Mötet med elever tvingar en till utveckling
I några av samtalen lyfts kollegorna och lärarstudenter fram som ”utvecklingspådrivare” men genomgående i samtalen är att eleverna är de främsta läromästarna. De tvingar en att hitta vägar till var och en och då finns det ingenting självklart att ”ta till”. Det är framförallt Cecilia och Camilla, som arbetar med de mest krävande barnen, som betonar detta starkt. Cecilia förtydligar:
Man får verkligen tänka i alternativa banor hela tiden. Så jag tror att man utvecklas mycket som pedagog, inbillar jag mig, genom att man hela tiden måste tänka om och tänka om för att det finns inga självklara vägar någonsin.
Camilla exemplifierar:
Man blir verkligen duktigare och duktigare på att förklara varför man gör saker. Man gör inte saker för att man gjorde det förra terminen. Så kan jag tycka när jag började som förskolelärare då att… då var det våren, då var det hösten. Vissa teman som alltid skulle vara/---/och så skulle det pysslet göras och så hade man tjugo barn så kunde tjugo barns pyssel se exakt likadant ut. Det skulle ju vara ganska fint och sånt men det har man ju helt schoo släppt.
Gymnasielärarna talar samman med Camilla utifrån sina elever, de som inte lämnade skolan med rak rygg: ”Mötet med elever tvingar en till utveckling.”
Den egna utvecklingen
Elina är den av lärarna som klarast uttrycker den egna utvecklingen som en fokusförskjutning från sig själv som lärare i första hand till lärande och därmed till eleverna. Hon berättar om en kurs i pedagogik med inriktning mot lärarkunskap som hjälpt henne konstruera denna nya syn: ”Jag började se skolan och lärararbetet såhär uppifrån på något vis. Innan var jag väl inne i det.” En väg ut ur denna ”lärarbur” är reflektionen: ”Varför gör jag såhär? Vad är min tanke med detta? Att reflektera, att vara tvingad att reflektera, och tvingad att motivera varför jag gör någonting.” Att slippa ur en bur är lika med befrielse på många plan, till exempel prestationstänkande: ”Sedan måste jag naturligtvis också erkänna ibland att: Nä du, det här var inte bra! Ta inte med det här i bagaget. Stryk det!” citerar Elinas samtalspartner Eva som exempel på en uppmaning riktad till lärarstuderande. Elina går längre:
…att titta på det som fungerar bra, som man har gjort många år, till exempel det här med rättstavning och förhör. Det funkar ju alltid jättebra. Där är det aldrig några disciplinära problem eller någonting. Det är tyst i klassen och alla gör ju sitt, men man börjar tänka: Men vad är det jag sysslar med? Är det vettigt? Är det bra? Alltså ofta tittar man ju på det som inte fungerar/---/Det här med rättstavning: Och varför får alltid Pelle femton till tjugo fel och Lisa alla rätt alltid och det ser likadant ut/---/Hur dom än rättar och håller på, så det kvittar. Och jag har ju slutat med det för länge sedan.
Det ligger också en befrielse i förskjutningen av fokus på ämnet till fokus på elevernas utveckling i ämnet – så beskriver Hanna sin egen utveckling, liksom även Henrik som inte på långt när har lika många år i yrket.
På detta tema saxar jag följande ur enkätmaterialet: ”Jag ifrågasätter mig själv väldigt mycket, det har jag alltid gjort men inte i den här utsträckningen” eller ”Jag ifrågasätter mer varför jag gör på ett visst sätt och om det går att göra bättre” är uttalanden som ger en nyckel till en av de viktigaste förutsättningarna för en lärares arbete med sig själv, nämligen ifrågasättandet. En annan deltagare talar om en ständigt pågående inre monolog, ytterligare en annan är medveten om faran med gamla mönster, inte minst om man är ensam i sitt arbete, som man ofta är som lärare i svenska som andraspråk och/eller specialpedagog.
En ny medvetenhet efter att ha fått möjlighet att reflektera över sin roll och omvärdera den i undervisningssituationen har lett till att man lättare kan ändra planering eller träda åt sidan:
Jag har kommit till insikt om flera saker i undervisningen som är viktiga för eleven, som jag tidigare inte tänkt på. Mitt förhållningssätt till eleven är A och O. Kan jag inte möta och se vad eleven behöver så spelar det ingen roll vilken pedagogik jag använder. Medvetenhet är ett nyckelord i påfallande många svar. Ordet används oftast fristående. Implicit kopplas dock ordet, som i exemplet ovan, till ökad förmåga eller mod att inta ett annat perspektiv, oftast ett barn/elevperspektiv: man vågar invänta barnen, vågar använda deras tankar mer och försöka arbeta med autentiska frågor. Eller ”modet att bryta med läroböcker och försoffade ideal på skolan”. Genom att integrera det gamla med det nya, menar man att man är på väg att skapa något eget. Det kan innebära att ifrågasätta stenciler och liknande arbetsmaterial och ersätta det med problemlösning.
Att få möjlighet att arbeta med den egna ryggsäcken, inte minst skolryggsäcken, har varit utvecklande på två plan: som människa och som lärare. ”Det är inte bara eleverna som har en ryggsäck utan även jag.” En av ”samtalslärarna”, Fanny går till sin egen lärandebiografi för att ringa in hur starkt formad hennes syn på lärande blev under hennes uppväxt- och
utbildningstid:
Det är ju jättelänge sedan jag själv gick i skolan. Men det är ju klart att jag trodde att den som besatt all kunskap, det var läraren och jag ifrågasatte inte mycket. Jag hade väldigt lätt för att lära mig utantill också, så det gick ju lätt att gå i skolan på den tiden. Jag behövde inte dra några slutsatser eller skriva uppsatser eller tänka själv. Och jag tror till viss del att jag hade det med mig på lärarhögskolan också, för det var ungefär samma sak, att man var där för att lära hur man skulle göra, hur man skulle vara. Och så tänkte jag väl kanske att det var min roll.
En kritisk deltagare medger att det varit utvecklande för henne som människa men inte som specialpedagog. Hon instämmer säkerligen inte i följande uttalande: ”Jag är människa i min