Kapitel 1: Inledning
1.5 Teoretiskt perspektiv
För att fördjupa analysen av intervjumaterialet, har jag valt ett teoretiskt perspektiv som jag här ska redogöra för. Genomförandet av analysen återfinns i kapitel 4. Eftersom jag undersöker neokarism-atiska församlingar faller sig valet av en pentekostal teolog lämpligt. Jag har valt Keith Warringtons Pentecostal Theology – A Theology of Encounter och avsnittet om worship22 som teoretiskt perspek-tiv för denna fördjupande analys. Begreppet worship har innebörder som är svåra att översätta rakt
18 Aronson, föreläsning 2020-01-10.
19 Kärkkäinen 2002b, 92–95.
20 Kärkkäinen 2002b, 109, 111.
21 Hedén 2015, 175–177.
av till svenska, därför växlar jag med att använda både gudstjänst och tillbedjan som svenska termer i analysen i kapitel 4.
Warringtons pentekostala teologi bygger främst på begreppet encounter. Jag väljer det svenska ordet möte som översättning, och syftar på mötet när två personer (eller en person och Gud) träffar och möter varandra ansikte mot ansikte. Det handlar alltså inte om en samling eller gudstjänst i det här fallet, vilket möte också kan syfta på också.23 Han menar att inom pentekostalismen går de troende inte till kyrkan utan till ett möte ”with each other and with God and their expectation is that God will come and meet with them”.24 Pentekostala kristna förväntar sig att möta Gud och detta är så centralt att förväntan på ett möte är vad som underbygger hela gudstjänsten och teologin kring gudstjänsten.
Kanske är det till och med ett sätt att definiera syftet med gudstjänsten – förväntan på ett möte med det gudomliga, med Gud. En annan viktig term som ligger nära är erfarenhet. Ett möte med Gud är en erfarenhet av en intim relation, där en person känner av Gud och själv blir känslomässigt berörd.
Erfarenheten, menar Warrington, är en del av grundbygget för en pentekostal teologi där tro och spiritualitet är upplevelse och erfarenhet. Det är en kännbar tro.25
Det är med utgångspunkt i den tidiga kyrkans praktiker och principer som pentekostalismen identifierat bärande element och utformning för sin gudstjänst och tillbedjan. Det gäller särskilt de delar som betonar hela gemenskapens delaktighet i att uppmuntra och bygga upp församlingen (ex-empelvis 1 Kor 14:26). Warrington hävdar att pentekostala kristna identifierar Anden som den som främjar och leder i riktning mot tillbedjan till Gud, i Ande och sanning. På så sätt är också Anden den som för den troende till en position där hon både har tillgång till Gud, och fungerar som en plats där Gud bor både i gemenskapen och individuellt. Anden blir också den som avgör så att det inte är vilken erfarenhet eller upplevelse som helst som betonas, utan att mötet som den troende söker är erfaren-heten som är ”associated with God, often related to the Spirit but central to which is the person of Jesus”.26 Warrington hänvisar också till Gordon Fees beskrivning av Anden som ”... God’s own per-sonal presence in and among us”.27
Strukturen som finns runt detta möte uppfattas ofta spontant och uttrycksfullt. Gudstjänsten har inga fasta liturgiska ramar men vanligtvis ändå någon typ av uppbyggnad. Denna struktur kan vara väldigt öppen för det spontana, eller så är den i själva fallet fastslagen men med uttryck som för
23 Warrington 2008, 219.
24 Warrington 2008, s 220.
25 Warrington 2008, 219.
26 Warrington 2008, 220.
27 Fee 2009, xv.
gudstjänstdeltagaren uppfattas som frihet och spontanitet. Warrington menar att tydliga identitets-markörer för en pentekostal gudstjänst är hur både innehåll och uttrycksätt inkluderar ett kollektivt deltagande, vilket till exempel kan vara gemensamma sånger och böner.28
Författaren hävdar också några risker med den pentekostala betoningen på mötet som guds-tjänstens syfte:
There is a danger that corporate worship may become the occasion when Pentecostals expect to experi-ence God to the exclusion of other opportunities for such encounters and that more will be expected of it in terms of spiritual dynamism than it can deliver, leading to disillusion or attempts to increase its emotional and spiritual charge.29
Warrington ser en risk att det blir ett specifikt upplägg och att endast detta uppfattas som möjlighet för den kristna att möta Gud. Om det bara är ett speciellt utformat tillfälle som bereder rum för detta möte finns också en fara med att dess betydelse överbetonas, och missbrukas genom att till exempel föröka den känslomässiga upplevelsen som i värsta fall kan leda till manipulation. Fortsättningsvis uppmanar han till det kollektiva deltagandet, för att undvika att majoriteten blir passiva observatörer av några få exalterade och engagerade tillbedjare. Ett förslag, som motverkar risken för överbetoning på känsloupplevelser kopplade till en viss sammansättning av uttrycksformer, är att låta stillheten och tystnaden också bli medel för ett möte med Gud. Enligt Warrington har pentekostala kristna upptäck-ter att göra av fördelarna med meditation som en kollektiv handling och respons på den förväntan man gemensamt bär in i en gudstjänst.30
Nästa centrum av Warringtons teologi kring gudstjänst och tillbedjan handlar om responsen.
Pentekostal spiritualitet karaktäriseras av att alltid vara redo att respondera till Gud genom tillbedjan, vilket leder till en erfarenhet med Gud, som i sin tur resulterar i någon typ av förvandling. Liksom syftet för gudstjänsten är erfarenheten av ett möte med Gud, förutsätts också förvandling som konse-kvens. Gudstjänsten är en respons på vad Gud har gjort för människan av både frälsning och välsig-nelser. Denna respons är både tillbedjan och handlingar. Warrington menar att responsen är tacksam-het som kan bli synlig och motiverar till tacksägelse, social omsorg om andra och evangelisation.31 När gudstjänsten är en respons beskriver Warrington den som att församlingen ”performs the drama of praise” och Gud själv är åskådaren.32 Dramat innehåller fysiska uttryck som handklappning, dans, jubel, böner och både glädje och sorg som uttrycks på varierande sätt. Tillsammans med detta sker även böner för och betjäning av personer som både kan vara närvarande eller frånvarande. Även
28 Warrington 2008, 221.
29 Warrington 2008, 221.
30 Warrington 2008, 221.
31 Warrington 2008, 221.
32 Warrington 2008, 222.
handpåläggning och andra fysiska beröringar är viktigt för att stryka under enhet och det gemen-samma syftet, och skapar en känsla av samband mellan deltagarna.33
Ett tredje begrepp som Warrington lyfter inom sin pentekostala teologi om gudstjänsten är spontanitet. Anden är den som är i centrum för gudstjänstens utformning, Anden har kontrollen och både kan och får utveckla gudstjänsten åt vilket håll som Anden vill, och när Anden leder ger det också alltid större utrymme för spontanitet för tillbedjaren. Det är Anden som är gudstjänstledaren.
Även när formen är lagd och sångerna valda innan gudstjänsten, finns alltid en beredskap att skrota alla planer om Anden verkar vilja föra gudstjänsten åt ett håll som inte förväntats eller förutsetts innan. Den här utgångspunkten, att det finns ett ständigt utrymme för spontanitet oavsett förberedelse, har ibland gjort att gudstjänsten blivit informell eller rörig. Men i pentekostalismen riskeras hellre att göra misstag eller låta det vara rörigt, än att begränsa Anden att göra det Anden vill. Warrington menar att det finns en målbild av balans, men samtidigt en ödmjukhet inför att det inte alltid blir som man tänkt sig när ”a sovereign God interacts with a flawed humanity”.34
I avsnittet om worship tar Warrington även upp temat sång och musik i relation till gudstjänsten och tillbedjan. Detta befinner sig under samma avsnitt som de andra begreppen som ingår i analysen, men jag har valt bort denna del då det inte berör större delen av intervjumaterialet och därmed är av mindre intresse i den här uppsatsen.
Sammanfattningsvis kan sägas att ur Warringtons pentekostala teologi har jag valt tre av de begrepp som är centrala i hans diskussion om gudstjänsten: Möte, respons och spontanitet. För pen-tekostala är syftet med gudstjänsten ett möte med Gud som förvandlar. Ursprunget till gudstjänsten är en respons på det Gud gjort för människan. Utformningen av gudstjänsten centreras kring en spon-tanitet som ger utrymme för Anden att leda. Dessa tre områden kommer jag använda i den fördjupade analysen i kapitel 4, och jämföra informanternas svar med Warringtons teologi och på så sätt fördjupa svaret på min frågeställning.
33 Warrington 2008, 222.
34 Warrington 2008, 223.