Inledning
Anette Larssons familj bodde i Sanda, en liten by på Sturkö. Fadern, Andreas Larsson, arbetade som stenhuggare på ön och modern, Karolina Larsson, tog hand om familjen och de djur som fanns, en ko och en gris. Liksom de flesta stenhuggarfamiljer hade de många barn, fem flickor och fyra pojkar, varav två pojkar dog vid tidig ålder. Anette Charlotte Larsson föddes 10/5 1895 som nummer fem i barnskaran.100 För att få kunskap om hennes livsvillkor
vill jag undersöka den stenhuggarmiljö som rådde på ön utifrån ett socialhistoriskt perspektiv: Vilka arbetsvillkor gällde? Hur fungerade boendet? Hur såg familjens sociala nätverk ut? Genom ett kulturhistoriskt perspektiv undersöker jag seder och bruk på öarna. Undersökningsmaterial utgörs av följande texter: etnologiska undersökningar gjorda under 1960─talet och 1980─taletav Jonas Frykman, Lunds etnologiska institution, med bland annat intervjuer av så kallade meddelare.101 Frykman har även skrivit en kortfattad sammanställning
av sina undersökningsresultat, Tjurkö ─ en stenhuggarö. Hugga i sten. En annan dokumentation som jag har tagit del av är Stenhuggarliv ─ av historien lär vi oss för
framtiden.102 Citat från Blekinge Läns Tidning, Wecko-Posten, Karlskrona baptistförsamlings
protokoll, Östra Härads Tingsrätt och dop- och församlingsböcker från landsarkivet i Lund utgör grunden för följande framställning.103
100 Samtal med Anettes släktingar. Församlingsböcker, mantalsskrivningslistor, Arkivcentrum Syd, Lund. 101 Dokumentationen finns arkiverad på Blekinge museum.
102 Stenhuggarliv ─ av historien lär vi oss för framtiden. Verdandi. Socialpolitisk debatt nr 3 1993. 103 Blekinge Läns Tidning och Wecko-Posten finns tillgängliga som mikrofilmer på Universitetsbiblioteket,
Lund. Baptisternas arkiv finns i Karlskrona militärhems källare. Östra häradsrättens protokoll på Arkivcentrum Syd i Lund.
41 Arbetsmiljö
Bild 1. Ett stenhuggarlag på Sturkö, tidigt 1900─tal. Sex småpojkar ingick i laget. (Från broschyren ”Stenhuggarliv ─ av historien lär vi för framtiden.” Verdandi. Socialpolitisk debatt nr 3 1993) Stenhuggeriet växer fram på 1860─talet som en betydelsefull näringsgren.104 I samband med
industrialiseringen blev behovet av gatsten stort. Tyskland behövde gatsten till vägar, kajer och hamnar. I Blekinge och i Bohuslän fanns de värdefulla bergarterna gnejs och granit lätt tillgängliga. Från Tyskland kom Wolff som fann goda förutsättningar i Blekinge skärgård för en stenindustri. På Sturkös grannö Tjurkö anlades ett storskaligt stenhuggeri som hade 800 anställda vid slutet av 1800─talet. Yrkeskunniga arbetare hämtades från Tyskland och Italien. Dessutom hade ägaren Wolff gjort ett avtal med svenska staten om att straffångar skulle anställas som billig arbetskraft. På Tjurkö anlade Wolff ett marketenteri med affär och bageri. Han lät även uppföra en kyrka.
104Frykman, Jonas, Tjurkö ─ en stenhuggarö. Hugga i sten. Nytryck ur Blekingeboken 1969. (För geografisk
42
Förutom en storskalig produktion i så kallade storbrott med lyftkranar, pumpverk och transportvagnar fanns de små brotten där allt arbete sköttes manuellt och där brotten hade enskilda ägare. De små brotten i Sanda på Sturkö där fadern och sönerna i familjen Larsson arbetade, var dock en del av den storskaliga verksamheten på Tjurkö, och i Sanda fanns ett kontor som skötte den aktuella administrationen. Stenhuggarens arbete beskrevs som fritt men hårt, man talade om ”bergets fria män”105. Arbetet innebar långa arbetsdagar från tidig
morgon till sen kväll. Man arbetade som regel på ackord och fick betalt för huggen sten. En tio timmars lång arbetsdag gav ca 3 kronor. År 1927 tjänade en stenhuggare 79 öre/timmen. Om stenbrottet var vattenfyllt fick arbetarna själva utan betalning tömma brottet, med handpumpar och senare med vinddrivna pumpar. Ibland byggde arbetarna själva så kallade huggarbodar. Dessa bodar skyddade mot väder och vind, men stängde inne stendammet, vilket bidrog till att lungsjukdomarna tuberkulos och silikos grasserade bland arbetarna.106 I
Landshövdingeberättelsen för Blekinge 1901─1905: ”Tuberkelsjukdomarna förekomma i
tämligen stor utsträckning, särskilt i Karlskrona med dess ganska hårda klimatförhållanden samt bland stenhuggeriarbetarne på landsbygden.”107 Sjukkassa och livförsäkring saknades
helt i början av seklet. Senare kunde man skaffa sig försäkringar genom t.ex. nykterhetsrörelsens olika föreningar. Utan försäkringar drabbades familjerna av nöd och fattigdom när sjukdom drabbade familjeförsörjaren. I Karlskrona baptistförsamlings arkiv läser jag om en insamling till familjen Larsson på Sturkö. Ur protokoll från den 2/12 1912: ”Broder HJ. Olsson öfverlämna en lista insamlad summa af 85 kronor tillfallande familjen Larsson å Sturkö.”108 Protokoll den16/12: ”Familjen Larsson å Sturkö tack för bekomna
medel 100 kr framfördes genom föreståndaren till församlingen.”109 Orsaken till insamlingen är inte formulerad i ord utan är underförstådd av läsarna.
Även om barnarbete var förbjudet i lag förekom detta på Sturkö. Fotografiet ovan från tidigt nittonhundratal visar ett stenhuggarlag där sex småpojkar ingick. En stenhuggare berättar: ”Redan i tio-årsåldern fick jag följa med far till stenbrottet och lära mig slå kilhål. När jag lärt mig fick jag tre öre per hål.”110 En annan stenhuggare, Gotthard Sabel berättar:
Vid 14 års ålder var jag utlärd stenhuggare. När jag ”gick och läste” fick jag följa med far till stenbrottet kl 5 på morgonen. Där fick jag stå till middagen när min
105 Stenhuggarliv – av historien lär vi för framtiden. Verdandi. Socialpolitisk debatt nr 3 1993. 106 Stenhuggarliv – av historien lär vi för framtiden.
107 Landshövdingeberättelser för Blekinge 1901─1905. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Historisk
statistik/Di
108 Protokoll. Karlskrona baptistförsamlings arkiv. 109 Protokoll Karlskrona baptistförsamlings arkiv.
43
syster kom med mat. Hon hade också med mina kläder, som jag skulle ha när jag gick till prästen. Sen blev det att gå från prästen till stenbrottet ─ klä om i backen och jobba till 10─11 på kvällen.111
Den officiella Stenindustriräkningen visar att av 7893 personer var 296 under 12 år, 1364 var 12─14 år. Lägsta redovisade ålder är 6 år. (Statistik från omkring 1920).112 På Sturkö
och på Tjurkö uppfördes Folkets hus och i Sanda på Sturkö även en kooperativ affär. Vad gäller politisk medvetenhet berättar en av Frykmans meddelare om Kata Dalströms besök på Tjurkö:
Agitatorn gick omkring bland stenhuggarna ute i bergen, vi hade inget Folkets Hus då. Det första politiska föredraget jag minns, så var det när Kata Dalström var här. Hon höll sitt tal där som Folkets Hus senare kom att stå, där hade de en dansbana. Skolläraren Thorén stod bakom en buske tillsammans med kommisarie Pravitz och de lyssnade och lyssnade, de tyckte inte om sånt, men vi barnungar i 14─15 årsåldern begrep ju inte så mycket. Sedan rodde hon över Djupasund till Sturkö och där höll hon föredrag för de stenhuggarna som var där.113
Men arbetarrörelsen hade inte så stora framgångar på öarna. Frykman menar att då stenhuggeriet inlemmades som en tredje faktor i öbornas försörjningsmönster (bönder och fiskare) och en tilltagande isolering av öarna ägde rum då stenhuggeriet förlorade i betydelse, upplevde man sin identitet som Tjurköbor/(Sturköbor) starkare än som medborgare i Sveriges kämpande arbetarklass. Dock deltog arbetarna i de strejker som utlystes. Frykman tar inte upp väckelserörelsens framgångar, men utifrån antalet missionshus på öarna bör den varit betydande.114 En källa som berättar om frikyrkornas betydelse är Fabian Månssons roman Rättfärdiggörelse genom tron som ger en målande beskrivning av samtal och upprivande diskussioner i speciella trosfrågor på Hasslö, en ö i samma skärgård som Sturkö och Tjurkö. Man samlades i stugorna och läste och tolkade Bibeln, ofta utifrån olika frikyrkliga pastorers predikningar.115
111 Ur Stenhuggarliv ─ av historien lär vi för framtiden, s 25. 112 Stenhuggarliv – av historien lär vi för framtiden, s. 26.
113 Nedtecknat av Jonas Frykman 7/8 1967. Blekinge Museums arkiv.
114 Hänvisning till mail från Frykman 5/4 2016: ”Jag har svårt att tänka mig att frikyrkan stod så stark på Tjurkö.
För stor omsättning av arbetare […].”
115 Månsson, Fabian, Rättfärdiggörelse genom tron. Tidens förlag 1916. (Fabian Månsson, 1872─ 1938, är född
44 Boendemiljö
Bild 2. Stenhuggarstuga. I en sådan stuga bodde Anette Larssons familj i Sanda på Sturkö. I
kammaren, ett av de två rummen, födde hon sitt barn. Bilden finns i ”Tjurkö ─ en stenhuggarö. Hugga i sten, Jonas Frykman. Nytryck ur Blekingeboken 1969.
Frykman beskriver i sitt undersökningsmaterial ”Hugga i sten” hur den aktuella boendesituationen såg ut. Många flyttade till Sturkö och Tjurkö under 1800─talets senare del eftersom där fanns arbetstillfällen inom stenindustrin. Förutom arbetskraftsinvandring från Tyskland och Italien kom man från socknar i östra Blekinge och södra Småland. I min omtalade familj hade fadern sitt ursprung på ön Hasslö, där släkten tidigare hade livnärt sig på fiske. Men med stora familjer, ofta hade man 8─10 barn, var det svårt att försörja familjen och den snabbt växande stenindustrin med sina arbetstillfällen lockade många, och fiskaren Lars Petersson, Anette Larssons farfar, född 1839, flyttar till Sturkö, där han 1860 gifte sig med Anna Olasdotter och de får tretton barn, sju pojkar och sex flickor. Då denna inflyttning till Tjurkö och Sturkö var stor måste boendefrågan lösas. Förutom de bostäder som byggdes av Wolffs företag på Tjurkö, baracker med rum eller rum och kök, kunde man få hyra egnahem. Dessa började uppföras omkring 1890. År 1891 fanns tio sådana egnahem på Tjurkö. Det vanliga tillvägagångssättet var att företaget lät bygga stugan för egna medel och därefter hyrdes den ut till en stenhuggarfamilj som betalade en hyra plus amortering om 5 kronor i
45
månaden. Stugorna var små och hustypen är karaktäristisk för östra Blekinge kustbygd. Invändigt bestod stugan av ett stort rum, en liten kammare och ett kök. En murad kakelugn fanns i stora rummet, men kammaren var oeldad. Där förvarades ofta ytter─ och gångkläder. Man hade fotogenlampor, en fin i rummet och en billigare som hängde på väggen i köket. Ofta fanns en s.k. lycka, en äng, i anslutning till huset. Så var fallet för familjen Larsson. Många av Anettes farbröder, fastrar, morbröder och mostrar, stenhuggarfamiljer, hade bosatt sig i Sanda i likadana hus, vilka låg utspridda i den lågväxande steniga buskterrängen på öns nordvästra del, och dessa familjer kom att utgöra hennes stora släktnätverk.
Eftersom familjerna var barnrika var trångboddheten stor. En meddelare berättar att vintertid då man bara hade råd att hålla varmt i ett rum kunde fyra barn sova i en säng liggandes ”skafföttes”. Från en intervju med en kvinna född 1898 på Tjurkö, förmedlas intima skildringar om bland annat hennes hygieniska förhållanden under barndomen:
─ Badade ni inte?
─ Aldrig. Man fick tvätta sig i nån liten zinkbalja som mor hade att skura i. ─ Inte som barn heller?
─ Nej. Jag minns aldrig att jag har badat i en balja som barn. ─ Då måste du ha varit ganska smutsig.
─ Jag hade riktiga skorpor på fötterna. Och jag fick skabb. Det sa de var orenlighet, och det var det.116
I samma intervju berättar kvinnan om de förhållanden som gällde allmänt kring hygienen:
Sen hade de en slaskspann i köket och där slängde de allting. Där kissade mor i pottan, men de slängde det ju precis utanför dörren. Där hade vi en stor sten och där bakom låg jorden, där slängdes allting. Och där gick hundar och där gick katter där hittade de alltid något litet. Och så hade vi en grisaspann inne också. Svinstian den var ju inte längre än bort till muren där (20 meter). Vad jag kan minns är alla flugorna som var i taket. Massor av flugor om sommaren. Och massor av loppor i sängarna och massor av vägglöss. […] De hade aldrig nån stoppduk, kärringarna, utan ända hit upp (på magen) var det blodfläckigt hela alltet. Det äcklade ju en så man kunde dö. Redan då. Och vilken lukt det var, vilken stank det var överallt. 117
Familjen Larsson bodde i ett egnahem, en stuga som var typisk för östra Blekinge kustbygd. När dottern Anette kom för att föda sitt barn är det troligt att detta skedde i kammaren.
116 Intervju nedtecknad 1982 av Jonas Frykman under rubrikerna ”Blekinge östra härad. Tjurkö. Svaret gäller för
ca 1910. Berättaren född 1898. Hemmafru”. Dokumentet finns på Blekinge museums arkiv.
46
Trångboddheten ställde stora krav på kvinnorna att hålla smuts och ohyra borta. För en ung kvinna fick förmodligen drömmen om ett bättre liv näring i denna miljö, som dock också präglades av solidaritet och omtanke i ett starkt fungerande släktnätverk. 118