3. Teoretisk ram 28
3.2 Socialkonstruktionism 33
En handfast första förklaring till vad socialkonstruktionism är kan Mats Alvessons och Kaj Sköldberg ge: ”Allmänt kan man säga att det för socialkonstruktionismen, till skillnad från positivismen är centralt att verkligheten är just socialt konstruerad” (Alvesson & Sköldberg, 2008, s. 81). Berger och Luckmann bidrog till kunskapssociologin (1966/1979), och bildar ett teoretiskt fundament för socialkonstruktionismen. Socialkonstruktionism som ansats hanterar dock flera olika teorier. Någon egentlig sammanhörighet mellan dessa teorier är svår att peka ut, men Vivien Burr (2003) pekar ut några nyckelpremisser för en socialkonstruktionistisk teoribildning:
• En kritisk inställning till ett för-‐givet-‐taget kunskapsbegrepp
Att förhålla sig kritisk till världen omkring oss är en viktig utgångspunkt för socialkonstruktionismen. Våra erfarenheter och iakttagelser om världen kan inte oproblematiskt accepteras som giltig kunskap. Förståelsen av naturen sker inte utan att människan är en del av detta meningsskapande. Därför är socialkonstruktionismen kritisk till traditionell vetenskap som positivism och empiricism. Burr visar med ”popmusik” som exempel på hur människan inordnar världen i kategorier vilka inte härstammar ur tingen själva.
• Kunskap är knuten till specifik historia och kulturella kontexter
Vad kunskap är förändras från tid till annan och är också kontextberoende. Det betyder att vad som har ansetts vara ”naturligt” för ett barns utveckling har förändrats under årens lopp. Kategorier och konceptuella föreställningar är förändringsbara och skiljer sig beroende på var någonstans man befinner sig. Det betyder att förståelse av världen är relativ, beroende av tid och rum. Musikundervisning kan då ta sig olika uttryck beroende på när och var den äger rum.
• Kunskap konstrueras genom sociala processer
Om nu kunskap inte ses som givet av naturen, var kommer den i så fall från? Socialkonstruktionismen menar att den konstrueras genom sociala processer. Social interaktion och då speciellt genom språket, gör det möjligt att förmedla uppfattningar om vad som är kunskap. Detta innebär också att olika uppfattningar möts och kämpar om vilken som är mest riktig.
• Kunskap och social handling hör samman
Vad som är kunskap konstrueras i sociala processer, vilket innebär att kunskap inte kan uppstå ”av sig självt”. Men dessutom får olika uppfattningar kring kunskap konsekvenser för social handling. Hur vi ska undervisa går då tillbaka på vad vi menar att kunskap i musik är och hur elever lär sig musik. Det innebär också att det skapas maktrelationer: ”Our constructions of the world are therefore bound up with power relations because they have implications for what it is permissable for different people to do, and for how they may treat others” (Burr, 2003, s. 5).
Språkets roll
Burr understryker språkets roll i konstruktionen av kunskap och verklighet (ibid., s. 8). När vi deltar i sociala sammanhang använder vi språk för att förstå varandra och världen. Men de objekt som språket syftar till kan inte själva förmedla detta: att ett visst objekt får ett visst namn är i så fall resultatet av mänskliga konventioner. Det innebär inte att den fysiska världen slutar existera, utan att det språkbruk som omger den är en produkt av människan. Ferdinand de Saussure (1854-‐1913) bidrog till detta genom att skilja mellan olika nivåer i språket. ”Hund” är ett tecken som används för att namnge det djur som ordet ”hund” pekar på. Men själva djuret talar aldrig självt om vad det heter, utan tecknet hund får sin förklaring genom den konvention vi använder oss av: när vi ser en hund använder vi oss av tecknet för djuret – på så sätt blir världen begriplig och möjlig att kommunicera. Det betyder också att tecken står i förbindelse med varandra – tecknet för ”hund” relaterar till andra tecken som ”katt”, ”husse” och ”husdjur”. På så sätt står tecknets betydelse också i relation till det nätverk av tecken som gör språket möjligt. Varför ett visst tecken ska kategoriseras på ett visst sätt bestäms av det
Saussure kallar la langue vilket motsvarar den struktur som sedan organiserar språkets olika tecken. Människans vardagliga användande av språket kallas av Saussure för la
parole. Poststrukturalismen har sedan ifrågasatt det konsistenta hos den struktur som
ligger till grund för språket. Förbindelsen mellan olika tecken varierar över tid och rum, vilket innebär att den struktur som antas ligga bakom la langue inte alls är så stadig som strukturalismen har påstått. Ett annat problem är hur denna struktur kan förändras mellan olika kontexter och där Saussure menade att det konkreta språkbruket la parole var alltför tillfälligt och fyllt av felaktigheter menar poststrukturalister att förståelsen för förändringar i språkstrukturer är intressanta att studera just genom människors konkreta språkanvändande. Därför borde la parole stå i fokus för en undersökning, som en förklaring till hur bakomliggande språkfilosofiska strukturer uppkommer och förändras (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, s. 15 f)
Detta får till följd, menar Burr, att mening genom poststrukturalistisk teori inte förstås som något fast, utan att det genom ett föränderligt språkbruk som olika handlingar får mening (Burr, 2003, s. 54). I uppsatsen kommer inte språkets roll undersökas så explicit som det framträder i strukturalistisk eller poststrukturalistisk teori, men en konsekvens är att mening är något som är flytande och tar plats genom språkanvändning. Av den anledningen har uppsatsen fokuserat samtal som kan fånga in det språkbruk där meningsskapande förekommer.
3.2.1 Diskurs
Om nu kunskap inte är ett naturgivet objekt, utan istället resultatet av konstruktion genom sociala processer, hur kan man då förstå sådana och hur kan olika uppfattningar kring kunskapsbegrepp upprätthållas, ifrågasättas eller förändras? Här spelar begreppet
diskurs en viktig roll genom att detta hanterar hur handling relaterar till
språkanvändning.
I en webintervju på tidningen Forskning & Framstegs hemsida menar Arne Jarrick (2011) att diskurs kan förklaras som samtalsordning13: hur vi talar och kan tala om
världen. En annan spridd förklaring av begreppet är att diskurs är ”[e]tt bestämt sätt att tala om världen” (Börjesson & Palmblad, 2007, s. 13).
13 ”Jag ser mest nackdelar med ordet, säger Arne Jarrick, professor i historia och huvudsekreterare för humaniora och
samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet. Det är ett ord som utestänger många, och jag tycker man ska använda så enkla ord som möjligt. Jag tycker att man kan använda ett ord som samtalsordning i stället – utan att förlora i precision” (http://www.fof.se/tidning/2011/3/diskurs; hämtad 1/3 2011).
Michel Foucault (1926-‐1984) utvecklade diskursbegreppet genom olika studier av människans historia (Foucault, 1972; 1974). Historiens relativa sakobjekt (”Vad är kriminalitet?”) förklaras genom att övergripande tankemönster definierar de objekt som man opererar med. Vad ”kriminalitet” är förklaras då genom de tankemönster som formar den praktik vilken senare definierar vad kriminalitet innebär. Vem som är en ”kriminell person” och vad det innebär kan därför se olika ut beroende av tid och detta blir möjligt genom olika konstruktioner av kriminalitet: kriminalitetsdiskurser (Foucault, 1974).
Diskursbegreppet har senare utvecklats i en mängd olika riktningar och brukar också delas upp i diskursteorier som antingen betonar makro-‐ eller mikroperspektiv. Stora samhälleliga diskurser skiljs då åt från mindre, lokala diskurser, vilket har fått konsekvenser för utvecklingen av diskursanalytiska teorier.
3.2.2 Diskurspsykologi
Marianne Winther Jørgensen och Louise Phillips (1998) beskriver diskurspsykologin som en utveckling inom socialpsykologin (Winther Jørgensen & Phillips, 1998, s. 97). Diskurspsykologin ses också som ”ett viktigt socialkonstruktionistiskt tillvägagångssätt” (ibid.). Till skillnad från Foucaults diskursbegrepp menar dock Burr (2003) att diskurspsykologin ägnar sig åt mikrosociologi, eller som Winther-‐Jørgensen & Phillips (1999) beskriver: att den sysselsätter sig med ”små diskurser” (.)
Diskurspsykologin ifrågasätter en kognitivistisk syn på människor och mänskliga handlingar och uppfattar istället tal och text som konstruktioner orienterade mot sociala handlingar. Diskurspsykologin skiljer sig vidare från andra diskursteoretiska positioner genom att betona kontextens betydelse för användandet av ett visst språkbruk. Detta får konsekvenser för diskurspsykologisk empiri som till skillnad från andra diskursteoretiska angreppsätt (Foucault och Laclau & Mouffe nämns som exempel) ställs i relation till de miljöer och sammanhang där den förekommer (ibid.).
Denna kritik mot kognitivism kan beskrivas genom att synen på ”jaget” skiljer sig mellan kognitivism och diskurspsykologi. Där kognitivismen betonar människan och hennes handlande som autonom, koherent och präglat av universalitet14, betraktar diskurspsykologin tvärtemot mänskligt handlande som socialt och historiskt specifikt.
14 Resonemanget bygger på teorier som beskriver hur människan vill undvika kognitiv dissonans, ett tillstånd som
uppstår då olika upplevelser av en händelse inte stämmer överens. För att kunna hantera detta efterrationaliserar människan sitt handlande (Winther Jörgensen & Phillips, 1998, s. 99).
Uppfattningar kring konsistens respektive inkonsistens skulle i så fall kunna förklaras av den sociala situationen och individen (ibid., s. 100). Wetherell och Potter (1992) understryker dock hur diskurspsykologin inte avfärdar en materiell verklighet helt och hållet: om ett flygplan krockar med ett berg så är döden obeveklig även om vi väljer att kalla berget för ”konstruktion”. Däremot är samtalet om döden något som konstitueras genom användande av språk som resurs.
Särskiljande för diskurspsykologin (åtminstone i Potter och Wetherells diskurspsykologiska arbeten) i förhållande till annan diskursteori är också användandet av tolkningsrepertoarer – vilket är ett sätt att hantera ”flexibla språkliga resurser som är orienterade mot handling” (Ericsson, 2006, s. 51).
Detta innebär att språkets användning undersöks empiriskt. Språk är något som används för att göra något och är inte enbart representationer av världen (Potter & Wetherell, 1987, s. 136). Språkanvändningen enligt diskurspsykologin skiljer sig från andra strukturalistiska och post-‐strukturalistiska teorier, genom att man betonar hur inkonsistent språkbruk är vanligt förekommande. Människors utsagor kan innehålla olika, motsägelsefulla aspekter som en följd av det omkringliggande sammanhanget (ibid., s. 137). Det innebär att uppfattningar om undervisningsinnehåll uttrycks olika beroende på sammanhanget. I ett samtal bland musiker i en konsertsituation kommer samtalet om undervisningsinnehåll i ensemble se ut på ett sätt, medan det kan se annorlunda ut i en skolkontext.
Samtalet om val av undervisningsinnehåll skulle därför se annorlunda ut om vi lyssnade till det i ett lärarrum, i själva undervisningen eller vid ett helt annat tillfälle. Det får vidare konsekvenser för metodologiska val. Detta understryker hur språket är ett redskap för handling. Mats Alvesson & Kaj Sköldberg skriver angående denna pluralism av betydelser:
Detta gör att det knappast är möjligt att enkelt fastslå vad som är ”sant” och ”inte sant”. Men det är möjligt att fokusera de utsagor som anspelar på attityder och ställa frågorna: Vid vilka tillfällen uttrycks de olika attityderna? Hur är utsagorna konstruerade? I vilka sammanhang ingår de och vilka funktioner fyller de? Detta är då diskursanalysens uppgift. [...] Man förnekar inte direkt idén om sanning eller att utsagor kan ha olika bevisvärde, men detta är inget man intresserar sig för i forskningen. Istället intresserar man sig för hur utsagor blir sanna, aktörer går tillväga för att uppnå status som trovärdiga (Alvesson & Sköldberg, 2008, s. 464f)