Kritiken mot den germanistiska historieskrivningen

Redan 1953 ifrågasattes den ovan diskuterade äldre historieskrivningen av Folke Dovring. I en provocerande skrift vände han upp och ned på de tolkningar som dittills gjorts av yngre järnålderns och medeltidens samhälle.⁹⁸ Bland annat betonade han trälsystemets betydelse för den agrara produktionen. Han menade allmänt att samhället var betydligt starkare socialt differentierat än vad forskningen dittills gjort gällande. En orsak till detta, menade Dovring, var begreppet ”bonde”. Historikerna hade gjort en anakronistisk tolkning av begreppet bonde, där man gav ordet den innebörd som det hade under 1700-och 1800-talens bondeera (frihetstiden). Dovring menade att ”bonde” för medeltidens människor innebar att man var självständig i förhållande till kungen, och inte den frie familjejordbrukare som vi idag förknippar med ordet.⁹⁹ Det var det medeltida bondebegreppet som t.ex. låg bakom att det i de medeltida lagtexterna står omnämnt att lagmän skall väljas bland bönderna, något som annars har tolkats som ett uttryck för (de självägande) böndernas starka ställning under äldre medeltiden och framåt. Dovrings tolkning av ordet bonde innebär då att lagen garanterade att lagmännen skulle väljas bland män som var oberoende i förhållande till kungamakten, dvs inte hade några personliga undersåterelationer till kungen. Däremot finns inget i begreppet som säger att det skulle vara en självägande jordbrukare som innehade ett familjejordbruk, utan tvärtom kan medeltidens ”bonde” mycket väl ha varit en storman eller aristokrat. Sammanfattningsvis, menade Dovring, finns det mycket som talar för att det rådde en aristokratisk samhällsordning under hela yngre järnåldern och medeltiden.

97 Jfr dock till exempel Anglert 1995 s. 148 som menar att det är en övergång från extern tillägnelse till intern exploaterring.

98 Dovring 1953a s. 91 ff.

Vid den tid då Dovring skrev detta fanns endast ett fåtal studier av gods och den rumsliga organisationen av den agrara produktionen. Utan att anföra empiriska bevis hävdade han att inget talade för den rådande synen. Det var alltså så långt en fråga om tolkningar.

Dovrings bild fick sedan stöd av Lars-Arne Norborgs och Herman Schücks nedan omtalade studier i Östergötland. Även i studier av det tidigmedeltida kyrkobyggandet i Uppland och Västergötland har en kritisk hållning gentemot den rådande synen framförts. I Uppland finns några exempel på samband mellan tidigmedeltida stormannagods och kyrkor.¹⁰⁰ I Västergötland förefaller tidiga kyrkor sammanfalla med områden som dominerades av frälset senare under medeltiden, vilket har tolkats som att de centrala jordbruksområdena under tidig medeltid närmast hade kontinentala drag med huvudgårdar och kyrkor i nära anslutning till varandra.¹⁰¹

Carl Göran Andrae är den moderne forskare som först ger en, om än mot-sägelsefull, bild av det som han valde att kalla ”det fornsvenska storgodset”.¹⁰² Han menade sig se att aristokratins och de kyrkliga institutionernas jordinne-hav under den äldre medeltiden å ena sidan var organiserat i form av huvud-gårdar med omkringliggande underlydande enheter, ibland hela byar, men å andra sidan bestod huvudgårdarna i vissa fall endast av spridda jordlotter varför det knappast kan ha varit fråga om någon agrar stordrift på huvud-gårdarna.¹⁰³ Andrae går dock inte närmare in på hur dessa sätt att organisera produktionen tog sig rumsliga uttryck.

Thomas Lindkvist noterade Andraes motsägelsefulla ståndpunkt och sökte efter enheter med agrar stordrift. Han framhöll därvid att han inte kunde se några tydliga exempel på sådana lokala storgods i materialet, utöver det klassiska exemplet med Sko kloster.¹⁰⁴ Käthe Bååth iakttog i sina studier över den medeltida ödeläggelsen i norra Småland, att de adliga godsen under medeltiden ofta var geografiskt samlade och att huvudgårdarna omfattade stora arealer. I några exempel kunde hon konstatera att sådana geografiskt samlade godskomplex var resultatet av byten och uppköp för att samla jorden.¹⁰⁵ I andra exempel fanns sådana godskomplex redan vid tiden för de första beläggen.¹⁰⁶

Senare års forskning i Sverige och Norge har åter aktualiserat Dovrings kritik mot den rådande synen på yngre järnålderns och medeltidens samhälle (dock är det anmärkningsvärt att det inte hänvisas till Dovrings skrift och teser i den moderna litteraturen). I Norge har Tore Iversen, som framkom ovan, visat att slaveriets betydelse i Norden var betydande för den agrara

100 Ferm & Rahmqvist 1985 s. 67 ff.

101 Claesson 1989 s. 126 ff.

102 Andrae 1960 s. 85.

103 Andrae 1960 s. 85-87 och s. 97 f respektive s. 89 ff.

104 Lindkvist 1979.

105 Bååth 1983 s. 110 ff.

tionen och att en betydelsefull rekryteringsbas för landborna under äldre medeltiden var frigivna slavar.¹⁰⁷ Fenomenet där frigivna slavar blev landbor har sedan gammalt i ortnamnsforskningen kopplats samman med en kolon-isation av tidigare endast extensivt utnyttjade marker med typiska ortnamn som följd, t.ex. –torp och –måla.¹⁰⁸ Iversen har visat på att en sådan process gav upphov till en rumslig struktur där tidigmedeltida storgårdar, knutna till samhällets högsta skikt, omgavs av en mängd mindre gårdar. Tydliga indikationer, bland annat genom ortnamnen, tyder på att det var från stor-gården frigivna slavar som bebodde dessa gårdar.¹⁰⁹ Den rumsliga bebyg-gelsestrukturen skulle alltså vara tillkommen genom en styrd kolonisation från storgården. I Romerike i Norge har Dagfinn Skre utifrån arkeologiskt material visat på liknande strukturer, där en stor gård har haft flera omkringliggande sannolikt beroende mindre gårdar redan under förhistorisk tid.¹¹⁰ Skre daterar denna struktur till senast 600 e.Kr. Även Skre kopplar denna rumsliga struktur till att landbosystemets ursprung kan vara att slavar blev frigivna och hamnade på en gård på jordherrens mark.¹¹¹

Gemensamt för de norska undersökningarna är att de hävdar att land-bosystemet alltså inte var resultatet av att fria bönder gav upp sin frihet och underordnade sig en jordherre, utan att ursprunget var frigivning av slavar och styrd kolonisation på jordherrens domän. I Norge kunde flera sådana lokala godssystem behärskas av en storman, där de enskilda systemen drevs av brytar. Detta sätt att driva godsen är känt från de norska kronogodsen från slutet av 1000-talet.¹¹²

De norska studierna har alltså påvisat något som i rumsligt och socialt av-seende kan tolkas som ett godssystem kring storgårdar Dessa studier är därmed banbrytande då de har påvisat att det har funnits godsstrukturer, och inte endast stormannaboplatser under järnåldern. I Norge har man utifrån dessa resultat hävdat att föreställningen om ett samhälle under yngre järnålder och äldsta medeltiden bestående av fria jämlika bönder är en myt, skapad av romantiska och liberala författare under 1800-talet, och att sedan övertagen av historiematerialismen under 1900-talet.¹¹³ Vi står alltså inför en omproblema-tisering av hur lokalsamhället var organiserat rumsligt och socialt under yngre järnåldern och äldre delen av medeltiden.

Tore Iversens tankegångar och modell över landbosystemets utveckling¹¹⁴ under äldre medeltiden och vikingatiden har varit föremål för en omfattande debatt, som jag inte skall in på närmare här.¹¹⁵ Tankarna och modellen är dock

107 Iversen 1994, för landbornas rekrytering bland slavarna se även Lindkvist 1979 s. 37-73

108 Ödéen 1927-30 s. 367-389, särskilt s. 385. 109 Iversen 1994 s. 222 ff. 110 Skre 1998 kap. 4. 111 Skre 1998 s. 240 ff. 112 Iversen 1996. 113 Iversen 1995 s. 169 ff, särskilt s. 171. 114 Se fig 1.3 ovan.

viktiga genom de nya frågor den ställer och den alternativa syn på den äldre medeltidens och vikingatidens samhälle som den erbjuder.

Vad gäller svenska förhållanden har under den senaste tiden också frågor ställts som ifrågasätter den rådande synen på yngre järnålderns och medel-tidens samhälle. Bland annat tycks det redan under övergången från äldre till yngre järnålder ha funnits lokala storgårdar som har kontrollerat ett mindre antal gårdar i närheten. I stensträngssystemen har man funnit tecken på att det fanns en stor gård omgiven av flera mindre gårdar.¹¹⁶ Vidare har studier av fähusens storlek i kombination med andra arkeologiska fynd som tyder på rikedom, till exempel guld, och hantverk vid utgrävda boplatser från romersk järnålder och folkvandringstid visat att den sociala indelningen som gjorts i den tidigare forskningen är förenklad. På grundval av fähusens storlek har man urskilt flera nivåer av gårdsstorlek:¹¹⁷

· Utmarksboställen, herdeboställen. Endast ett fåtal studerade.

· Normalgårdar

· Storgårdar

· Hövdingegårdar

Denna klassificering av gårdarna visar att storgårdsgruppen är differen-tierad och detta indikerar att det finns åtminstone två nivåer av storgårdar. Det som skiljer de två nivåerna åt är inte fähusens storlek utan att det förekom hantverk och tydliga tecken på rikedom vid hövdingegårdarna.

Sammanfattningsvis talar mycket för att samhället var starkt socialt dif-ferentierat och, vad gäller stormannaskiktet, det fanns olika nivåer även på storgårdarna. Ny forskning har också öppnat för möjligheten att det fanns godsliknande strukturer långt ner i förhistorisk tid och att samhället, som redan Folke Dovring hävdade, var betydligt mer aristokratiskt präglat än vad som hittills har varit känt. Bilden av storgårdar omgivna av mindre beroende enheter, kallade torp eller landbogårdar, tycks var den samma i Uppland, Småland och centrala Norge. Det gemensamma för de olika modellerna är att de rumsliga strukturerna tolkas som ett resultat av en styrd kolonisation utifrån en storgård, och att denna kolonisation sker inom ett ägoområde, se figur 1.2 ovan.