31 har knappast någon framtid, för den händelse dess nu antydda förut

Särskilda yttranden och reservationer:

31 har knappast någon framtid, för den händelse dess nu antydda förut

sättning icke kan återinföras.

Därav följer, att även åtgärder, som både rikta sig emot obestridliga olägenheter och även teoretiskt äro konsekvent genomtänkta, måste av

visas, för den händelse de icke tillåta en klar, av alla förutsebar och enkel tillämpning. Tillgripas åtgärder av annat slag, blir följden ofel

bart på nytt spekulation, hinder för legitim produktion och legitim handel samt vinster åt sådana, som äro skickligast att gissa sig till eller skaffa sig kännedom om de åtgöranden, som staten kan komma att besluta.

Dessa faror synas vara desto mer överhängande, som den riktning statens positiva ingripande i näringslivet tagit utgör ett tydligt tecken på att staten lagt sig ombord med uppgifter, som den icke förmår lösa.

Statens verksamhet måste, även i bästa fall, på det ekonomiska området komma att präglas av en viss uniformitet och formalism, och om själva formen för ingripandet då kräver något helt annat blir skadan stor.

För närvarande synes det dock vara en annan fara som spelar större roll, nämligen att den laglydnad, som utgör en ofrånkomlig förut

sättning för statens förmåga att genomföra sina åtgärder, är på väg att undergrävas genom själva det faktum, att staten tagit sig före både för många och för svåra uppgifter. Den även offentligen från sak

kunnigt håll vitsordade tillväxten i smuggling utgör därvid ett allvarligt moment, ty detta missbruk har alltid visat sig uppstå, när staten trott sig om att kunna ingripa i utrikeshandeln över sin förmåga. Vad som därvid visat sig har särskilt gällt de mer eller mindre importförbjudna varorna tobak och sprit, men företeelsen kan säkerligen komma att sträcka sig även till andra varugrupper, främst för den händelse även de importförbjudas, men även om de bli föremål för ett så högt tullskydd, att frestelsen till vinst genom smuggling blir övermäktig.

Det borde kanske icke vara nödvändigt att utförligt uppehålla sig vid dessa olägenheter, då de äro väl kända sedan krigstiden. Men på visst sätt möta ingripanden av detta slag ännu större svårigheter nu än då. Ty hela utrikeshandeln var då förenad med så enorma risker, att sådana som inläto sig därpå måste bliva ett fåtal. De krigförande länderna med sina starka maktmedel sörjde alldeles särskilt för att kväva den handel, som då var dem ovälkommen. Samma handel är däremot nu de ifrågavarande länderna som regel högst välkommen och möter alltså i varje fall icke hinder från deras sida.

När krigstidskommissionerna under nästan enhälligt bifall från alla håll försvunno, i huvudsak redan inom ett år efter krigets slut, så skedde det i medvetandet om att väsen till normala förhållanden och ekonomisk hälsa måste gå över fri samfärdsel. Orsaken var alltså ingalunda, att man ansåg alla svårigheter vara slut, och ej heller de, som förutsett

fredskrisens inträdande, föranleddes därav att söka bevara krigstidens ekonomiska tvångsorganisation. Vill man nu gå tillbaka från den då intagna ståndpunkten och på nytt söka hjälpen i ett godtyckligt, obe

räkneligt och störande ingrepp från statsmyndigheternas sida, så kommer man efter all sannolikhet att få göra om de erfarenheter, som gjordes under kriget, och därjämte att, kanske för alltid, hindra återgången till det slag av ekonomiskt system, som rådde före kriget.

Vad det nu närmast gäller är den positiva åtgärd, som kommittén tillstyrker, nämligen åtgärderna som skydd mot s. k. valutadumping, valutaavgifter för varor, vilkas import anses föranledd därav, ävensom importförbud med eller utan licensavgift för samma slags import. In

vändningarna mot åtgärder av detta slag föranledas alltså icke av att den ifrågavarande företeelsen skulle vara obefintlig*. I likhet med kom

mittén mena nämligen också reservanterna, att valutadumping otvivel

aktigt förekommer. Betänkligheterna mot åtgärden ha en annan an

ledning, nämligen att botemedlet är skadligare än sjukdomen. Utan tvivel ter sig en särbehandling av detta slags import vid första påseende ganska lockande, ty själva importen är utan tvivel abnorm, och även om import av varor till billigt pris obestridligen i sig själv är en stor fördel, emedan den ger folket mer medel att täcka sina behov, så är dess desorganiserande verkan på produktionen i det nuvarande läget en tyngre vägande olägenhet. Det är först när man närmare börjar studera sättet för det praktiska utförandet av en dylik tanke, som de vittgående olägenheterna av åtgärden visa sig. Åtgärderna mot valutadumping komma nämligen alla att få just den prägel, som här förut karaktäri

serats, de leda oundgängligen tillbaka till det slags kommissionsväsende, vi känna från kriget.

Vilka invändningar man kan hava mot vanligt tullskydd, och de äro icke få, äger detta dock åtminstone en förtjänst, nämligen att närings

livet kan inrätta sig därefter. Fabrikanten likaväl som köpmannen vet, hur hans varas pris kommer att påverkas av tullen, han kan använda sin förtänksamhet, inrätta sig efter det uppståndna läget. Men detta är uteslutet ifråga om valutadumpingtullar eller importföx*bud, sådana de här tänkts. Prisläget blir helt och hållet beroende på de oförutsebara beslut, statens organ kunna komma att fatta, och på huru länge de komma att vidhålla sina en gång fattade beslut. Det kan visserligen med rätta sägas, att själva valutadumpingen som sådan inför ett osäkerhetsmoment av största betydelse, och om de ifrågavarande åtgärderna verkligen vore i stånd att i varje ögonblick kompensera dessa rubbningar, så skulle läget tydligen genom dem förbättras. Men att ställa frågan så är väl detsamma som att besvara den. Ingen torde ens räkna med möjligheten, att något som helst organ och allra minst ett statsorgan vore i stånd att tillämpa en sådan, från dag till dag växlande och likväl alltid ofelbar

33 taktik. Verkliga förhållandet torde i stället bli, att till det osäkerhets

moment, som själva valutadumpingen medför, kommer det nya osäker

hetsmoment, som ligger i statens åtgöranden. Det är möjligt, att sadana affärsmän — och däribland säkerligen de minst nogräknade — som äro i stånd att på förhand få reda på eller gissa sig till statens blivande åtgärder, komma att göra vinster; men i stället komma andra att göra förluster; och prisstabilisering är vad man minst kan vänta som verkan härav. När förslag väntas om valutaavgift eller importförbud på en vara, har man alltid att befara en forcerad import därav, en spekulation i de blivande hindren för import, såsom visat sig vid alla tullhöjningar och med särskild styrka vid de nu avskaffade, växlande tullarna på spannmål.

Komma statsåtgärderna sedan, mot förväntan, icke till stånd, inträder givetvis ett ännu starkare prisfall än eljest skulle ha inträffat, och kravet på skydd växer sig ännu starkare. Om åter statsingripandet kommer till stånd, uppnås sannolikt icke till en början den avsedda prisstegringen, och krav på skärpning av skyddet komma att framträda. Kommer stats

ingripandet däremot som en överraskning, blir verkan den motsatta, starkare prisstegring än som motsvarar läget. Den serie av varandra korsande inflytelser, som utsikterna till de olika åtgärderna och deras mer eller mindre försenade, mer eller mindre felriktade genomförande kommer att leda till, blir därför efter all sannolikhet en ny faktor i den ekonomiska desorganisation, som världen och nu närmast vårt land sedan åtta år undergått. Hur stark denna desorganiserande verkan blir, torde visserligen vara omöjligt att förutsäga, ty det beror pa i vad man åtgärden blir en icke infriad förhoppning; men i vilken riktning verk

ningarna komma att gå, förefaller knappast tvivelaktigt.

I själva verket är det svårt att ur kommitténs motivering till förslaget om valutaavgifter och importförbud utläsa någon verklig tilltro till gagnet av denna åtgärd. Men, såsom här ovan framhållits, verkar ett statsin

gripande, som icke i sig självt är gagneligt, genom sin blotta tillvaro till skada. Genom att väcka förhoppningar, som sedermera icke infrias, kan man dessutom komma att sänka näringslivet i ännu mer hopplös förtvivlan än den, vari det förut befinner sig.

Huruvida den ifrågavarande lagstiftningen, för den händelse densamma skulle bliva antagen, komme att förbli en död bokstav eller icke, är dessutom svårt att säga. För det förra alteimativet talar, att såvitt be

kant ännu intet av de länder, som antagit en lagstiftning av detta slag, sett några gynnsamma verkningar därav. Schweiz, som tillämpat ett importregleringssystem, tävlar med Sverige om de högsta arbetslöshets

siffrorna i världen, och vad beträffar England, som antagit en lag med bl. a. bestämmelser om valutaavgifter, ha dessa bestämmelser tills dato över huvud icke kommit i tillämpning, trots ekonomiska svårigheter, vilkas räckvidd svårligen kan överskattas. Bleve nu verkan densamma Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 225 höft. (Nr 259.) 3

här hos oss, kunde väl ingen mena, att något hade vunnits med saken.

Man hade då blott ingivit falska förhoppningar och skulle därigenom, som nyss sagts, sannolikt skapa större missmod än förut.

Likväl är det fullt möjligt, att även motsatsen, en tillämpning av lagen, skulle bliva resultatet. Att lagens antagande skulle leda till ett otal ansökningar om införande av valutaavgifter eller importförbud, kan nämligen knappast anses tvivelaktigt, så ivrigt som industrien nu påkallar hjälp; och det bleve tämligen uteslutande beroende av de myndigheter, vilka finge saken om hand, huruvida denna påtryckning skulle leda till positiva resultat eller icke. Men en lagstiftning, som endast tillåter ett val mellan att väcka falska förhoppningar genom att ej tillämpas och att genom sin tillämpning ytterligare desorganisera näringslivet, kan knappast anses lockande. De utländska erfarenheterna peka i varje fall i riktning av att intet på denna väg är att vinna.

Vad som nu har sagts gäller en lagstiftning mot valutadumping över

huvud. Det torde också kunna sägas, att det nu framlagda förslaget till en dylik lagstiftning är så väl genomtänkt som en dylik åtgärd rimligtvis tillåter. När dess detaljer nu skola närmare granskas och nagelfaras, får detta alltså icke uppfattas så, som om förslaget enligt reservanternas mening borde ha formats på annat sätt. Det blir i stället en mera konkret framställning av olägenheterna hos detta slags lagstift

ning som sådan. Först efter längre tids sysslande med denna lösning, som vid första påseende haft lockelse för många, blir det fullt klart, till vilka konsekvenser den ofrånkomligt leder.

Till en början måste upprättas ett nytt ämbetsverk, som i förslaget fått det avväpnande namnet valutanämnd. Då man, såsom redan på

pekats och som torde vara obestridligt, har att räkna med en mängd ansökningar om åtgärder mot valutadumping, är det uppenbart, att ett synnerligen stort arbete kommer att falla på denna s. k. nämnd, som har att utreda och göra förslag rörande alla dessa uppkommande frågor.

Vill man praktiskt tänka sig sakens utseende, torde statens handelskom- mission under kriget komma att utgöra den närmaste förebilden.

Den ifrågavarande “ nämnden“ får därvid uppgifter sig tilldelade, som mycket få personer torde kunna anses vuxna. Enligt 2 § i förslaget till förordning skall nämnden i verkligheten pröva alla återverkningar på landets näringsliv genom tillämpning av de ifrågasatta åtgärderna, och enligt 2 § i förslaget till instruktion för. nämnden skall den dessutom med uppmärksamhet följa förändringar i växelkurser och prisbildning samt därmed i samband stående förhållanden inom de främmande stater, från vilka införsel eller utbud av varor till riket i större omfattning äger rum, och dessutom även i övrigt skaffa sig noggrann kännedom om till

ståndet och förhållandena på näringslivets område inom sådana stater.

Detta är endast i sin ordning, men likväl innebär det ingen överdrift

35 att säga, att all den sakkunskap, varöver vårt land i dessa hänseenden förfogar, kommer att mer eller mindre oavbrutet få ställas till nämndens förfogande, om den skall kunna fylla sin uppgift, och att detta knappast ens då kommer att lyckas. De kostnader, som bliva förenliga härmed, kunna knappast heller anses betydelselösa. Även om nämndens leda

möter av patriotisk offervillighet ställde sina krafter till förfogande mot otillräcklig ersättning, kunde i fråga om det stora kansliet och de till

kallade sakkunniga detta ej ens ifrågasättas. Visserligen äro de därav föranledda kostnaderna av ringa vikt i jämförelse med den nytta saken kunde göra, om den bragte vårt näringsliv på fötter; men få personer torde hysa en så optimistisk uppfattning om åtgärdens verkningar; och då kunna de ökade anspråken på den hårt beträngda statskassan icke lämnas obeaktade. Visserligen skola enligt kommitténs förslag själva de genom åtgärden skapade nya avgifterna komma att användas för täck

ning av nämnda kostnader; men dessa avgifter komma delvis också att tagas i anspråk för ett annat ändamål, och de inflytande beloppens storlek står dessutom ej i något på förhand bestämbart förhållande till nämndens kostnader.

I händerna på den sålunda skapade nya myndigheten kommer makten över vår utrikeshandel i verkligheten att läggas, ty att Kungl. Maj:t annat än i undantagsfall skulle få tillfälle att mer ingående pröva de oerhört invecklade frågor det här gäller torde få anses uteslutet. När man betänker, att den sakkunskap, som här erfordras, i stor utsträckning är en ytterst intim kännedom om det faktiska näringslivet, blir det sannolikt omöjligt att undgå den verkan av anordningen, att makten måste läggas i stora affärsmäns händer; och även om dessa helt och hållet behärskas av osjälviska bevekelsegrunder, kan denna utveckling icke betraktas som lycklig.

Vad därnäst beträffar själva innebörden av valutadumpingen, sådan den utformats i det föreliggande förslaget, finnes ingen principiell an

märkning att göra däremot. Kunde lagstiftningen blott tillämpas i en

lighet med sitt syfte, vore den nämligen inriktad uteslutande på valutadumping. Men det nu skapade begreppet valutadumping är så svår- konstaterbart, att det är högst tvivelaktigt, om man därvid som regel skall lyckas träffa ens tillnärmelsevis rätt. Det är sålunda endast en sådan abnormitet i växelkurserna, som beror av börjande depreciering av den främmande statens valuta, som får tagas i betraktande. Om växelkursernas abnorma läge i stället, beror av bl. a. en appreciering av vår egen valuta, exempelvis genom ökning av utländska kapitalplaceringar i vårt land, så får denna enligt förslaget icke föranleda några åtgärder.

När man nu känner, vilka svårigheter det möter att blott fastställa till

varon och omfattningen av utländska kapitalplaceringar i Sverige, vilka ofta ske under svenskars namn, och sedan betänker, att dessa till existens

och omfattning okända faktorers ännu mera okända inverkan på växel

kurserna dessutom måste tagas i betraktande, så inses utan vidare ut

siktslösheten av att bestämmelserna skola kunna fungera. Och detta är även i sak en särdeles betänklig situation, därför att hela systemet icke utan lagbrott kan tillämpas, om växelkursernas abnorma ställning har den nu senast angivna orsaken. Praktiskt är i varje fall icke ett sådant lagarbete.

Det torde kunna ifrågasättas, om det icke hade varit mer välbetänkt att under sådana förhållanden uppgiva tanken på lagstiftning särskilt mot valutadumping och i stället över huvud taget ingripa mot verkningarna av växelkurser, som icke stå i rätt förhållande till prisnivåerna. Det tillkommer dock icke reservanterna, som finna skälen även emot en sådan lagstiftning starkare än de motsatta, att göra förslag härom; men att den skulle undgå några av det nuvarande förslagets praktiska olägenheter, lär ej kunna förnekas.

Den svaghet, som utmärker systemet i dess helhet, ter sig något olika, i den mån det ena eller det andra av de två föreslagna alternativen skall komma till användning. Valutaavgifterna skulle ha det företräde, som ligger i att icke lämna utrymme för godtycke eller misstag vid be

handling av de särskilda näringsidkarna, i det att handeln skulle vara fri för var och en mot erläggande av de, visserligen växlande belopp, som bleve bestämda. Men däremot torde valutaavgifterna knappast ens i den skickligaste myndighets hand kunna ens tillnärmelsevis träffa det rätta. Så som växelkurser och utlandspriser f. n. fluktuera, blir det sannolikt ren lyckträff, om man når sitt avsedda mål. Redan under förberedelsearbetet har man att räkna med dylika växlingar, som kunna göra det fattade beslutet föråldrat, innan det ännu trätt i kraft. Vill man sedan upprätthålla avgiftsbeloppet någon rimlig tid, träffas systemet av alla förändringar, som inträda efter dess utfärdande. Detta om det första alternativet.

Vid det andra alternativet eller importförbud med licensavgifter skulle man åter ha i sin makt att genom växlingar i licensgivningens omfång- reglera inverkan på det inhemska näringslivet och utan nytt princip

beslut kunna förstärka eller försvaga den vall, som rests emot importen.

Men därför skulle också statens förmåga att rätt avväga tillgången av varan genom dess omhänderhavande av importen få en utslagsgivande karaktär vid prissättningen. Att staten även med tillgång till biträde från enskilda fackmän skulle äga förmåga att rätt fylla detta värv så, att icke vare sig konsumenterna eller den industri, som vore avsedd att skyddas, komme till korta, synes i högsta grad osannolikt. Erfarenheten från kriget rörande olägenheterna icke minst i moraliskt hänseende av en dylik lagstiftning och svårigheterna att göra den effektiv synes vara av den art, att redan av detta skäl tanken på införande av importförbud

37 hade bort övergivas. Rent tekniskt sett kräver även importförbud med ty åtföljande licenser eu ännu större och dyrbarare organisation än valuta

avgifter. Vid införandet av de senare skulle nämligen valutanämndens åtgörande inskränka sig till att vidtaga det visserligen högst invecklade och svåra bestämmandet av tullsatsernas höjd, under det att handhavandet av bestämmelserna skulle ankomma på de vanliga tullmyndigheterna. I det förra fallet däremot eller med importförbud och licensgivning finge valutanämnden även till uppgift att i de särskilda fallen bestämma im

portens storlek i förhållande till det antagliga behovet samt avgiva ytt

rande rörande de inkomna ansökningarna om införseltillstånd. Då be

stämmandet av de avgifter, som skulle erläggas för rätten att införa varor, kom me att i realiteten sammanfalla med beräknandet av differential- tullar, skulle nämndens arbetsbörda således komma att i mycket hög grad ökas, varigenom ett synnerligen talrikt kansli redan av detta skäl skulle behöva anställas. Importregleringen bleve därför säkerligen ännu mindre än valutaavgifterna i stånd att lända näringslivet till verklig .hjälp.

Man har visserligen velat motivera importförbudets behövlighet för Sverige därmed, att valutaavgifter skulle kunna komma att bliva overk

samma, för den händelse deras påläggande helt enkelt föranledde det valutadumpande landet att ytterligare sänka sina priser för att därigenom eventuellt få import till Sverige. Utan tvivel är detta en tänkbar möj

lighet, men konsekvensen av den intagna ståndpunkten måste beaktas.

Den förutsätter nämligen uppenbart, att valutaavgifterna icke få sättas tillräckligt högt; ty så snart avgifterna höjas efter behov kommer man förr eller senare till den punkt, där det valutadumpande landet icke utan privat

ekonomisk förlust för exportörerna själva kan skicka varor till Sverige, och då upphör handeln givetvis genast. Så betraktat innebär argumentet därför helt enkelt, att den sexdubbling av tullen, som förslaget innebär,

In document Nr 259. GUSTAF ADOLF. (Page 78-87)