Jordägoförhållandena under 1500-talet och medeltiden

Jordägoförhållandena vid medeltidens slut och under 1500-talet har för Sveriges del behandlats i forskningen sedan slutet av 1800-talet. Genom studier i jordeböckerna från 1500-talets mitt har vi kunskap om antalet gårdar som tillhörde de olika jordägarkategorierna krono, skatte och frälse. Studierna är gjorda på en mycket översiktlig nivå med härader och landskap som minsta

116 Pedersen & Widgren 1998 s. 450 f.

nivå.¹¹⁸ Forskningen har i övrigt till stora delar gått ut på att försöka fastställa antalet gårdar vid 1500-talets mitt i olika landsdelar för att sedan kunna beräkna ökningen av antalet gårdar framåt i tiden.

Vad gäller frälsejorden och dess fördelning mellan olika frälsepersoner vid mitten av 1500-talet har Olle Ferm gjort en översiktlig studie över hela Sverige.¹¹⁹ De slutsatser som kan dras av hans undersökning är att frälsejorden vid denna tid var mycket koncentrerad till ett fåtal släkter eller familjer. Hela 84 procent av den totala frälsejorden ägdes av 25 procent av jordägarna. De övriga 75 procent av jordägarna ägde således endast 16 procent av frälsejorden. De 23 största jordägarna, vilket utgjorde 5 procent av det totala antalet jordägare, kontrollerade mer än 50 procent av frälsejorden. Ferms resultat bekräftas sedan i en studie av Jan Samuelsson.¹²⁰ En liten grupp högadliga personer ägde en stor andel av frälsejorden samt en mycket stor andel av ränteinkomsterna.

Ferm har sedan i sin avhandling specialstuderat några av de största godsen vad gäller uppbyggnad och drift.¹²¹ Olle Ferm diskuterar vidare i anslutning till högfrälsets godsbildning motiven bakom den rumsliga uppbyggnaden till av frälsegodsen under 1500-talet. Han vänder sig emot de förklaringar i den tidigare forskningen, som går ut på att man till stora delar medvetet skulle ha byggt upp en godsstruktur med underlydande gårdar över stora delar av landet, dels för att skydda sig mot missväxt och dels för att komma åt räntepersedlar av olika typer av varor.¹²² I stället ger Ferm en bild av att det var svårt att arrondera godsen helt efter de egna önskemålen. Arv var en av de viktigaste förvärvskällorna till jordegendom, och arvet kom både från fadern och modern, vilka ägde gods i olika delar av landet. Vid giftermål byggdes nya gods upp då båda parterna medförde jord från sina respektive föräldrar. Högadelns till olika delar av landet spridda jordinnehav skall alltså ses mot denna bakgrund, och inte i första hand som en medveten strävan att äga jord i olika delar av landet.

Godsens rumsliga uppbyggnad, utifrån de enskilda personernas perspektiv, förändrades ständigt och låg aldrig helt stilla. Arv och byten frälsepersoner emellan samt giftermål bidrog till att hela tiden förändra godsens rumsliga uppbyggnad. Samma mönster, men med betydligt mindre mängder jord, har iakttagits i Dalarna. Genom att äga jord hade man där under 1700-talet tillträde till giftermålsmarknaden inom en bygd.¹²³ Systemet byggde på att båda parter i ett giftermål ägde jord och följden av giftermålsmönstren blev att jorden bevarades inom bygden.

118 Larsson 1985 och där anförd litteratur.

119 Ferm 1987.

120 Samuelsson 1993 s. 60 ff.

121 Ferm 1990.

122 Ferm 1990 s. 86 ff.

När det gäller medeltida förhållanden har forskningen sedan länge intagit olika ståndpunkter angående frälsegodsens omfattning och betydelse. Erik Lönnroth menade att frälsegodsen och huvudgårdsdrift var obetydande under äldre medeltiden,¹²⁴ något som alltså senare tillbakavisades av Dovring som menade att det viktigaste inslaget i den tidigmedeltida agrarhistorien var frälsegodsen och att dessa intog en stark ställning särskilt i centralbygderna.¹²⁵ Dovrings bild fick senare stöd av Norborg och Schück, som dock inte anförde några konkreta empiriska bevis, utan avläste detta indirekt genom studier av de donationer som under medeltiden skedde till Vadstena kloster och Lin-köpings domkyrka.¹²⁶ De menade sig i dessa donationshandlingar kunna se tidigmedeltida världsligt stormannagods. Senare forskning har åter tonat ner frälsegodsens betydelse i det medeltida samhället, där man har menat att fenomenet expanderade under medeltidens gång,¹²⁷ eller att frälsegodsen fanns i en miljö som i övrigt karaktäriseras som ett bondesamhälle där de självägande bönderna var starka och utgjorde det bärande skiktet.¹²⁸

Vad gäller frälsegodsens omfattning menade Curt Härenstam, för Finnvedens (i Småland) del, att antalet frälsemän var stort under 1300-talet för att sedan sjunka något under 1400-talet,¹²⁹ något som i och för sig inte säger något om frälsejordens omfattning. För Värends del har Lars Olof Larsson utifrån 1500-talsmaterialet visat att frälsejorden vid medeltidens slut utgjorde 37 procent av antalet gårdar. Han konstaterar vidare att denna andel måste ha utgjort ett lågvattenmärke, historisk sett, eftersom frälset under slutet av medeltiden hade donerat stora mängder jord till kyrkliga institutioner.¹³⁰ Sett över hela folklandet Värend med sina fem härader var frälsejorden koncentrerad till centralbygderna. Vad gäller frälsets numerär under medeltiden kommer Larsson till samma resultat som Härenstam, d.v.s. att antalet frälsepersoner som bodde i Värend minskade från 1300-talet och framåt. Framför allt var det lågfrälset som försvann.¹³¹ Han kopplar samman detta fenomen med den senmedeltida agrarkrisen, som skulle ha drabbat lågfrälset i större utsträckning än högfrälset. Utöver Larssons studie av det medeltida Värend saknas det alltså heltäckande systematisk forskning om jordägoförhållandena i ett geografiskt sammanhängande område.

För Danmarks del har Poul Nørlund genom rekonstruktioner av jordägande i centrala Fyn påvisat att en släkt, den så kallade Hvide-släkten, innehade ett i det närmaste samlat område motsvarande ett härad.¹³² Det finns också exempel

124 Lönnroth 1940 s. 39.

125 Dovring 1953a s. 91 ff.

126 Norborg 1958 s. 27-80, särskilt s. 75 och Schück 1959 s. 197

127 Lindkvist 1979. 128 Rahmqvist 1996 s. 94. 129 Härenstam 1946 s. 279 ff. 130 Larsson 1964 s. 379 ff. 131 Larsson 1964 s. 180. 132 Nørlund 1927.

på andra stora jordägare under 1100- och 1200-talen i Danmark.¹³³ De mäktigaste släkterna, så kallade magnatsläkter, i det tidimedeltida Danmark kunde alltså äga mycket omfattande geografiskt samlade egendomar. När det sedan gäller detta stora jordägandets ursprung och äldre historia i Danmark är förhållandena oklara. Den forskare som tydligast har tagit ställning är Nils Hybel, som menar att det storskaliga ägandet och den agrara stordriften upp-stod under 1100-talet och att Danmark, till skillnad från övriga Europa, inte hade någon äldre historia av storskaligt jordägande.¹³⁴

Forskningen om godsen under medeltiden och 1500-talet har alltså till största delen behandlat enskilda gods eller släkter där källäget har varit gynn-samt. Det saknas studier av jordägoförhållandena i heltäckande geografisk områden i ett långt tidsperspektiv.

I undersökningar av gods utgår man i allmänhet från att jordbruk och boskapsskötsel var den viktigaste ekonomiska basen för godsen. Nya undersökningar av bergsbruket i sydöstra Södermanland har emellertid lyft fram järnframställning som en angelägenhet för det medeltida högfrälset.¹³⁵ Den tidigmedeltida kolonisationsfasen i godset hade karaktären av en jordbruksexpansion. Först under 1300-talets slut uppstod bergsbruket i området, vilket ledde till ytterligare en bebyggelseexpansion i form av hyttor för järnframställning.