Den romantiserade mön
Jag är född uti Blekinge skärgård på en ö, där som vågskvalpet leker emot strand Och där skyhöga böljor från saltan östersjö stormar in över bränningar mot land/
Där de vackraste flickor som finnes på vår jord växa upp invid glittrande sjö Ni får tro mig om ni vill, men jag ljuger ej ett ord, under sol är hon den fagraste mö.
Blekinge skärgård, text av Gustav Syrén137
Som sagan om den vackra mön, den oskuldsfulla skönheten, uppstigen likt Venus ur havet, förmedlar drömmen om det vackra och det rena som en idealbild av det kvinnliga. Ur språkliga motsatser, det fula och det vackra, uppstår idealbilden av skönheten, och i dikten blir skärgårdsflickan den fagraste mön under solen. Motsatsen är den snabbt åldrade kvinnan, vars kropp bryts ner av barnafödande och hårt arbete. Den kvinnliga meddelare från Tjurkö bekräftar utseendets betydelse för unga kvinnors framgångar: ”Men det gjorde inget att de var fattiga, om de var vackra, och kom ut och serverade eller nåt, och träffade en karl som älskade
136 Skarin Frykman, Birgitta, ” Arbetarkultur och arbetarkulturforskning”. Uppsats i Arkiv. För studier i
arbetarrörelsens historia. Nr 48-49.
51
dem.”138 Anette Larsson kom till den militära staden Karlskrona, där unga skärgårdsflickor
var en begärlig tillgång.
Dottern, den ogifta modern: anteckningar i kyrkoböckerna
Anette Charlotte Larsson var född den 10/5 1895. Faddrar var hennes faster och farbror, Augusta Andersson och hennes make stenhuggaren Viktor Andersson. Modern Karolina Larsson blev efter barnafödandet kyrktagen i Sturkö kyrka i januari 1896. År 1914 finner jag i kyrkans anteckningar att Anette har ett a i kristendomskunskap och att hon tidigare har deltagit i nattvarden men innevarande år är ett ’u’ infört, vilket betyder ’undantag’. Den 3 maj 1915 föder Anette Larsson en flicka och blir i Sturkö dop- och församlingsbok införd under kolumnen ’ogift’. Inga barn födda av ogifta mödrar får i Sturkö Födelsebok oä, oäkta, under sitt namn detta år, då bruk av beteckningen försvann från kyrkoböckerna på ön omkring 1910. Även bruket att kyrktaga är nu borta.
Genom att gå igenom Födelse─ och dopböcker för Sturkö församling 1895─ 1913 får jag fram att ungefär 8 % av barnen var födda utanför äktenskapet. År 1912 var siffrorna 7 barn av 78, ca 9%, och 1913 var 9 av 78, ca 11% födda av ogifta mödrar. I Sturkö församlingsbok finns år 1915 en anteckning om en ogift mor vars barn Elin, född den 21 juli 1915, blir betraktat som äkta. Modern står införd under kolumnen ’ogift’ och fader okänd med tillägg: ”äfven för barnets moder och hennes anhöriga”. Efter moderns namn står inom parentes emedan modern blifvit hafvande under ett anfall av sin fallandesjuka och ingen kan påvisas el. misstänkas såsom barnets fader.”139
Trots samhällets och kyrkans fördömande visar statistiken på att många barn föds utanför äktenskapet. I Sturkö församling ökar dessa födslar under åren 1912─1913 med 2%. De sociala orsaker som gör att kvinnorna utsätter sig för risken att få ett utomäktenskapligt barn kan ses ur olika perspektiv, dels lockelsen att genom att sälja sin kropp tjäna pengar till materiell konsumtion, dels ett chanstagande att graviditeten skulle leda till äktenskap, en fattig kvinnas enda möjlighet till accepterad samhällelig status.
Den fattiga flickan
I ett dokumenterat samtal med kvinnlig meddelare från Tjurkö framkommer tydligt flickans och den unga kvinnans roller i ett patriarkalt samhälle:
138 Intervju, Frykman, Jonas. Blekinge museums arkiv.
52
─ Vilka var de centrala dygderna för en flicka?
─ Arbetsamheten räknades mycket, och om hon såg bra ut. Men sen var det här som på alla andra ställen att de hade det bättre och sämre. Men det gjorde inget att de var fattiga, om de var vackra, och kom ut och serverade eller nåt, och träffade en karl som älskade dem. Då gjorde det inget om de hade ett eller två barn innan. Det har jag bevis för, det är många härifrån ön som det har blivit så för.
Så hade vi ju flottan här. Där blev många av flickorna bekanta med knektar och blev med barn. Sen fick mormorn eller farmorn ta hand om dessa barn. (Jag har skrivit upp i en bok långa rader av flickor som hade barn utom äktenskapet).
Usch, det var nåt otäckt över det, att mor fick så många barn. När hon var 32 år hade hon fått 10 barn.
De hade ju ingen ungdom! ─ Var dina föräldrar överens?
─ Sexuellt var de det. Jag tyckte de var tokiga! En annan fick ju ligga och höra på allting. I samma rum men det är jag inte ensam om. Nej, när mor var arg sa hon såhär: ”Om jag var så dum som du Nisse, så gick jag och dränkte mig.”
─ Din mor kunde ta emot främmande besök inne på kammaren, av bönder och av stenhuggare.
─ Bönderna var överallt.
─ Men hur var det med ungdomarna? Var det viktigt att man höll på sig tills man gifte sig?
─ Det har jag aldrig hört talas om. Det tror jag att var och en hade sin kod. […] Här på Tjurkö, förstår du, var det så att det var så väldigt många som hade TBC, att de gamla fick ta barnens barn ─ barnbarnen, hela skockar fick de ta hand om. I ett par fall här borta var ju modern och dottern jämngamla när de födde barn. Modern fick ju barn lika tätt som dottern.[…] Här uppe i en stuga, som syns härifrån, bodde en som hette Rudolf. Hans mor var änka. Hon hade en karl till varje barn. Hon satt inne en månad för lösdriveri. […] Gubben i Hägnan, han var liksom lite predikant. När vi hade bönemöten i skolan. Då sa han: ─ Vet ni vad ungdomen gör när de går från dansbanan? Jo, kommunen till last. Det är ett gammalt talesätt här.[…] På den tiden hade vi väldigt mycket gårdfarihandlare och sådana, som gick omkring. Och så såna som hjälpte till att bärga hö och slå råg och sånt. Jag var dörädd för dem. De bankade och slog på dörren och jag la mig under en säng, så de inte såg mig. Vi hade ju inte rullgardiner. Tänk att allt sådant vågade man ju inte tala om för föräldrarna.
─ Det var väl nånting som alla flickor råkade ut för?
─ Alla flickor. Det har jag hört nu, sen jag kom hit. Av de som gick i skolan med mig. De har blitt våldtagna, riktigt våldtagna. När de var fem år. Här i dikena. Flera av dem. ─ Av vuxna?
─ Av vuxna, gamla karlar.
─ Men var det inte kollosalt otryggt att vara flicka på den tiden?
─ Mycket otryggt. När man var barn var man förfärligt rädd att bli ensammen. Jag minns…man skulle ju inte tala om det, men du vet att jag är ju ganska fri av mig. Jag
53
minns att jag vaknade, jag låg hos far (min farbror också i Skåne ville att jag skulle ligga hos honom). Jag har förstått att det var varit något sådant sexuellt med. En gång vaknade jag med att jag höll om fars sak. Vad jag skämdes. Men det var ju aldrig på tal. Och man var ju inte rädd. Men jag hade naturligtvis reagerat om han hade försökt någonting. Men jag var väldigt kelen som barn. […] Det där kan ju vara något bra också. Som gör att man inte får den sexualskräcken som man fick i andra familjer. Med en mycket strängare uppfostran140
Fattigdomen är dominerande, sexualiteten driftsstyrd, graviditeterna många, modern till meddelaren prostituerar sig i hemmet och flickan är rädd för att bli våldtagen. Här skildras den underordnade, fattiga kvinnan i det patriarkala samhället. Nykterhetsrörlserna och frikyrkorörelsen hade stort fokus på misären i hemmen och motarbetade särskilt ett alkoholmissbruk. Anette Larssons uppväxt skilde sig förmodligen från berättarens, då familjen och släkten hade kommit i kontakt med baptiströrelsen, men icke desto mindre fanns dessa utsatta familjer i hennes omgivning.
Horan och serveringsflickan
Meddelarens systrar åker in till staden för att skapa sig materiellt bättre liv genom tappra försök att få tillhöra den fina världen genom nya hattar och skor. Möjligheten till denna förvandling gick genom serveringsarbeten och prostitution:
─ Såna konstiga kläder hade de, det var modernt med randiga strumpor, och min syster hade väl 10 par randiga strumpor, och så lackkängor. De passade ju inte i stugan, det såg jag tydligt. Och dessa stora hattar… Jag följde med min syster till stan en gång. Vi skulle handla. Det var på den tiden de hade häst och vagn på torget, och sålde vid vagnen. Då stod det två poliser vid vagnen där vi stod (min syster hade en stor hatt med plym i), vet du vad han sa, den ene polisen till den andre? ”Dendär hatten har hon legat på rygg för många gånger!” Det brände sig fast i mig. ”Den där ungen vill jag inte ha med mig till stan!”, sa hon. ”Du behöver inte vara rädd”, sa jag, ”jag vill inte följa med dig.”
─ De var servitriser?
─ Ja. Servitris. Och fnask. Antagligen. Nu är det ju många som är likadana, fast de får inte heta fnask. Vet du vad Vera sa när jag sa om Siv? ”herregud, vad med karlar hon har haft!” ”Ja”, sa jag, ”men hon har bara haft en åt gången.” Det är väl det som är skillnaden. Är det inte?
─ Jo det är det. Vad blev det med systrarna?
─ Den systern, vi var bara halvsystrar, hon hade Erik hemma, men brydde sig aldrig om honom. Rätt som det var fick hon ett barn till, med en sjökapten. Han hette Petri eller
54
något sånt, och den trodde hon ju hon skulle gifta sig med, han var från Göteborg. Då var jag i stan, på min sista plats, och skulle ner i cigarraffären, och då låg Göteborgsposten framför mig. Och så stod det då ”Förlovade”, denna sjökapten med en lärarinna. […] Sen fick hon ett barn med denna sjökaptenen, och det fick hon väl rätt mycket pengar för, så det ackorderade hon ut. […]
─ Ville hon [din syster] inte kännas vid dig?
─ Jodå, men hon var vulgär, och det var mor också, jag har aldrig kunna tåla det riktigt. Jag kan vara vulgär, jag också, men inte på det sättet. Jag tycker att jag varit lite förståndigare.
─ Hur var de vulgära? Vad tänker du på när du säger så?
─ Med vulgaritet menar jag att man kan säga fräcka saker, och supa, och inte ha nån sorts kontroll över hushållsutgifter, och kunde kalla sin flicka för horunge. Men mor gick inte så långt, men när vi var på betterna kunde hon berätta fräcka historier för grevarna och baronerna som gick över oss. Det tyckte jag var hemskt. […]
─ Drack din mor sprit?
─ Nej, hon drack aldrig sprit. Men min äldsta syster, de drack kraftigt, men min syster i Amerika, hon drack inte. […] Hon låg med underliga killar, när hon var här i stan, på Frimu’s. Alltså inte hon från Amerika utan den andra.141
Den citerade kvinnliga meddelarens berättelse om sina barn- och ungdomserfarenheter skiljer sig i grunden inte från den miljö som beskrivs från 1700─talets sista decennier i staden Karlskrona i Michael Helgessons, antikvarie vid Blekinge museum, dokumentation av kvinnornas historia i Karlskrona under 1780─talet.142 De levnadsöden som skildras handlar
om tjänstepigor, tiggarungar, ogifta mödrar, horor eller utfattiga änkor utifrån material i Karlskrona stads kämnärsrätts och rådstuvurätts domböcker. Under den undersökta perioden är staden en garnisonstad med ett av de största manliga befolkningsöverskotten i Sverige. Krogarna låg tätt och dess antal överskred den i Stockholm. Prostitutionen var stor och författaren menar att militär närvaro alltid har haft en benägenhet att inverka menligt på sedligheten. Serveringsflickorna betraktades av militärerna som tillåtna sexuella objekt.143 Den citerade meddelarens berättelse visar på att fattiga serveringsflickor fortfarande kunde vara säljbara objekt.
Reflektioner kring kvinnornas värld
I min teoridel refererar jag till genusforskarna Joan Acker och Linda Alcoff. Acker har den konkreta analysen i fokus och ser klass och genus som processer. De kvinnor som omnämns i
141 Intervju nedtecknad 1982 av Jonas Frykman. Blekinge museums arkiv. Namnen Vera och Siv är fingerade. 142 Helgesson, Michael, Vanartigt kvinnfolk ─ socialhistoria från 1780─talets Karlskrona. Blekinge museum
2003.
143 Michael Helgesson berättar bland annat om en illustration med rubriken ”Söndagsarbete i Carlscrona” som ar
55
kapitlet är delaktiga i olika processer utifrån sina positioner, som till exempel den romantiserade mön, modern, dottern, den prostituerade i Karlskrona, serveringsflickan eller hembiträdet. Linda Alcoff menar att det finns en dubbelhet i positionernas maktstruktur i social makt, i den institutionella makten, och i könsmakt, vilka handlar om sociala och kulturella genusrelationer. Alcoff pekar också på att positionen skapar betydelse, och att den situationella kontexten avgör handlingen. I min analys vill jag peka på denna dubbelhet representerad av den institutionella makten genom statens lagar och om en patriarkal könsmakt, där kulturella genusrelationer var dominerande beroende på i vilken position kvinnan befann sig i.
Den institutionella makten var starkt patriarkalisk i början av 1900─talet; kvinnans funktion var i första hand att vara hustru och moder. Hos bönderna och i borgarklassen blev denna idealbild stilbildande och stod för skötsamhetsidealet, medan det i den fattiga stenhuggarmiljön var svårt att leva upp till detta ideal med tio barn och stor fattigdom, och här menar jag att ett egensinnigt beteende är det mest framgångsrika. Detta synsätt kan jämföras med Frykmans syn på horan. I det framväxande moderna samhället med nya strukturer för arbete och försörjning, anser han att synen på horan omvandlas till den egensinniga kvinnan, vars beteende att bryta mot den sexuella normen kan ses som en social akt och ett sätt att kommunicera med en eventuell äktenskapspartner.
Vad gäller disciplineringsprocesser och kvinnliga arbetargrupper som fanns i fabriker, som tjänare eller i olika typer av serviceyrken, och under 1880─90-talen växte servicesektorn. Många kvinnor arbetade som tjänarinnor, oftast i borgerliga familjer och fick lära sig den borgerliga normbildningen. De lärde sig lydnad, renlighet och att underkasta sig.144 Den största kvinnliga arbetargruppen vid sidan av de egensinniga fabriksarbeterskorna var, konstaterar Horgby, de skötsamma tjänarinnorna.
Disciplineringsprocessen, vilken alltså formade ett skötsamhetsideal, kan mätas ur ett effektperspektiv. Kvantitativa mått på egensinnigt beteende är förändring av alkoholkonsumtion, fylleri och registrerad brottslighet. Man kan även se förändringen i yngre ogifta kvinnors egensinne genom att undersöka andelen utomäktenskapliga barn. Antalet utomäktenskapliga barn ökade när unga kvinnor flyttade in till städerna.145 Detta innebar att familjerna inte längre kunde kontrollera sina döttrars sexualitet. Nya kulturella beteenden uppstod när flickorna i försök att etablera egna familjer, i ensamhet, i önskan om härskarinna i
144 Horgby s.89 och s. 486.
145 Kommentar: Blekinge är det län där oäkta födslar är större på landet än i städerna. Statistiska meddelanden s.
56
eget hem väljer att på egen hand lösa sin livssituation genom att hitta en man som man kan gifta sig med. När flickorna sedan blev gravida försvann antingen mannen eller så fortsatte man leva tillsammans utan att vara gifta.146
På öarna i Karlskrona skärgård kunde stenhuggarnas döttrar komma hem och föda oäkta barn som lämnades hos mor- och farföräldrar, medan de själva fortsatte sitt sökande efter ett bättre liv i staden, som under 1900─talets första decennier gav kvinnor nya möjligheter till arbete och försörjning där de så småningom blev bland annat skötsamma tjänarinnor.
Den kvinnliga meddelaren från Tjurkö visar på erfarenheter om kvinnors villkor som speglar ett egensinnigt beteende där de sociala villkoren i stor fattigdom gör att modern tar emot bönder i hemmet och systrarna väljer prostitution i staden som en väg till bättre materiellt liv. Meddelaren själv har valt en annan väg: ”Uppriktigt. Jag svär på det. Att jag var oskuld när jag reste till Amerika och jag var oskuld när jag kom hem. Jag var 23 år då. Jag var så rädd för det för min syster kom ju hem med oäkta barn och skaffade mor så mycket svårigheter.”147 Hon kan sägas vara ett exempel på vad Norbert Elias menar med att den
strukturella samhällsförändringen har påverkat driftlivet så att känslolivet har disciplinerats. Hennes erfarenheter från Amerika med nya värderingar, och borgarklassens skötsamhetsideal i Karlskrona, medverkade till hur hon formade sin identitet.
Stenhuggarkvinnornas värld var starkt begränsad av den institutionella, patriarkala maktstrukturen i ett tydligt klassamhälle, där deras olika positioner interagerade i olika handlingar med den övergripande strukturen, som i den ogifta moderns eller serveringsflickans eller den skötsamma tjänarinnans.
146 Jämför med Matovic som kommer fram till samma sak. s. 103.
57