Eftersom antalet deltagare som besvarade barnenkäten, var så få, kan vi inte dra några generella slutsatser för den gruppen. Resultatet för gruppen barn och ungdomar sammanfattas här.
Som svar på frågan om vad som kännetecknar barn och ungdomar som ansöker om BAB, fann vi att de som deltog i studien var i mycket varierande åldrar. Familjerna bodde i olika typer av bostäder: lägenheter, villa/radhus och var nöjda med sin bostad. Flertalet hade valt bostaden med tanke på barnets funktionshinder. Det var emellertid inte alltid så lätt för familjerna att förutse vilka behov som kunde uppstå i framtiden. De flesta hade inte fått BAB tidigare. De allra flesta föräldrar uppgav att de inte hade kunnat finan-siera bostadsanpassningen själva.
trappor. Lika många använde hjälpmedel av något slag. Det var ganska många som hade ansökt om säkerhetsanpassningar i gruppen.
På frågan om hur handläggningen av BAB fungerade, fick vi fram att det var stora variationer när det gäller hur länge de hade haft behov av anpass-ning. Ingen hade dock tvekat att ansöka om det. När det gäller informatio-nen om BAB, hade de flesta fått den via habiliteringen eller vårdcentralen. Föräldrarna uppfattade att de själva hade varit initiativtagare till ansökan om BAB och tyckte att kontakterna med arbetsterapeuter och handläggare hade fungerat bra. Föräldrarna upplevde även att de hade haft möjlighet att påverka vilka anpassningar de ansökte om. Och när det gäller tiden det tog innan anpassningen var klar, svarade föräldrarna att det hade tagit ungefär så lång tid som de hade förväntat sig.
På frågan om vilka hinder som barnen upplevde när bostaden inte var anpassad, fann vi att de vanligaste svårigheterna handlade om att förflytta sig i bostaden, att komma in och ut ur bostaden och att klara sin personliga hygien själv. De strategier som föräldrarna använde sig av i väntan på an-passningen, handlade om ständig tillsyn över barnet, eller att bära barnet över hindren. Konsekvenserna av att bostaden inte var anpassad handlade om fysisk belastning, värk och känslomässiga besvär för föräldrarnas del. De tyckte att deras föräldraskap, det praktiska vardagsarbetet och samvaron med andra, påverkades negativt av att bostaden inte var anpassad. Dessut-om upplevde de att barnen reagerade negativt på att bostaden begränsade deras aktiviteter. Barnen löpte risk att drabbas av olyckor och att påverkas negativt i sin utveckling av att bostaden inte var anpassad.
Vilka blir effekterna av bostadsanpassningarna? De som besvarade upp-följningsenkäten redogör för att barnen upplevde minskade hinder att förflyt-ta sig i bosförflyt-taden och att nå, öppna och komma åt saker. Dessutom tyckte de att hindren att komma in och ut ur bostaden hade minskat. Föräldrarna var nöjda med anpassningarna och uppskattade framför allt den praktiska nyt-tan med dem. De tyckte de var användbara, betydelsefulla och såg inga alternativ till att ha fått BAB. Bostadsanpassningarna upplevdes ge dem som föräldrar säkerhet och minskad stress, medan barnen fick säkerhet, frihet och trygghet.
Metoddiskussion
I studien ingick ett litet antal föräldrar till barn och ungdomar, vilket innebär svårigheter att dra generella slutsatser om den gruppen. Den delen av studien behöver därför följas upp. Vår rekommendation är att en studie genomförs under en längre tidsperiod för att undersöka effekter för barn och unga. Med tanke på det bortfall som vi fick i denna målgrupp och svårigheterna att rekrytera intervjupersoner bland föräldrar, kan det eventuellt vara en fram-komlig väg att intygsskrivande arbetsterapeuter medverkar i framtida stu-dier.
Uppdraget bakom studien var formulerat som att undersöka effekter av bostadsanpassningsbidraget för bland annat brukarna. Denna fråga under-söktes på ett öppet och utforskande sätt i den första delstudien. I den andra delstudien har vi i stället följt upp resultatet från den första delstudien, för att undersöka hur vanligt förekommande dessa var. Även om upplägget kan verka solklart, är genomförandet av en sådan här studie inte enkel. Vi har försökt att mäta upplevelser via enkäter, som skickades ut före och efter en anpassning. Men det är inte lika lätt att fånga upplevelser via enkäter jäm-fört med intervjuer.
En jämförelse mellan upplevelsen av hinder före och efter anpassningen visade sig vara svår att genomföra i praktiken. Förändringarna mellan mät-ningen före och efter, gick i bägge riktningar. För några hade bostadsanpass-ningen inneburit minskat hinder inom ett visst område, utan att de hade uppgett några sådana hinder innan anpassningen. För andra var det tvärt-om. En förklaring till det är att vi hanterar komplexa fenomen, när vi försö-ker mäta upplevelser. Upplevelserna kan ha färgats av orealistiska
ningar på bostadsanpassningen innan den var på plats, förändrad funktions-nivå hos personerna i väntan på anpassningen m m. Det kan också vara så att vissa personer inte uppmärksammade hindren, förrän bostadsanpassning-en var på plats och dessa försvann. Som några intervjupersoner sa i delstudie 1, var det först när anpassningen väl var genomförd, som de förstod vilka hinder de hade levt med innan.
Med facit i hand, kan vi konstatera att det är svårt att mäta förändringar när det rör sig om människors upplevelser. Fysiska förändringar i bostaden är påtagliga på ett helt annat vis och låter sig mätas på ett tydligare sätt, medan förändringar som handlar om upplevelser inte så lätt låter sig fångas. Det finns även en tidsdimension som kan ha påverkat resultatet. Det kan ta tid innan en person ändrar sitt beteende efter att en anpassning har genom-förts. Om vi hade fortsatt följa samma grupp personer under längre tid, hade vi kanske fått reda på vilka förändringar som ägde rum på lite längre sikt.
Man kan även ifrågasätta användandet av enkäter i stället för intervjuer. I jämförelse med ett lika stort antal intervjuer, är enkäter en mindre resurs-krävande metod, vilket var skälet till att den här metoden valdes. När det gäller bortfallsproblematiken vid enkätstudier, finns den även i intervjustu-dier, men delvis utifrån andra grunder. Det är inte säkert att vi skulle ha fått en bättre svarsfrekvens om vi hade använt oss av intervjuer.
När vi formulerade frågor om upplevda hinder i bostaden inspirerades vi av ett standardiserat frågeformulär (CASPAR, 2004). Formuläret används bland annat som ett verktyg vid bostadsanpassningar i USA och ingår även som ett instrument i andra studier i Sverige (Lilja, 2003). Med inspiration från detta frågeformulär, inkluderade vi fem områden i bostaden som ofta innebär hinder för den sökande: att förflytta sig i bostaden; att nå, öppna och komma åt; att klara sin personliga hygien; att använda köket; och att kom-ma in och ut. Vi lät samtliga deltagare besvara frågan om upplevelsen av hinder, oavsett vilka anpassningsåtgärd de hade sökt. Frågorna som vi ställ-de kan ha fått personen att upptäcka nya svårigheter i bostaställ-den. Om ställ-detta har varit fallet kan det också ha påverkat upplevelsen av anpassningen i stort. Vid en vanlig bostadsanpassning ställs inte nödvändigtvis frågor som kartlägger personens totala situation i bostaden. Samtidigt kan också frågor-na ha uppmärksammat personerfrågor-na på olika sorters betydelser som anpass-ningsåtgärderna har, som de annars inte hade reflekterat lika noga över.
Med det här vill vi påpeka att resultatet som redovisats här även har påverkats av den metod som använts. Det är viktigt för läsaren att ha i åtanke, för att kunna värdera det resultat vi har kommit fram till.