En viktig egenskap för en utvärderingsmodell är att den inte är öppen för manipulat-ion i något syfte. Detta är något som påpekas av flera författare (Lunander & An-dersson, 2004, s. 7–8, Bergman& Lundberg, 2009, s. 53 och 55, Molander 2009, s.
52). Bergman m.fl. (2012, s. 172) exemplifierar detta med ett exempel hämtat ur en upphandling av städtjänster. Urvalskriterierna var poängsättning för goda refe-renser (RP) och poängsättning för priset (PP) enligt följande två formler:
RP = 5 – 4 x (högsta erhållna poängsumma – anbudets poängsumma) / (högsta erhållna poängsumma – lägsta erhållna poängsumma)
PP = 5 – 4 x (anbudets pris – lägsta offererade pris) / (högsta offererade pris – lägsta offererade pris)
Den upphandlande myndighetens tanke med formlerna var att räkna fram en poäng-summa för anbudsgivarnas referenslista (RP) och för offererat pris (PP) per anbuds-givare. Svagheten med modellen är att prispoängen (PP) kommer att påverkas av anbudsgivarnas offerter (relationen mellan högsta och lägsta pris). Det här är ett ex-empel på hur relativa modeller kan manipuleras och påverkas av irrelevanta bud.
Skulle någon av anbudsgivarna alliera sig med någon annan som lägger ett except-ionellt högt anbud i syfte att dra ut på fördelningen, det vill säga differensen mellan lägsta och högsta pris, så kan man skapa sig en fördel om man vet att man får höga referenspoäng och offererar ett högt pris. Det här visar på olämpligheten av att an-vända sig av relativa modeller. Det finns dessutom ett domstolsutslag där man av-råds från att använda relativ prisvärdering (Molander, 2009, s. 52).
I detta sammanhang kan det vara värt att reflektera om Kiiver & Kodyms (2014, s.
76) påstående om s.k. onormalt låga priser. Författarna menar att om man bara ser till att meddela och ge anbudsgivaren en andra chans, så har den offentliga myndig-heten all rätt att förkasta bud med hänvisning till dess orimligt låga priser. Författar-na meFörfattar-nar att man har stöd för detta i EU domstolens hantering av ett bud med klara underpriser (EUR-lex, 2010). Emellertid så kan man i denna dom hitta en hänvis-ning till nationell belgisk lag. Denna lag säger att anbud på varor och tjänst kan för-kastas då de offereras ut till kund med en prisnivå som ligger under anskaffningsvär-det. Furst & Ramsey (2012, s. 542–543) menar dock att en klar och tydlig skrivning på detta saknas på EU-nivå och att det är oklart om avslag är möjligt då: (a) leveran-tören levererar en fullgod vara eller tjänst enligt kravspecifikationen eller (b) då myndigheten inte vill släppa igenom ett ”underbud” med motivering att detta kan anses som en marknadsstörning. Lagen om offentlig upphandling behandlar
”onormalt låga anbud” i paragraf 7-9 i Kapitel 16.
I detta sammanhang kan det vara bra att påminna om Avtalslagens principer om an-budsgivare och accept (Ramberg & Ramberg, 2005, s. 48). I korthet och det som är
11
relevant för denna text är att en anbudsgivare normalt sett är bunden av sitt inläm-nade anbud. Detta till skillnad för en upphandlare som först blir bunden till ett avtal vid en accept av ett anbud. Det vill säga, ett bud från en vinnare med ett extremt högt pris behöver inte accepteras. Vidare så menar Ramberg & Ramberg (2005, s.
26) att en anbudsgivare måste strängt hålla sig till föreskrifterna i en anbudsförfrågan för att vara säker på att få vara med vid den slutliga prövningen.
12
3 Utvärderingsmodeller
I detta kapitel diskuteras utvärderingsmodellernas egenskaper i korthet. Tanken är att identifiera kritiska egenskaper som kan vara relevanta för Q/P-metoden och se-dan använda dessa som grund för slutdiskussionen i Kapitel 8. I detta sammanhang tänker jag mig att modellen är mer en förenklad form av verkligheten (som exem-pelvis och oftast en matematisk formel) medan metoden mer återspeglar tillväga-gångssättet i stort. Det vill säga modellen är en del av metoden.
Lindbäck (2017, s.350) listar ett 30-tal olika utvärderingsmodeller som sedan klassi-ficeras inom följande sju familjer: poängsummamodeller, monetära justeringsmo-deller, kvotmojusteringsmo-deller, enkriteriermojusteringsmo-deller, flerstegsmojusteringsmo-deller, särskilda modeller och särskiljningsmodeller. Lunander och Andersson (2004, s. 44–62) skiljer på ut-värderingsmodeller som poängsätter pris och modeller som prissätter kvalitetspo-äng. Bergman och Lundberg (2009, s. 45–46) menar att det finns fyra huvudmo-deller för att sammanväga pris och kvalitet. Dessa är (1) prövning mot de obligato-riska kraven, (2) erbjuda så hög kvalitet som möjligt, (3) poängvägningsmetoden och slutligen (4) den rekommenderande modellen ”att värdera de olika kvalitetsnivåerna pengar och sedan subtrahera dessa värden från respektive anbud”. Stilger m.fl.
(2017, s.102) redovisar ett 40-tal modeller som klassificeras som antingen relativa eller som absoluta modeller. Vidare så klassificerar författarna de olika modellerna beroende på om de är icke-linjär eller linjära (Stilger m.fl. 2017, s. 105). Det här visar att olika författare klassificerar anbudsmodellerna beroende på vilket syfte och vilka egenskaper som eftersträvas. Då endast vissa egenskaper är av betydelse för denna text, väljs följande egenskaper som bas för att analysera en anbudsmodell:
1. Går modellen att vikta med avseendet på förhållandet mellan kvalitetsa-spekten och priset? Det vill säga, framgår det av modellen vilka avväganden som man har gjort mellan olika kriterier? Här ställer regelverket i LOU (Ka-pitel 16, paragraf 6) specifika krav. Minimikravet är att kriterierna skall kunna rangordnas, dvs., inordnas på en ordinalskala.
2. Är modellen linjär? Det vill säga ”… huruvida sambandet mellan ett krite-rium och resultatet (allt annat lika) kan beskrivas med räta linjens ekvation eller ej” (Lindbäck, 2017, s. 294)?
3. Går modellen att simulera? Simuleringar av den tänkta anbudsmodellen för upphandlingen ger alla de inblandade parterna värdefull information (Lindbäck, 2017, ss. 291, 294). Den inköpande organisationen kan bygga upp en känsla av hur väl deras utvärderingsmodell återspeglar deras uppsatta preferenser. Anbudsgivarna får en möjlighet att optimera sina potentiella an-bud. Dessutom så kan en eventuell framtida tvist undvikas då
modellsimule-13
ringar kan visa om myndigheten uppfyllde kraven som öppenhet, transpa-rens, icke-diskriminering och likabehandling som EU:s riktlinjer kräver.
4. Är modellen transitiv? Det vill säga, att om alternativ A är bättre B och B är bättre än C, så måste A vara bättre än C (Bergman m.fl., 2012, s. 176).
5. Är modellen fullständig? Det vill säga, skapar modellen ett tillräckligt un-derlag för att den utvärderande myndighet skall kunna avgöra vilket som är det bästa alternativet (Bergman m.fl., 2012, s. 176). Exempelvis så är det inte helt osannolikt att två eller flera anbudsgivare hamnar på samma resultat vid en utvärdering. I detta fall har en upphandlare två val. Antingen har man i förväg specificerat en särskiljningsmodell (se avsnitt 5.5) där alla urvalskri-terierna är rangordnade i vad som är viktigast först. Alternativt så låter man lotten avgöra (Lindbäck, 2017, s. 520–525). Emellertid, att låta lotten av-göra är endast tillåtet då pris används som tilldelningsgrund (Pedersen, 2017, s. 154).
6. Slutligen bör det åtminstone i vart fall finnas en uppfattning om modellen är relativ eller absolut. Anledning till detta är att en relativ modell kan manipu-leras av anbudsgivarna. Denna risk är som mest påtaglig vid en s.k. varu-korgsupphandling, dvs. inköp av flera varor och tjänster vid samma tillfälle (Bergman m.fl., 2012, s. 161). Dessutom så kan dess tänkta funktion av att återspegla den inköpande myndighetens preferenser lätt slås ut (Lindbäck 2017, s. 152–153).
14
4 Kiiver & Kodyms Q/P-metod i detalj
Kiiver & Kodyms (2015) metod går ut på att ta kvoten av kvalitet (Q) med priset (P) för att fastställa en vinnare vid en offentlig upphandling. Anbudsgivaren med den högsta kvoten vinner budgivningen och tilldelas kontraktet. Författarna exemplifie-rar sin metod med att beskriva en myndighets tänkta upphandling av en industri-diskmaskin för ett storkök. Vidare så tänker sig författarna att beslutet i detta för-enklade exempel endast grundar sig på följande två aspekter: pris (prisaspekten) och ljudnivån (kvalitetsaspekt). Värderingsgrunden för dessa båda aspekter är ju mindre desto bättre. Det vill säga, ju lägre pris desto bättre och ju lägre ljudnivå desto bättre. Författarna tänker sig att den upphandlande myndigheten är beredd att betala
€8 000 för en diskmaskin med den högsta acceptabla ljudnivån. Denna maskin be-nämns som basmodellen och högsta acceptabla ljudnivå bebe-nämns som den grundläg-gande kravspecifikationen. Vidare så tänker sig författarna att myndigheten har enats om att man är villig att betala maximalt €10 000 för en diskmaskin med väsentligt lägre ljudnivå. Denna maskin benämns som toppmodellen. Ett sätt att tolka detta är att myndigheten värderar basmodellens prestanda (prissatt till €8 000) till 80 % av toppmodellens prestanda (prissatt till €10 000). Skillnaden i värderingen av de två modellerna är då 20 %. Detta betyder att förhållandet mellan pris och kvalitet är 80:20 till fördel för priset (Kiiver och Kodym, 2014, s. 283). Tanken är nu att detta förhållande skall signalera den upphandlande myndighetens preferens mellan pris och kvalitet till de potentiella anbudsgivarna (Kiiver och Kodym, 2014, s. 85). Med andra ord, den upphandlande myndigheten värderar (viktar) priset till 80 % av den totala nyttan vid inköpet av en diskmaskin och den eventuella extra kvaliteten till 20
%. Rent konkret betyder det här att alla anbudsgivare som uppfyller kraven för en basmodell tilldelas 80 baspoäng och att det sedan finns upp till ytterligare 20 extra poäng att inhämta för en diskmaskin med högre kvalitet (i detta fall, en maskin med lägre ljudnivå än basmodellen). Det här tillvägagångssättet att sätta baspoängen till alla godkända anbudsgivare beroende på förhållandet mellan priset på basmodellen och toppmodellen är själva kärnan i Kiiver och Kodyms Q/P-metod (2015, s. 283).
Kiiver och Kodym (2015, s. 284) exemplifierar sin metod med ett tänkt scenario där en offentlig myndighet har aviserat en upphandling av en diskmaskin och an-budsgivarna A, B och C har lämnat offerter enligt följande tabell (se Tabell 1, notera att valutan euro används istället för dollar som används i Kiiver och Kodyms artikel).
Tabell 1. En översättning av Table 3 från Kiiver& Kodym (2015, s. 284).
Anbuds-givare
Baspoäng Extrapoäng Summa poäng (Q)
15
Författarna tänker sig i detta fall att alla anbudsgivarna (dvs., A, B och C) uppfyller den grundläggande kravspecifikationen (dvs., kravspecifikationen för en basmodell) vilket betyder att alla anbudsgivarna ges 80 baspoäng (se Tabell 1 och resonemanget ovan). Vidare så tänker sig författarna att anbudsgivaren A har offererat en bas-modell vilket ger 0 extra poäng utöver de 80 baspoängen. Dessa 80 baspoäng blir då totalpoängen vilket sedan delas med priset för att få fram kvoten mellan kvalitet och pris (Q/P). Resultatet (kvoten) redovisas i den sista kolumnen (Tabell 1). Det vill säga, i detta fall delas 80 poäng med € 8 000 för anbudsgivare A, vilket egentligen ger kvoten 0,01 men som skalas upp med en faktor 1 000 till 10,00 för bättre läs-barhet (Kiiver & Kodym, 2015, s. 284). På liknade sätt räknas sedan resultatet (kvo-ten) av kvalitet och pris fram för anbudsgivarna B och C.
Det som emellertid saknas i Kiiver och Kodyms (2015) resonemang är hur man spe-cifikt och detaljerat kommer fram till ett tal som representerar en värdering som motsvarar kvalitetsaspekten ljudnivå (dvs. 0 poäng för anbudsgivare A, 5 poäng för anbudsgivare B och 20 poäng för anbudsgivare C). En möjlig metod för detta ges i Kapitel 5.
4.1 En teknisk och formell beskrivning av Q/P-metoden