt som Guds närvaro är något allmänt som finns hos församlingen oavsett hur kristna uppfattar den, men inte är begränsad till endast församlingens gemenskap, menar pastorerna också att den ger identitet till församlingen. Det är närvaron av Gud som gör att den kristna församlingen inte är vilken samling av människor som helst, och det är närvaron som ger möjlighet för kyrkans verksamhet att inte endast gå på rutin utan att också formas av Gud själv. Junaeus beskriver att det är Guds närvaro som gör verksamheten till något dynamiskt, att det går från något vi gör av tradition och rutin till något som är präglat av ”tilltal som finns liksom profetiskt, en vision, eller tilltal i det.

Men också, en nåd eller en närvaro över det, en smörjelse”.⁶⁰ Han menar också att varje församling har sin egen kallelse, en egen prägel och ett särskilt uppdrag att bära och leva, och att över den kal- lelsen finns Guds närvaro när församlingen lever i sin egen identitet och sitt eget uppdrag.

Varken Sundberg eller Fagré uttrycker sig på liknande sätt som Junaeus kring en församlings identitet och kallelse. Däremot finns det en ton av att de, i de sammanhang där de finns idag, tänker att det är Guds närvaro som ger identitet till och syfte för församlingen. Dock är det framförallt den särskilda närvaron som är eftersträvansvärd, vilket de menar är en närvaro som förlöser profetior och helande men också omvändelse, upprättelse och ansvarstagande för sitt liv. Den allmänna närvaron

(21)

är konstituerande för församlingen, men det i sig är inte tillräckligt. Den längtan som uttrycks hos alla tre pastorer är att skapa utrymme och plats för Guds närvaro att möta och beröra människor på ett sätt som ger erfarenhet och konsekvenser i deras liv. Sundberg förklarar det bland annat såhär: ”en Guds Andes beröring som handlar om, att människor reser sig upp och tar ansvar för sina liv”. Det är den typen av närvaro som blir märkbar, som också säger något om församlingen och vad den är i den här världen.

Vad är den här närvaron av Gud i sin essens? De tre intervjuade pastorerna är alla överens om att det är något av Gud själv, som jag tidigare beskrivit genom bilden av Kristi kropp och Jesus som huvud. Fagré väljer att fortsätta beskrivningen med ett relationellt perspektiv: ”Jag tänker att närvaron är ju en person. [...] Guds närvaro blir inte bara någon flummig kraft liksom, eller känsla i rummet”.⁶¹ Guds närvaro som finns i församlingen menar Fagré också formar församlingen och individer till att bli mer lika Gud. När en person är medveten om Guds närvaro är det också en plats där personen lär känna Guds ”karaktär och hjärta”, eftersom ett möte med ”Guds närvaro är ju ett möte med Gud”.⁶²

3.2.2 Särskild närvaro

Som jag redogjort ovan är det viktigt för de tre intervjuade pastorerna att bekänna Guds allmänna närvaro i församlingens varande och liv. Det är samtidigt uppenbart att de alla tre har en gemensam uppfattning om att Gud manifesterar sin närvaro på ett sätt som skiljer sig från den allmänna. De uttrycker att det bör ske, och sker, i församlingens gemensamma firande av gudstjänst, men också i andra mindre sammanhang både innanför och utanför församlingens verksamhet och samlingar. Den särskilda närvaron beskrivs av Sundberg:

Men det är också sant att vissa gånger när vi möts, oavsett vilket sammanhang det varit, så är det ju uppenbart att det kommer en Guds Andes närvaro ibland i våra samlingar som, som överträffar, eller överstiger eller kompletterar den grundläggande närvaron som inte har att göra med vår identitet eller så, utan som har att göra med att Guds Ande själv beslutar sig för att komma till, till oss och besöka oss och göra sitt verk.⁶³

Även om pastorerna uttrycker att Anden redan är given utifrån Pingstdagen, finns en förväntan på tillfällen då det tar sig uttryck som uppfattas starkare än vissheten och löftet om den allmänna närva- ron. Junaeus beskriver det som stunder då Gud utgjuter sin ande, som kommer i olika uttryck och är liksom vinden som blåser vart den vill.⁶⁴

Utifrån Fagrés beskrivning av tempelbilden fortsätter hon och talar om att det skulle göra en skillnad om vi förstod vilken närvaro kristna bär på: ”Och om den närvaron fick liksom släppas fram

64 Intervju med Andreas Juneaus, 2020-01-10.

(22)

eller vad man ska säga, så har det ju en förvandlingskraft”.⁶⁵ Här finns en ton av individens och gemenskapens ansvar och möjlighet att bli medveten om och låta Guds närvaro få påverka genom att

”släppas fram”. Den finns alltså där, men behöver också få tillträde in i människans och församlingens liv för att manifesteras. Mer om det som relaterar till människans tro beskriver jag under nästa kategori.

Det finns ett språk, men i varierande intensitet, hos alla tre informanter som ger uttryck åt det centrala i att ”söka Gud” och hans närvaro. Hos Junaeus framträder det främst vid återberättade av hur de sökte Gud i en mindre grupp i början av hans kristna liv, och att som ledare i en gudstjänst ständigt söka Gud för vägledning.⁶⁶ Hos Sundberg och Fagré är ordvalet mer frekvent än hos Junaeus.

Sundberg säger att den särskilda närvaron är ”den övernaturliga närvaro som vi inte kan ta oss men som Gud svarar på. Och att, den söker vi efter. [...] vi söker en starkare närvaro”.⁶⁷ Fagré menar att söka Guds närvaro inte handlar om att säga att Gud inte är närvarande om man inte gör det, ”men jag tror också att vi, vi behöver söka den, vänta in den” och fortsätter senare med att förklara ”för att det ska få förlösas mer”.⁶⁸ Utifrån dessa citat är Guds närvaro något som människan själv kan besluta sig för att söka efter eller inte, och att om en gemenskap gör det kan möjligheten öka för mer av närvaron att manifesteras. Andra uttryck som pastorerna använder sig av är att ”öppna upp” och ”stänga” för Gud, att ”vänta in ledning” från Gud och att det finns eller bör finnas en förväntan från församlingen eller individer. Genomgående för de intervjuade pastorerna är alltså att det verkar finnas dels en okontrollerbar närvaro av Gud som kan komma plötsligt och manifesteras starkt. Och dels verkar det förutsättas en närvaro om det finns förväntan och tålamod att vänta hos de samlade, och en överlåtelse att stanna kvar för att söka Guds närvaro och mötet med Gud i en gudstjänst.

Talet om att söka Gud i intervjuerna uppfattar jag relaterar till den särskilda närvaron och med syfte att leda till ett personligt eller gemensamt möte med Gud. Pastorerna är angelägna om att de som deltar i en gudstjänst eller annan samling ska få möjlighet att erfara ett så kallat ”Gudsmöte”.

Även en person som inte är frälst kan känna av Guds närvaro men det är att hjälpa en människa till ett möte med Gud som leder till tro, som är i fokus, enligt Junaeus: ”Alltså något annat existerar inte.

Det är ju det här som är, att Gud ska få fylla oss. Allihop”.⁶⁹ Detta är också det centrala syftet med att mötas till gudstjänst: att människor ska möta Gud. Sundberg säger att det aldrig är meningslöst att samlas utan att den särskilda närvaron manifesteras. Samtidigt menar han att den ”Gudsnärvaro som människor, som jag med min gudsrikesteologi längtar efter, det, det är den övernaturliga närvaro som

(23)

vi inte kan ta oss”.⁷⁰ I Sundbergs församling leder gudstjänstens uppbyggnad till ett tillfälle på slutet då det finns tid för att ”betjäna” människor. Där finns ”förväntan på att Gud kommer att möta individer”.⁷¹ På liknande sätt beskriver Fagré att syftet med att söka Guds närvaro inte är att ”riva av en gudstjänst till utan för att möta Gud”.⁷²

Gudsmötet, som kan vara resultatet av att Guds särskilda närvaro kommer i en gudstjänst eller annan samling av kristna, kan se olika ut, manifesteras på olika sätt och få olika konsekvenser. Mång- falden av uttryck är något som de tre pastorerna verkar anse vara viktigt att lyfta. Fagré betonar vikten av att förstå detta:

Guds närvaro kan ju ta sig många olika uttryck och många gånger tror jag att vi missar Guds närvaro för att vi tror att det ser ut på ett visst sätt, eller att jag jämför mig med någon annan och tänker att jag får aldrig några Gudsmöten, men kanske inte ser vad, hur Gud har sökt mig.⁷³

Junaeus betonar att Guds närvaro i sig själv inte är en känsla, men det kan påverka våra känslor och det på olika sätt eftersom vi är ”ju olika som människor, en del har ett rikare känsloliv”.⁷⁴ Även uttrycken för Guds närvaro i mötet med människan skiljer sig åt. Junaeus talar om hur den särskilda närvaron visar sig olika i en gudstjänst genom de olika ”tjänsterna” som är i funktion: ”Då manifesteras ju det väldigt olika, det märker man ju om man möter olika tjänster, dom har, ju, funkar ju olika”.⁷⁵ Han exemplifierar med bland annat de tjänstegåvor som beskrivs i Efesierbrevets fjärde kapitel, hur evangelisten och läraren fungerar på olika sätt och därmed ”hur Guds närvaro manifesteras i en gudstjänst, amen det beror ju på vilken tjänst är det som betjänar i det här läget”.⁷⁶ I detta sammanhang om hur närvaron manifesteras genom en persons tjänst talar han även om ”smörjelse”; ”sen har du tjänsterna också som i sig själva som jag sa, fått en utrustning och en smörjelse över sina liv.

Och som förlöser olika saker”.⁷⁷ Junaeus är ensam bland de tre att tala om smörjelse, och jag uppfattar det utifrån Junaeus beskrivningar som ett uttryck för Guds närvaro och mandat över en specifik person som står i en specifik tjänst inför Gud och församling. Sundberg håller med om att närvaron inte är en känsla, men kan ta sig uttryck i frid, kärlek och glädje, till exempel. Men det kan också vara

”under och tecken, andens nådegåvor, andens frukt, kärlek, alltså den typ av närvaro som förlöser det i våra liv”.⁷⁸ Framförallt talar Sundberg om vilka konsekvenser som ett möte med Guds närvaro ger:

(24)

Varje Gudsmöte egentligen är en liten eller en större erfarenhet som förvandlar oss. Det handlar om heliggörelse, det handlar om uppfyllelse av helig Ande, det handlar om nytt liv, det handlar om synda- bekännelse, medvetenhet om att jag är en syndare, jag behöver förlåtelse, det handlar om försoning med Gud och kanske med människor. Den handlar om helt enkelt Jesu helande verk för en trasig mänsklighet, trasiga människor som behöver upprättas. Det tror jag är Guds Andes närvaro.⁷⁹

Citaten ovan går delvis i linje med vad Junaeus också formulerar kring konsekvenser av individens möte med en särskild närvaro, det leder till ”pånyttfödelse” och fördjupning i att leva som en andlig människa. Fagré har ett annat språk för mötets konsekvenser med en tydlig relationell betoning: ”upplever vi Guds närvaro så lär vi känna Gud. Och att det formar mig till att bli lik Gud. Alltså att, det handlar om att lära känna, som sagt, hans karaktär, hans hjärta, hans person”.⁸⁰ Gemensamt för alla dessa perspektiv är uppfattningen att ett möte med Gud och hans närvaro förvandlar, förändrar och fördjupar något i den kristne, och i hennes relation med Gud. Det framkommer att pastorerna inte anser att ett Gudsmöte handlar om en isolerad känsloupplevelse som endast är positiv i stunden utan att det är ett tillfälle där Gud upprättar, helar och förnyar något område i en persons liv.

Tidigare nämnde jag att den särskilda närvaron kan manifesteras på olika sätt. De tre pastorerna nämner alla frid, glädje och kärlek som möjliga känslor och erfarenheter när Guds särskilda närvaro kommer. Junaeus nämner även tacksamhet och renhet.⁸¹ Andra synliga och hörbara uttryck för när- varon kan vara tungotal med uttydning, någon får ett profetiskt eller kunskapens ord till en annan person, någon blir helad från smärta eller sjukdom och att nådegåvor kommer i funktion. Med sin bakgrund och erfarenhet från församlingsrörelsen Vineyard och Torontovälsignelsen⁸² tar Sundberg också upp exempel på uttryck av Guds närvaro som han kallar ”extrabibliska” och som han menar inte är ”obibliska men, de är utanför Bibeln. Och, och därför beskriver vi dem som människors reakt- ioner på Gudsmöten”.⁸³ Det kan vara fysiska uttryck hos människor som inte finns beskrivet i de bibliska texterna, till exempel personer som skrattade och ”var med om en beröring ifrån Gud som förlöste glädje” eller en man som hoppade jämfota högt upp i luften under en längre tid.⁸⁴ Inställ- ningen hos pastorerna verkar vara att Gud kan göra vad han vill med en människa när han kommer med sin närvaro. Fagré berättar om en man som inte vågat be tungotal högt av rädsla för att han hittade på, men vid ett tillfälle fick han ett specifikt tungotal som en annan hörde i svenska ord. Hon beskriver förundran över att han ”blev förlöst från den (låsningen i tungotalet, min anmärkning) och

81 Intervju med Anderas Junaeus, 2020-01-10.

82 Torontovälsignelsen startade i församlingen Toronto Airport Vineyard år 1994. På ett möte lett av Randy Clark manifesterade ett stort antal besökare på dramatiska sätt när de responderade på Clarks inbjudan till förbön. Människor föll i Anden, brast ut i skratt, skakade och upplevde helanden. Fenomenet spred sig sedan vidare i Nordamerika och snart till Europa. Se t.ex. Hilborn, David. 2001. Toronto in Perspective – Papers on the New Charismatic Wave of the Mid 1990s.

Glasgow: Bell and Bain