Vilka var deltagarna?
Deltagarna i studien är inte helt representativa för gruppen sökande i Göte-borgs Stad under undersökningsperioden. Det finns vissa skillnader, vilket framför allt berodde på att vi sållade bort nittio procent av dem som enbart hade ansökt om tröskelanpassningar från deltagandet i studien. För övrigt verkar inte bortfallet ha varit selektivt, utan deltagarna överensstämmer i stort sett med gruppen sökande i vuxen ålder. Mest säkra kan vi vara på gruppen som bestod av sökande över 65 år, eftersom de utgör den största gruppen i studien.
Deltagarna bestod framförallt av äldre människor som hade drabbats av funktionsnedsättningar som är vanliga bland äldre, t ex rörelsehinder, syn-och hörselnedsättningar. Gruppen bestod av fler i ensamhushåll jämfört med genomsnittsbefolkningen i motsvarande åldersgrupper (SCB, 2003). Av re-sultatet får vi en bild av att de som ansöker om BAB är en grupp där många har behov av regelbunden hjälp i vardagen och har sämre hälsa än genom-snittspersonen i motsvarande åldrar. Jämfört med resultat från SCB:s studier om levnadsförhållanden ser vi en klart högre förekomst av hälsoproblem, rörelsehinder m m i vår undersökningsgrupp (SCB, 2003). Detta kan sägas stämma överens med lagens intentioner eftersom BAB endast ges till perso-ner som har funktionsnedsättningar av ett eller annat slag.
Resultatet visade att de som ansöker om BAB till stor del är människor med små marginaler, både ekonomiskt och hälsomässigt. De allra flesta del-tagarna i studien var pensionärer eller sjukskrivna. Det var inte heller så många yrkesarbetande av dem som var under sextiofem år. Hemmiljön har ofta en större betydelse för pensionärer, eftersom de vistas mer där. Och för dem som inte kan ta sig ut av ett eller annat skäl, blir hemmiljön hela deras värld. Det blir då särskilt viktigt att hemmet upplevs som en fungerande, trygg och säker plats att leva i.
Hur fungerar processen att söka och få bostadsanpassning?
Frågan om vem som får BAB är en rättvisefråga. Inför framtiden kan det vara viktigt för acceptansen av detta bidrag, att det ges till de personer som verkligen behöver det och som lagen föreskriver: när det är ”nödvändigt” (§ 6 BAB). En annan fråga som har med rättvisa att göra är att de sökande, oavsett ålder, skall ha möjlighet att få bidrag för mer kostsamma anpass-ningar. Vi undersökte därför om det fanns tecken på ålderism d.v.s. diskrimi-nering på grund av ålder, i handläggningen av BAB. Vi kom fram till att det inte fanns några belägg för det. I själva verket var de vanligaste typerna av
anpassningar i princip desamma bland äldre och yngre vuxna. Men ett pro-blem med att dra en sådan slutsats, är att det överhuvudtaget är relativt få dyrare anpassningar som genomförs, vilket bidrar till att undersökningsgrup-perna blir väldigt små.
En annan rättvisefråga, handlar om att BAB bara kan sökas av dem som vet om att bidraget finns. Det finns potentiella sökande som är i behov av BAB, som inte söker p.g.a. bristande kännedom om bidraget. I enkätstudien ser vi att det finns deltagare som inte kände till bidraget innan de ansökte. Detta förstärker den bild som vi fick i den första delstudien att bidraget inte är allmänt känt bland dem som behöver det.
De viktigaste informationskanalerna bland de sökande i den här studien, var vårdcentralen och sjukhuset, för de vuxna. Detta överensstämmer med resultatet från en nyligen genomförd nationell studie (DHR, 2005b). Det ver-kar framför allt vara arbetsterapeuter som informerar om BAB. Men andra yrkeskategorier skulle kunna informera mer om bidraget, såsom kommu-nens biståndshandläggare eller enhetschefer i hemtjänsten. I den förra delstu-dien var det vanligt att de sökande som vi intervjuade hade svävat i ovisshet om vad som gällde under anpassningsprocessen. Av vad vi kunde se av resul-tatet från enkätstudien, visade det sig tvärtom att de allra flesta deltagare var nöjda med den information som de hade fått.
Många brukare kämpar onödigt länge innan de ansöker om bostadsan-passning. Det finns en inbyggd svårighet i detta, eftersom det kan vara nega-tivt om en person väntar för länge innan han eller hon ansöker om BAB. Om anpassningarna görs för sent, kan nyttan med den minska. Personen i fråga kan t ex råka ut för en fallolycka som hade kunnat förebyggas med hjälp av en anpassning. Ytterligare ett skäl till att tiden är en viktig faktor, är att många sökande är äldre personer som lätt tappar funktionsförmåga och ka-pacitet om de förhindras att utföra aktiviteter i vardagen (Karlsson, 2006). Detta kan i sin tur leda till ett mer permanent omsorgsbehov. Om en person befinner sig länge på en korttidsplats, och inte vet om det är möjligt att flytta hem eller inte, hamnar personen lätt i ett vakuumliknande tillstånd som gör det svårare att investera kraft i sin rehabilitering och gå vidare i livet. Det är viktigt att snabbt komma igång igen efter en sjukdom eller skada, för att inte hospitaliseras (Asplin & Lindahl, 2005). Bostadsanpassningen är ibland en nödvändig förutsättning för rehabilitering i hemmet.
Det är inte alltid så lätt att styra över dessa processer, eftersom det krävs att den enskilda personen själv är medveten om sina behov och vill ansöka, för att det skall ske en förändring (om det inte rör sig om barns behov). Det kan finnas många skäl till att den enskilda tvekar att ansöka om BAB:
förne-m förne-m. För en del personer blir det ett påtagligt bevis på att förne-man inte klarar sig själv längre, när en bostadsanpassning måste göras. Att det kunde finnas ett motstånd mot att ansöka om BAB, var något vi fick reda på i den första delstudien. Men svaren i den andra delstudien visar att de flesta inte tvekat inför att ansöka om BAB. Vad som kan vara viktigt att uppmärksamma, är att det var fler äldre än yngre som hade varit tveksamma till att ansöka. Vi vet inte om det handlar om skillnader mellan generationer eller återspeglar skillnader som snarare har med livsfas att göra. Om det handlar om genera-tionsskillnader, kan bostadsanpassningsbyrån förvänta sig fler ansökningar i framtiden.
När ansökan väl var gjord, visade det sig att anpassningarna inte tog så lång tid att handlägga och genomföra. De flesta blev klara inom den tid som deltagarna hade förväntat sig. Resultatet skiljer sig från DHR:s (2005b) slut-satser från sin nationella studie, där det var många som var missnöjda med tiden som de behövde vänta på anpassningen.
Uppfattningen att något går snabbt eller långsamt är ändå något högst relativt. Anledningen till att tiden är en viktig fråga, är att det kan vara negativt för en person att hindras från att klara grundläggande behov i bo-staden. En vecka kan upplevas som en lång tid i en sådan situation. I de fall en person ligger kvar på sjukhus eller vistas på korttidsplats i väntan på en anpassning, handlar det också om dyra kostnader för samhället. I det sam-manhanget är en månads väntetid en mycket lång tid8.
I den förra delstudien framkom det att arbetsterapeuter har en viktig roll för BAB. Även om de flesta upplevde kontakten med arbetsterapeuten som positiv, var en del personer kritiska. I den andra delstudien som bygger på svar från många fler sökande, har vi fått en mycket tydlig bild av att arbets-terapeuterna är den yrkesgrupp som de sökande är mest nöjda med. Detta är kanske inte så konstigt med tanke på att de andra aktörerna, t ex handlägga-re och fastighetsägahandlägga-re, i många fall är osynliga för brukarna, till skillnad från arbetsterapeuterna som ofta är en förutsättning för bidraget.
I många fall var arbetsterapeuterna även initiativtagare till ansökningar-na om BAB, vilket väcker frågor om brukaransökningar-nas delaktighet och inflytande beaktas i enlighet med de lagar och riktlinjer som finns inom handikappoli-tiken (se FN, 1993; Socialdepartementet, 2000). Boverket betonar vikten av att skilja mellan den sökandes och intygsskrivarens roller i handläggningen av BAB. Det är den sökande som skall ansöka om bidraget och i ansökan ge
8 En korttidsplats kostade i genomsnitt 33.400 kr/mån, 2003. Att ligga kvar på sjukhuset för en patient som var utskrivningsklar kostade ca 2.500 kr/dygn, 2003.
uttryck för sina önskemål, oavsett vad arbetsterapeuten intygar (Boverket, 2002). Arbetsterapeuten skall å sin sida endast intyga de behov som kan styrkas av en professionell bedömning. Detta kan låta som en självklar gräns-dragning, men i realiteten kan ett sådant avgränsat förfarande vara svårt att praktisera. Det finns många personer som inte vet vilka anpassningar de behöver, eller vilka som är möjliga att genomföra, och därför är beroende av råd och rekommendationer. Inflytandet från experter blir då större än om brukarna själva var välinformerade om vilka lösningar som finns för an-passning av en bostad.
Sammanfattningsvis vittnar ändå resultatet från den här studien om att de sökande tyckte att kontakterna med olika aktörer hade fungerat bra i handläggningen och att processen hade varit relativt smidig. Detta är intres-sant eftersom det står i stark kontrast till DHR:s tolkning av resultatet från sin nationella studie, där de kritiska rösterna betonades (se DHR 2005, s 32ff).
Vilka hinder upplever de sökande när bostaden inte är anpassad?
Resultatet visade att det var många deltagare som upplevde hinder inom alla fem funktionella områden som vi frågade om: (1) att förflytta sig in/ut, (2) att förflytta sig i hemmet, (3) att nå, öppna och komma åt, (4) att använda köket och (5) att klara sin personliga hygien, när bostaden inte var anpassad. På frågan om hur viktigt det var för personerna att klara de funktioner som områdena svarar mot, framkom det att användningen av köket ansågs som mindre viktigt, jämfört med de andra. I synnerhet de äldre tyckte detta. Följd-riktigt var det mycket få köksanpassningar som hade sökts och beviljats i studien. Men enkäterna visar samtidigt att om möjligheterna hade funnits, hade fler velat använda sitt kök än dem som fick köket anpassat i studien.
I väntan på anpassningen som de hade ansökt om, använde deltagarna olika strategier för att klara sina behov. Några fick hjälp av personal eller närstående, medan andra anpassade sig genom att dra ner sina anspråk på sådant som de flesta andra betraktar som en självklarhet, såsom att kunna duscha. På så sätt ger den här studien en bild av hur behoven ter sig för dem som ansöker om BAB och hur hindren i hemmet påverkar deras vardag. Detta är en kunskap som inte verkar ha funnits samlad sedan tidigare på ett systematiskt sätt.
Vilka blir effekterna av bostadsanpassningarna?
Resultatet av den här delstudien visar att de allra flesta upplevde bostadsan-passningarna som betydelsefulla, framför allt genom att de gav en ökad sä-kerhet och trygghet. De äldre uppfattade dem även som viktiga för att de
skulle kunna bo kvar hemma, medan de yngre tyckte att anpassningarna bidrog till att göra dem gladare.
Det område där det var få som tyckte att det hade blivit lättare, var framförallt användningen av köket. Likaså var det få som tyckte att hade blivit lättare att nå, öppna och komma åt saker i bostaden. En förklaring till att vissa hinder fortfarande kvarstod efter anpassningen, var att deltagarna i enkäten kunde uppge hinder som de inte hade ansökt om bostadsanpassning-ar för. Den fråga som kvbostadsanpassning-arstår är vbostadsanpassning-arför dessa personer t ex inte hade ansökt om köksanpassningar, när det var så många som uppgav att de upplevde hinder i köket? Vi har inga definitiva svar på den frågan. En möjlig förkla-ring är att svårigheter som kvarstod kan bero på att intygsskrivarna (oftast arbetsterapeuter) inte hade frågat de sökande hur vardagen fungerade gene-rellt i bostaden. I sådana fall ansöker de sökande inte om anpassningar som skulle kunna möta de behov som kvarstod. De kvarvarande hindren kan också ha funnits kvar för att intygsskrivarna inte ansåg att några åtgärder var ”nödvändiga”, vilket lagen föreskriver (6 § BAB). Detta är den positiva tolkningen av situationen. En mer kritisk tolkning är att deltagarna i studien inte informerades eller rekommenderas att ansöka om anpassningar som dessa. I den förra delstudien hörde vi att avsaknaden av bostadsanpassningar kunde få negativa konsekvenser för de sökande. Intervjupersonerna berätta-de om upplevelser av känslomässiga besvär, ett ökat beroenberätta-de av hjälp, rädsla för att ramla m m. Därför tog vi med frågor av det slaget i den här enkätstu-dien. I analyserna av svaren, framkom det att många personer upplevde negativa konsekvenser i väntan på sin anpassning som de själva hänförde till att bostaden inte var anpassad. Men när bostadsanpassningen väl var på plats, förbättrades inte alltid dessa förhållanden. Detta talar för att de sökan-de förväntasökan-de sig att bostadsanpassningen skulle få en större inverkan på deras liv, än vad den faktiskt fick. Åtminstone var det på det viset två måna-der efter anpassningen, då vi skickade ut uppföljningsenkäten.
De förhållanden som trots allt hade förbättrats efter bostadsanpassninga-rna handlade om en ökad känsla av självständighet för ett stort antal sökan-de. Detta var vanligare bland de yngre än de äldre. Såväl de yngre som de äldre deltagarna upplevde också en ökad fysisk säkerhet, t ex på grund av minskad fallrisk, efter anpassningarna. Säkerheten hängde starkt ihop med att ha fått en duschanpassning.
Ytterligare en analys genomfördes på basis av de äldre vuxna9 (65+), där en modell användes. Där inkluderades faktorer som förväntades kunna bidra till att förklara upplevelsen av minskade hinder efter bostadsanpassning. Resultatet visar att bostadsanpassningarna var den enskilt viktigaste
fak-torn, som bidrog till upplevelsen av minskade hinder på tre områden: • att förflytta sig i bostaden,
• att komma in och ut och • att klara sin personliga hygien.
Dessutom fann vi att graden av självständighet i personlig ADL bidrog till att påverka effekterna av bostadsanpassningen. Utifrån ovannämnda resul-tat kan vi dra slutsatsen att bostadsanpassningar åstadkommer minskade hinder och besvär för de sökande, men att de inte leder till en ökad självstän-dighet för alla. Med tanke på att lagen om BAB utgår ifrån att bostadsan-passningarna skall ”ge möjlighet till ett självständigt liv” (§ 1), kan man fundera över om den skrivningen utgår från att den stora gruppen som ansö-ker om bidraget är äldre personer med dålig hälsa. Många av dem behöver hjälp i vardagen oavsett om de får en bostadsanpassning eller inte och har kanske inte potentialer till ökad självständighet. För den gruppen kan ambi-tionen snarare vara att BAB bidrar till bibehållen funktionsnivå.
I den första delstudien fick vi reda på vad bostadsanpassningar kunde innebära för olika personer. Men vi fick inte någon kunskap om hur vanliga dessa upplevelser var. Genom enkätstudien har vi fått bättre kunskap om vilka effekter som var vanliga. Exempelvis fann vi inte något starkt stöd för att anpassningarna bidrog till minskad smärta. Tidigare studier har däremot redovisat effekter i termer av minskad smärta (Heywood, 2004). Andra re-sultat som liknar de effekter vi fann, handlar om minskad rädsla för fallska-dor, minskad nedstämdhet hos äldre (Heywood, 2004) och bättre möjligheter att duscha och bada (Fänge, 2004).
Slutligen vill vi nämna att bostadsanpassningar också är viktiga förut-sättningar för att människor skall kunna återvända hem efter en sjukhusvis-telse. För dem som lämnar sjukhuset efter en sjukdom eller olycka, blir hem-gången ett sätt att knyta tillbaka till livet innan (Asplin & Lindahl, 2005). Då de flesta människor förlägger en del av sin identitet i hemmet och upple-ver trygghet där, är det oftast en gynnsam miljö för rehabilitering efter en sjukhusvistelse. En viktig förutsättning är dock att hemmet är anpassat efter personens funktionsnivå, så att det går att utföra aktiviteter i hemmet (Karls-son, 2006).