Konkurrenslagen och säljverksamhet Krav och förutsättningar

Konkurrens på lika villkor Krav och förutsättningar

4) Konkurrenslagen och säljverksamhet Krav och förutsättningar

Verksamhet enlig lag

Inom det egentliga näringslivets område

Överskottsförsäljning Avsaknad av privata aktörer Anknytningskompetens

Tillgång till strategisk facilitet Nytta av upparbetad kompetens Myndighetsrollen som fördel Snedvridande prissättning

Rättsliga regler

Konfliktlösningsmodellen Relevant marknad

Förbud mot ”statsstöd” enligt EU-reglering

Den kommunala näringsverksamheten består av olika delar:

1. Kommunala företag (och liknande verksamheter i förvaltningsform).

2. Angränsande verksamhet i kommunala anläggningar (t.ex. restaurangverksamhet, café, kiosk med mera i anknytning till simhallar).

3. Angränsande verksamhet i kommunala företag (t.ex. energibolagens utbyggnad av bredbandsnät).

4. Överskottsförsäljning.

5. Verksamhet för arbetslösa och arbetshandikappade.

Kommunallagen (1991:900), ger kommunerna rätt att själv ta hand om angelägenheter av allmänt intresse om tre grundläggande krav på verksamheten uppfylls:

1. Verksamheten ska ha anknytning till kommunens område (lokaliseringsprincipen) eller deras medlemmar.

2. Kommunens avgifter måste motsvara kostnaderna för verksamheten (självkostnadsprincipen).

3. Alla kommuninvånare ska behandlas lika (likställighetsprincipen) om det inte finns sakliga skäl till annat.

Den fundamentala skillnaden mellan kommunal näringsverksamhet och privat

näringsverksamhet är att ett syfte i det privata näringslivet är att generera ett överskott (vinst) till ägarna medan den kommunala verksamheten ska vara inriktat på att tillgodose ett allmänt behov och får inte ha syftet att generera vinst. I praktiken är det dock svårt att tydligt avgränsa det som är förbehållet näringslivet och den kommunala näringsverksamheten. Anledningarna till detta är att det finns olika typer av speciallagstiftning som ger kommunerna stöd att engagera sig i verksamhet som i huvudsak är förbehållet näringslivet. Det andra skälet är att det är svårt att på förhand fastställa i vilka situationer det föreligger ett allmänt intresse.

1) Lokaliseringsprincipen

Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får en kommun ensam sköta angelägenheter av allmänt intresse då det finns ”anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar”. I de kommunala befogenhetsreglerna finns alltså utöver allmänintresset också ett krav på territoriell anknytning till den aktuella kommunen som kan härledas från regeln 1 kap. 7 § regeringsformen om landets indelning. Det aktuella allmänintresset ska beröra kommunens geografiska område eller kommunens invånare.

Om kravet på lokalisering är uppfyllt måste däremot inte den faktiska verksamheten drivas inom kommunen och det är inte heller säkert att det är tillräckligt om så sker. Det avgörande är att intresset kan lokaliseras till kommunen. I praxis har olika typer av verksamheter tillåtits som tillgodoseende av ett allmänt intresse i enlighet med lokaliseringsprincipen. I RÅ 1974 A 2082 ansågs bidrag till flygtrafik utanför kommunens gräns vara av allmänt intresse för kommunens invånare. Samma bedömning har gjorts gällande vägtrafik (RÅ 1938 ref. 19) och eldistribution (Rå 1976 Ab 236). Ett annat rättsfall som tydligt visar att en kommuns

geografiska område inte alltid är avgörande är RÅ 1977 ref. 77 där en kommun åtog sig att inom en annan kommun bygga en tillfart till en större trafikled. Högsta förvaltningsdomstolen slog då fast ett sådant förfarande normalt faller utanför en kommuns kompetens men att innevånarna i den byggande kommunen skulle ha nytta av den nya tillfartsleden. Därmed var byggandet kompetensenligt. I praxis har även godtagits att en kommun lämnar bidrag till enskilda organisationer med regional eller nationell verksamhet, under förutsättning att verksamheten som sådan kan understödjas av en kommun och bidraget står i proportion till kommuninnevånarnas intresse. I ett relativt nytt rättsfall som gällde bidrag från en kommun

till ett internationellt vatteninstitut gjordes en sådan proportionalitetsbedömning av domstolen gällande hur stor del av bidragen som faktiskt skulle komma att vara till kommunens nytta.

Kammarrätten, vars dom fastställdes av Högsta förvaltningsdomstolen, kom fram till att det inte förelåg en rimlig proportion mellan de av kommunen givna bidragen och den nytta institutets verksamhet kunde förväntas ge kommunen. I RÅ 1999 ref. 67 kom domstolen däremot fram till att en kommun som gett bidrag till en universitetsutbildning tillgodosett ett inom kommunen allmänt intresse samt att det förelåg en rimlig proportion mellan bidragets storlek och den nytta det förväntades göra för kommunen. Denna typ av finansiella bidrag utgjorde inte heller en angelägenhet som ska handhas enbart av någon annan.

2) Självkostnadsprincipen

Enligt kap 2: 7 § KL kan kommuner och landsting driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och gå ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.

Självkostnadsprincipen föreskriver hur kompetensenlig kommunal verksamhet ska bedrivas, är i huvudsak styrande för den kommunala avgiftssättningen och gäller per automatik i kommunal verksamhet som bedrivs i förvaltningsform. Den ska inte tillämpas då kommunen upplåter upphovsrättsliga alster eller överlåter fast eller lös egendom. Den anses heller inte gälla i den kommunala förmögenhetsförvaltningen. Vid försäljning eller upplåtelse av fast eller lös egendom och i den kommunala förmögenhetsförvaltningen ska kommunen istället iaktta kravet på god ekonomisk hushållning när man tillgodogör sig värdet av sin egendom.

Självkostnadsprincipen gäller när kommunen uppträder i monopolställning och tillhandahåller allmänna nyttigheter.

Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (Cirkulär: 09:81) kan en kommun inte anses

uppträda som monopolist vid konflikter med det privata näringslivet eftersom det är själva det faktum att konkurrenter finns eller kan finnas som konflikten uppstår.

För bolag ska principen framgå av bolagsordning eller annat rättsligt dokument för att den ska bli gällande. Att kommunerna regleras av principen om självkostnadsprissättning innebär i praktiken att kommunala verksamheter kan hålla priserna under marknadsnivå och i de fall det finns privata aktörer inom samma verksamhetsområde kan kommunerna uppnå

konkurrensfördelar gentemot de privata aktörerna. I de fall den kommunala verksamheten ändå håller marknadsmässiga priser är det svårt att se något annat syfte med verksamheten än att generera intäkter.

Komplikationer som kan uppstå gällande prisfrågan när det handlar om upplåtelse av

egendom blandat med tillhandahållandet av en tjänst där den förstnämnda delen inte omfattas av självkostnadsprincipen medan den sistnämnda delen gör det. Hur ska prissättningen i sådana fall gå till?

En annan komplikation som berör prisfrågan har att göra med det faktum att det i många fall inte är samma typ av nyttigheter som tillhandahålls av det offentliga som det privata.

Produkterna som erbjuds av en kommunal restaurangskola är rimligtvis inte av samma kvalité.

Växjö kommun - externprissättning

”Enligt beslut i KS (Dnr 94/0427 Dpl 050) gäller följande avseende prissättning och kalkylmetod för kommunala varor och tjänster.

Kommunstyrelsen uttalar att vid beräkning av ett självkostnadspris ska alla kostnader medtas.

Exempelvis ska personalkostnader, material, kapitalkostnader, lokaler och overheadkostnader ingå i kostnadsberäkningarna. Overheadkostnader bestå dels av egen

förvaltningsadministration och dels av central administration.

Eventuella avvecklingskostnader som uppstår vid övergången till extern entreprenör ska beaktas vid anbudsutvärderingen.

När ett anbud ska lämnas utanför kommunen så ska priset sättas efter självkostnaden för varan/tjänsten. Dessutom bör följande punkter vara noga penetrerade:

a) Den aktuella marknaden ska först analyseras. Vilka och hur många privata aktörer finns det? Kan de störas om kommunen går ut?

b) Försäljning externt ska vara endast temporär. Enligt kommunallagen ska man tillhandahålla allmännyttiga anläggningar och tjänster åt medlemmarna i kommunen. Det innebär att varan/tjänsten ej ska vara åsyftad andra kommuner eller privata företag. Vid tillfällig överkapacitet kan ett undantag göras för att slippa kapitalförstöring.

c) Den aktuella varans/tjänstens andel ska vara liten i förhållande till den totala kapaciteten.

d) En utvidgning av verksamheten i förhållande till den normala verksamheten får ej ske i större omfattning”.

Växjö kommun - internprissättning

Vid internprissättning har Växjö kommunstyrelse (Dnr 92/0416 Dpl 042) fastställt följande principer för intern fakturering:

• Vid internprissättning ska marknadsmodellen gälla. Detta innebär att

servicefunktionerna ska utformas efter verksamhetens krav och i princip agera enligt samma förutsättningar som ett företag på marknaden. Köpare ska agera som vid en verklig köpsituation. Debiteringen ska göras i proportion till den faktiska

förbrukningen under perioden.

• Priset och annat ska vara fastställt före leveransen. Avtalstecknare ska vara respektive resultatansvarig. Vid lika extern offert ska den egna organisationen ha företräde.

• Om parterna inte kommer överens kan frågan hänskjutas till kommunstyrelsens arbetsutskott för avgörande.

Förvaltningarna kan komma överens om högre beloppsgräns och övriga rutiner för att förenkla hanteringen. Centrala och egna overheadkostnader beräknas.