Kvalitativ metod 42

Uppsatsen   har   använt   sig   av   en   kvalitativ   metod   som   kan   studera   samtal   och   därefter   genom  en  teoretisk  analys  redogöras  för.  Alan  Bryman  skriver:  

Det  mest  grundläggande  draget  i  kvalitativ  forskning  är  den  uttalade  viljan  att  se  eller   uttrycka  händelser,  handlingar,  normer  och  värden  utifrån  de  studerade  personernas   eget   perspektiv   [   ...   ]   Den   strategi   som   går   ut   på   att   man   anammar   subjektets   perspektiv  kommer  ofta  till  uttryck  i  att  man  ska  se  saker  och  ting  genom  aktörernas   ögon.  Ett  sådant  synsätt  innebär  helt  uppenbart  en  beredskap  att  ställa  sig  empatisk   (men   inte   nödvändigtvis   sympatisk)   med   de   personer   man   studerar.   Det   inbegriper   också  en  förmåga  att  tränga  in  i  det  betydelsesammanhang  dessa  personer  finns  i  och   som  de  utnyttjar  för  att  skapa  mening  i  det  som  sker  (Bryman,  1997  s.  77).  

Ett  sådant  uttalande  ställer  krav  på  att  undersökningen  också  uppmärksammar  viktiga   betydelsesammanhang.  Jag  har  valt  att  använda  fokusgruppsamtal  som  ett  sätt  att  fånga   uppfattningar  och  utsagor  uttryckta  i  den  kollegiala  miljö  en  skola  innebär.  Musiklärarna   i  den  här  studien  behöver  för  den  sakens  skull  inte  alltid  hålla  med  varandra,  men  ingår   ändå   i   ett   kollektivt   sammanhang.   Det   är   heller   inte   oviktigt   att   planering   av   undervisningen   ofta   görs   i   grupp   och   att   elevärenden   eller   bedömningar   behandlas   utifrån   vad   man   åtminstone   uppfattar   som   en   kollegial   och   gemensam   förståelse   av   skolans  vardag.  Bouij  (1998),  Bladh  (2002),  Nerland  (2003)  samt  Johansen  (2003)  har   visat   hur   olika   uppfattningar   kring   musikpedagogik   och   musiklärarpraktik   ofta   emanerar   ur   kollektiv   kulturell   förståelse   kring   musikläraruppgiften.   Det   betyder   att   uppfattningar   kring   undervisningsinnehåll   också   ofta   delas   och   uttrycks   genom   gemensamma  ”sanningar”,  även  om  dessa  kan  vara  disparata  och  skilja  sig  från  varandra   (jmf  Bouij,  1998,  s.  301  f).  En  sådan  gemensam  ”sanning”  kan  vara  både  omedveten  och   medveten.  Det  betyder  inte  att  alla  musiklärare  är  eniga  med  varandra  eller  delar  en  och   samma  syn  på  undervisning,  utan  att  uppfattningar  kring  undervisningsinnehåll  i  musik   rör   sig   i   gränslandet   mellan   individ   och   kollektiv.   Uttryckt   mot   en  

socialkonstruktionistisk   bakgrund   så   är   uppfattningar   kring   kunskap   temporära   och   kulturellt   specifika   (Burr,   2003,   s.   7).   En   utgångspunkt   för   den   här   uppsatsens   metodologiska  val  är  att  vad  som  ska  undervisas  inte  är  en  angelägenhet  för  enbart  den   enskilde.  Frågan  om  vad  relaterar  till  ett  gemensamt  meningsskapande,  oavsett  om  det   är  synligt  eller  ej.  Potter  och  Wetherell  (1987)  pekar  på  hur  utsagor  också  handlar  om   att  legitimera  handlingar  och  att  förklara  hur  ett  visst  perspektiv  äger  sitt  berättigande   Detta  görs  inte  i  ett  tomrum,  utan  relaterar  till  en  interaktion  mellan  människor.    Claudia   Puchta  och  Jonathan  Potter  beskriver  det  följande:  

You  fashion  your  evaluation  for  whether  you  are  making  a  compliment  or  a  complaint;  for   whether  you  are  persuading  people  against  a  course  of  action  or  encouraging  them  to  do   something.   This   discursive   psychological   approach   to   evaluation   suggests   that   attitudes   are  performed  rather  than  preformed.  (Puchta  &  Potter,  2004,  s.  21)  

Det   har   påverkat   mitt   val   av   metod.   Att   intervjua   musiklärare   enskilt   har   inte   varit   aktuellt,   eftersom   jag   har   velat   förstå   hur   olika   utsagor   kring   val   av   undervisningsinnehåll   relaterar   till   kulturella   praktiker   och   en   eventuell   gemensam   förståelse  uttryckt  genom  kulturella  praktiker  i  en  skolkontext.  Dessutom  är  det  ur  ett   diskurspsykologiskt   perspektiv   intressant   att   fånga   samtalet   i   en   kollektiv   kontext,   då   språkanvändningen   enligt   diskurspsykologin   är   föränderlig   beroende   på   kontext   (se   Alvesson  &  Sköldberg,  2008,  s.  465).  Vad  som  sägs  i  en  enskild  intervju  kan  då  skiljas   från  det  som  uttalas  tillsammans  och  inför  andra  kollegor:  språket  antas  tillrättaläggas   gentemot   de   normer   och   uppfattningar   som   präglar   en   grupp   och   situationen   den   befinner  sig  i.  Därför  finns  det  också  en  möjlighet  att  fånga  in  generella  idéer  kring  val  av   undervisningsinnehåll  och  hur  dessa  legitimeras  i  en  skolkontext.    

         Att  ”få  tag  på”  subjektens  egna  perspektiv  ställer  också  krav  på  att  forskaren  inte  bara   gör   det   möjligt   för   subjektet   att   uttrycka   dessa,   men   också   att   perspektivet   som   framställs  inte  misstolkas  eller  missförstås.  Det  har  också  varit  ett  skäl  för  val  av  metod:   i   fokusgrupperna   har   deltagarna   kunnat   ta   ställning   till   varandras   utsagor   och   kommenterat   dem,   med   en   kunskap   om   den   lokala   skolkontexten   som   jag   som   utomstående   inte   kommer   i   närheten   av.   Här   är   det   på   sin   plats   att   förtydliga   att   jag   genom   denna   metod   inte   påstår   att   jag   förstår   utsagorna   på   samma   sätt   som   samtalsdeltagarna  –  men  att  gruppsamtalet  till  skillnad  från  den  traditionella  intervjun  

öppnar   för   en   interaktion   som   utgår   från   gemensamma   reflektioner   och   erfarenheter   (Wibeck,  2000).    

         Uppsatsens   empiri   har   samlats   in   genom   fokusgruppsamtal   (mer   om   dessa   nedan)   med   deltagare   från   fyra   olika   skolor   i   Stockholms   län.   Två   skolor   har   kommunal   huvudman  (Cesarskolan  och  Disaskolan)  och  två  skolor  är  så  kallade  friskor  med  privata   huvudmän   (Annaskolan   och   Birgittaskolan).   Samtalen   har   genomförts   utifrån   ett   frågeschema,  men  måste  betraktas  som  halv-­‐strukturerade  (Kvale,  1997).  Frågorna  som   samtalen  har  tagit  utgångspunkt  utifrån  har  följt  följande  frågemall:  

–  Vad  väljer  ni  att  undervisa  om?    

–  Hur  ser  ni  på  styrdokumentens  innehåll?    

–  Vad  är  viktigast  att  uppnå?    

–  Hur  uppfattar  ni  er  yrkesmässiga  bakgrund  i  relation  till  undervisningen?    

–  Vad  är  problematiskt  i  ensembleundervisningen?    

–  Hur  ser  ni  på  elevens  roll  i  ensembleundervisningen?  

Där  grupperna  har  lämnat  frågan  och  istället  diskuterat  mer  fritt  har  samtalen  tillåtits   detta   utrymme.   I   grupperna,   vars   deltagarantal   har   skiftat   från   fyra   till   sex,   har   alla   samtalsdeltagare  haft  musiklärarexamen  av  något  slag.  Alla  har  också  redogjort  för  sin   yrkesmässiga   bakgrund   som   professionella   musiker   och   för   sina   pedagogiska   meriter.   Samtalen   har   ägt   rum   på   de   olika   skolor   där   samtalsdeltagarna   har   undervisat   och   spelats  in  med  video  och  därefter  transkriberats.    

         Könsfördelningen   är   inte   jämn   utan   män   dominerar   i   samtalsgrupperna.   Detta   har   inte   varit   planerat   från   min   sida,   utan   får   betraktas   som   representativt   för   könsfördelningen  vid  de  skolor  som  har  ingått  i  undersökningen.    

         Av   anonymitetsskäl   har   jag   inte   skrivit   ut   vilket   kön   de   olika   deltagarna   har,   utan   väljer  att  skriva  om  deltagarna  som  D1,  C2,  A4.  Det  är  viktigt  att  de  musiklärare  som  har   deltagit  i  fokusgruppsamtalen  har  kunnat  känna  sig  trygga  men  det  är  också  viktigt  att   ingen  genom  läsningen  av  den  färdiga  uppsatsen  kan  identifiera  vem  som  har  deltagit  i   undersökningen.  Dessutom  är  det  viktigt  av  etiska  skäl  att  anonymisera  även  skolorna,   vilket  understryker  betydelsen  av  att  låta  alla  deltagare  vara  fullständigt  anonyma.    

         Det   ska   inte   tolkas   som   att   frågor   kring   kön   och   genus   är   ointressanta   eller   att   de   saknar  betydelse  för  resultatet.    Jag  har  bedömt  det  som  att  en  vederhäftig  kommentar   eller  delanalys  av  köns-­‐  och  genusmönster  dock  kräver  kunskaper  och  litteratur  i  frågor   som  den  här  uppsatsen  inte  har  uppmärksammat.    

         En  ytlig  (och  med  överhängande  risk  för  att  vara  otillräcklig)  reflektion  kring  kön  och   genus   i   empirin   ger   däremot   vid   handen   att   genus   har   stor   betydelse   för   vem   som   arbetar   med   vilken   typ   av   ensemble.   Inga   nationella   styrdokument   har   krav   på   att   en   bestämd  ensembletyp  ska  dominera  kurserna  ”Ensemble  A/B”,  men  ändå  har  alla  skolor   som   undersökts   olika   former   av   uppdelning   utifrån   olika   instrumenttyper.   De   musiklärare  som  har  arbetat  med  vokala  ensembler  är  med  ett  enda  undantag  kvinnor.   En  genusvetenskapligt  förankrad  teoribildning  skulle  också  i  mina  oerfarna  ögon  också   kunna  vara  kraftfull  för  en  metodologisk  diskussion  kring  fokusgruppsamtal.  I  samtalen   har   män   dominerat   och   detta   torde   få   konsekvenser   för   samtalens   utveckling   och   karaktär.    

         Fokus   i   den   här   studien   har   inte   varit   riktat   mot   genus   eller   kön   och   av   den   anledningen  har  musiklärarna  i  första  hand  betraktats  som  representanter  för  sitt  yrke.                   Det   är   därför   svårt   att   avslöja   vilka   instrument   deltagarna   spelar/undervisar   i,   eller   vilken   typ   av   ensemble   de   undervisar,   just   genom   att   det   är   någorlunda   lätt   att   identifiera   en   person   till   en   viss   typ   av   ensemble.   Sånglärare   har   på   de   undersökta   skolorna  företrädesvis  också  ofta  sångundervisning  i  ensemble  och  de  är  oftare  kvinnor   i   min   undersökning.   Av   den   anledningen   har   jag   bytt   ut   tex   ”sångensemble”   eller   ”slagverksensemble”   mot   en   mer   generell   kategori:   ensemble   och   jag   gör   heller   ingen   skillnad  på  de  olika  ensemblerna  i  transkriptionerna.    

         I   uppsatsen   uppmärksammas   samtalsdeltagarnas   yrkeserfarenheter   som   en   sådan   kontext.   Det   för   med   sig   att   erfarenheten   av   att   ha   arbetat   som   professionell   musiker   förstås   som   att   musikerskapet   är   en   diskursivt   formerande   praktik,   vilken   tillhandahåller  inte  bara  en  uppfattning  kring  vad  undervisningsinnehåll  kan  vara,  utan   även  hur  man  talar  om  undervisningsinnehåll.  

4.4  Fokusgruppsamtal    

Fokusgruppsamtal  som  metod  att  samla  in  människors  åsikter  och  attityder  har  rötter   till   1940-­‐talet   där   Paul   Lazarsfeld   och   Robert   Merton   genomförde   studier   på   hur