Av reaktionerna att döma upplevs också frågan Hur ser du på begreppet lärande? som svår eller ännu svårare, kanske för att den till skillnad från den första kändes så allmän. Det är en närmast filosofisk fråga, menar Alexander. Deltagarna väljer spontant att berätta för att exemplifiera sina tankar om lärande.
Lärandet som en individuell process och pragmatisk funktion i vardagen
Anna riktar in sig på det individuella lärandet. Lärandet är en process och sker inne i huvudet på människor men det måste till ett incitament, menar hon:
Kunskap är också att kunna plocka fram fakta, det rackas ned på det och talas hela tiden om att det gäller att lära sig att lära/---/detta med fakta, det finns dom som säger att det kan dom alltid leta rätt på nätet, men det snabbaste är ju faktiskt att kunna plocka fram det ur det egna huvudet. Samtidigt har Anna sett exempel på hur kunskaper praktiseras eller inte praktiseras i en given situation. Under en utbytesresa till Tyskland var det språkelever som i skolvardagen inte behärskade de grammatiska formerna som ändå gav sig i kast med att kommunicera medan de duktiga, rädda för att göra fel, tvekade eller lät bli. Vem kan mest i den situationen? frågar hon sig. I den andan resonerar också Barbro och Camilla:
– Barnen bör också få lära sig på verklighetsnära sätt, så att de märker att de har användning för det de lärt sig och ser nyttan av det. Och man lär sig det man
behöver.
– Om man behöver kunna det så lär jag mig det. Jag tror det är så med allt egentligen att man lär sig då man känner att man behöver det och förstår varför man ska kunna det och så.
Lärande lika med att undersöka och vara nyfiken
Gertrud som arbetar med de allra yngsta är den som tydligast talar om barns nyfikenhet och lust att lära och deras tusen frågor. Hon betonar barns kompetens och resonerar runt barns förmåga att tänka, där hon som vuxen kommer till korta:
Dom har sina fantastiska funderingar om många saker som man inte som vuxen längre… dom tankebanorna på något vis, dom har försvunnit ur huvudet på en
/---/förmågan att tänka mycket längre än vad vi vuxna gör. Och där lär dom ju oss mycket.
Det gäller då att som vuxen gå barnen till mötes och vara medveten om att man kan lära på många olika sätt och genom olika uttrycksformer:
Barn ska lära sig på alla sätt och det ska ske på ett mycket lekfullt sätt så att man själv får fantisera och själv få lösa uppgifter och hitta andra vägar så man inte blir för mycket styrd av den vuxne utan har möjligheter att finna och gå flera olika vägar Jag tycker att man ska kunna få in lärandet både genom att läsa, skriva, ha rörelse, skapa och spela spel.
Lärande för livet, verkligheten och samhället
De lärare som starkast lyfter fram att barnen ska lära för livet, verkligheten och samhället är Cecilia och Camilla, som arbetar med de mest utsatta barnen. Båda försvarar sina barn mot det starka normalitetskravet i skolan, något de är starkt kritiska till, och hävdar deras rätt att under sin skoltid få de redskap de behöver för att hantera livet som vuxna. De intar också ett utpräglat socialt perspektiv.
Elina vill att hennes elever ska växa och lära sig solidaritet och förstå vad jämlikhet är, att det är sådana kunskaper man behöver ha med sig och talar mycket om livskunskap eller ”världskunskap”, ett uttryck som en av hennes elever myntade. Eva har funderat mycket över detta med solidaritet och tycker att det har skett en förändring i riktning mot det individuella och individualismen och att solidariteten fått stryka på foten. Båda knyter ihop detta resonemang med diskussionen om att tvingas bedöma ur ett mätbart perspektiv – se avsnittet Att tänka/arbeta kvalitativt ovan. En av Evas pedagogiska ledstjärnor är att man måste få ”olika sätt att tänka och se på” och det kan man få genom att gruppen gör saker och ting tillsammans. Och reflektera tillsammans, tillägger Elina, och fortsätter:
Men det är ju det många gånger man blandar ihop det här att man är, att man ska individualisera. Var och en ska arbeta på sin nivå och utvecklas och då blir ju resultatet det här avcheckningsschemat, alltså att var och en jobbar med sitt, enskilt i sin hörna, eventuellt två och två/---/Det var ju inte det som var meningen, det tror jag absolut inte. Att envisas med att arbeta med gruppen som resurs i förskolan och skolan är som att arbeta mot alla odds men nödvändigt. Det här är tankar som också Gunilla och Gertrud resonerar runt. Medan Gunilla menar att hon får kämpa mer i dag än för tio år sedan att arbeta gruppinriktat, förundras Gertrud över de minstas sociala kompetens: ”Egentligen borde det ju vara tvärtom, för yngre barn lever ju med det här egoistiska tänkandet, men just den här gruppen som jag har nu har en stark gruppkänsla.” Det står i strid med den ”piagetianska” syn hon mött i sin utbildning men väl i samklang med Vygotskijs tankar om barns lärande.
Hanna sätter likhetstecken mellan lärande och liv och vill inte begränsa lärandet till vare sig skolan eller verkligheten, eller till ett här och nu kontra då och sedan. Hanna och Henrik arbetar med de äldsta barnen, de som inte fick lämna grundskolan med rak rygg. Det är en enorm utmaning att få dem att se sammanhang och samband med sitt liv i kunskapandet och att lämna ett inlärt beteende som går ut på att rabbla fakta. Hanna och Henrik är också kritiska mot individualisering och ser möjligheter i att lära tillsammans, ser gruppen som resurs. De talar mycket om undervisningens objekt, undervisningens ”vad” (Carlgren & Marton 2001). En skärpt medvetenhet om detta skulle öka genomtänktheten och leda till förnuftiga slutsatser och kloka val vad gäller kunskapsstoffet. När så inte sker slösas det bort en massa tid genom upprepningar och omtugg, hävdar de.
Man kan säga att lärarna ser att de är lejda av framtiden för barnens och ungdomarnas räkning. Ingen av dem är i närheten av den slags diskurs som innehåller ord som kunder eller liknande.