Filmen börjar med en scen från framtiden då Lawrence dör i en motorcykelolycka, följt av en scen där vi får se hans staty under en minnesvaka i St Pauls katedral i London. Där beskiver en vän honom som att han var en stor man. Ganska snart får vi följa Lawrence under hans tid i Kairo under första världskriget. Därefter får vi åskådligöra en scen mellan hans general och en man från arabbyrån vid namn Dryden. Här får vi reda på att Lawrence ska skickas till Arabien för att hitta deras ledare prins Faisal. Generalen anser att det är bortkastad tid, enligt honom är beduinerna ”a nation of sheep stealers”. Lawrence gläds åt nyheten, han tycker det ska bli roligt att åka in i öknen. Dryden svarar då ”only two kinds of creatures get fun in the desert: beduins and gods”, vanliga män skulle inte uppskatta det. Här får vi en ganska klar bild av ett “vi” och “dem” tänkande. Det samma gäller common-sense, de dolda antaganden är att beduiner är människor som inte går att lita på, de är inte ”vanliga män”.
Snart får vi följa Lawrence och hans guide i öknen, till vacker och ståtlig musik, det är något väldigt vackert och mystiskt. I sinom tid hamnar de två vid ett vattenhål där de snart träffar på Sherif Ali (Sharif), dock börjar det dramatiskt. Ali skjuter guiden med motiveringen att det var hans vattenhål, en beduin borde veta bättre. Dock stämmer inte detta med vad som verkligen hände enligt Shaheen. Ali sköt honom aldrig, alla tre umgicks vid brunnen tillsammans. Dessutom är gästfrihet en stor del av beduinens hederskodex.118 I slutet av scenen tilläger Lawrence sin beskvikelse på Ali med följande meningar ”So long as the Arabs fight tribe against tribe, so long will they be a little people! A silly people! Greedy, barbarous and cruel as you are.” Här blir representationen av araber byggd på stereotypiska koncept. Det finns en klar “skillnad” mellan “oss” och “dem”.
När Lawrence träffar prins Faisal i hans tält diskuteras olika strategiska tankar om hur de ska besegra turkarna. Den engelska översten förklarar för prinsen hur viktigt det är med disciplin, att det är det som skiljer dem åt. Han menar på att beduinerna är primitiva och behöver lära sig av britterna. ”Great Britain is a small country, much smaller than yours /…/ but it is great, and why /…/ because it has discipline.” “Vi” är civiliserade och “de” måste
117 Stockholms Tidningen, 030462
118Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 313-314
38
läras upp av väst. Även prinsen bekräftar snart att det inte går att nå målen utan att få hjälp av britterna.
Stereotypiserig av araber speglas i filmen under flera scener, där beduinerna porträtteras som primitiva och blodstörstiga. I en scen kräver folket blodshämnd, Lawrence mördar en person kallblodigt, detta får beduinerna att jubla och springer fram till liket som vildar. I flera krigsscener ser man skrikande araber skjuta vilt, de är brutala och barbariska, denna generalisering dras med i hela filmen. Att araberna är svekfulla får vi reda på i flertalet scener, dock bekräftar även prinsen det själv när han påpekar att han tror Lawrence ljuger om att han inte hade kännedom om Sykes-Picotavtalet. ”He does it better than you general, well then offcourse he is almost an Arab”.
I en scen mellan prins Faisal och en amerikansk journalist noterar prinsen att han verkar visa sympati för situationen. Responsen blir att amerikanare bryr sig om folk som är koloniserade och har sympati för dem som kämpar för sin frihet. Ganska snart i scenen får vi reda på att beduinerna avrättar sina egna svårt sårade soldater, då de inte vill att de ska lida hos fienden. Konsekvensen av denna scen blir att amerikaner är ”civiliserade” och sympatiska medan beduinerna är ”barbariska”.
I filmens slutskede tar beduiner över Damaskus från turkarna. När stammarna samlas i rådhuset för att diskutera administration av staden får vi se stor oense bland beduinerna, de bråkar och skriker på varandra. Det talas om att få telefoner och elektricitet att fungera i staden, dock har de ingen aning om hur de ska lyckas, då de porträtteras som primitiva och inkompetenta. När en av beduinerna ska beskriva stadens generatorer säger han ”There are three large machines” och då skriker en västerlänning ”He means generators” som följs av skratt i hela lokalen. Tämligen fort bekräftas det att “de” behöver engelskmännens hjälp för att få igång elektriciteten. Common-sense antaganden i denna scen är genomskådlig, araberna är för primitiva och infantila för att ta hand om staden, de kan inte ens komma överens om hur de ska administrera staden. Teknologiskt okunniga och svaga. Britterna behövs för att rädda situationen då de är motsatsen eller motpolen till vad araber är. Spår av Orientalism visar sig igenom hela scenen liksom i flertalet av scener i filmen. ”To be sure, this film is deeply orientalist /…/”119.
David Lean väljer även att framställa slutet av filmen på historiskt tvivelaktiga grunder. Araberna administrerade och kontrollerade staden i två år, dock i filmen får man en uppfattning om att det inte var mer än två dagar. Det var fransmännen som kastade ut prins
39
Faisal.120 Här är det intressant att se hur Lean producerar sin sanning. Vilka faktorer ligger bakom till hur Lean producerade denna sanning och sanningen vid oasen. Mina spekulationer är att det är den sociokulturella praktiken som påverkade honom.
3:2:1 Mottagandet
På den amerikanska sidan är det återigen svårt att hitta något uppmärksammande av representationen av beduiner eller araber. I Variety anser skribenten att Anthony Quinns roll är överdriven, som något taget ur Tusen och en natt.121 Med andra ord tolkar jag det som att han uppmärksammar stereotypisering. I varken Film Quarterly eller i The Clearing House diskuteras representation. Ironiskt nog kritiserar Jack Entin filmen för att den inte ger Lawrence roll mer djup, att den är ytlig.122 Alla tre svenska recensionerna klagar även på att porträttet av Lawrence var ytligt.123 Dock anmärker skribenten för DN på att även de andra karaktärerna, brittiska som arabiska var ytliga: ”/…/ mera sand än människoskildring.”124 Förväntat omtalas inte stereotypiseringen av araberna eller representationen.
3:3 Khartoum
Filmen tar sin början när en berättare ger en snabb inblick till regionen där filmen utspelas. ”The Nile was always there. Long before Cairo, long before the tomb of kings, it was the reason for everything”. Åskådaren får tämligen fort en inblick att denna regionen är gammal och evig, det är något mystiskt och vackert med den. (En något romantiserad bild i min mening). Något som stämmer väl överens med orientalismens dogmer, det eviga och oföränderliga orienten.
Mahdin (Olivier) ”den Inväntade” har rest en armé i Sudan på 1880-talet för att utmana Egypten och resten av världen i islams och profetens namn. Vi får se då hans armé krossar en armé bestående av 10 000 egyptiska soldater. Denna händelse skrämmer britterna. Då katastrofen diskuteras, kommenteras det att händelsen hade blivit annorlunda om det var en modern brittisk armé. Britterna bestämmer sig för att skicka Gordon (Heston) till Sudan för att evakuera egyptierna ur Khartoum, då britterna som nation inte vill blanda sig. Gordon har en
120 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 316-317 121 Variety, 191262
122 Entin, Jack W. The Clearing House, 444
123 Dagens Nyheter, 230363, Stockholms Tidningen, 230363, Svenska Dagbladet, 230363 124 Dagens Nyheter, 230363
40
lång bakgrund och stor kännedom om regionen, det är med anledning av detta som Gordon är den man de väljer. Återigen är det “vi”, en brittisk man, som känner till “deras” land och situation bättre än ursprungsbefolkningen.
När väl Gordon kommer till Sudan blir han hyllad av befolkningen som inväntar honom, likt en kung som återvänt hem. En muslimsk shejk kommer fram till honom och kysser hans fötter följt av orden: ”I weep for joy! We are saved! We are delivered!” Betraktaren får en förståelse av att det “primitiva” folket inte kan klara sig utan att bli räddade av det mäktiga väst. Liknande tankar speglas på flera ställen i filmen, specifikt när Gordon väl ska träffa Mahdin i hans tält, en händelse som enligt Bickford-Smith och Mendelsohn aldrig skedde i verkligheten. Gordon har med sig ett tyg från Kina som han erbjuder till Mahdin.125 I tältet diskuterar de båda vad som ska ske med Khartoums framtid. Kontrasterna mellan de två karaktärerna är slående. I islams namn ska Mahdin och hans arméer krossa alla i Khartoum som står i hans väg. ”For I shall take it in blood /…/ and every egyptian will die, every child, woman, man.” Ännu en gång får vi bevittna common-sense antaganden att islam sammankopplas till våld och barbarism. Kontrasten ligger i hur Gordon talar om hur när han väl först kom till Sudan:”/…/ its body was sick, stricken with hunger and abused by war. I cured it /…/”. Här får vi bevittna hur den kristna motparten kom till regionen för att bota dem från sjukdom, för att rädda dem från sig själva. Gordons karaktär återger den kristna normen, inte bara i den här scenen men genom hela filmen.126
Den generaliserande bilden av ’den andra’ är sig lik även denna film. Regissören har valt att framlägga en nästintill totalt ensidig berättelse då betraktaren får följa Gordon och hans följeslagare genom hela filmen, dock bara i några småscener med Mahdin och hans kumpaner, något som även Bickford-Smith och Mendelsohn reagerar på.127 Filmen enligt min mening, förmedlar dolda budskap om att det är den kristna normen som borde efterföljas. Vi får nästan ingen inblick alls i hur vanliga muslimer och sudaneser levde i regionen. Ett av de få tillfällen då vi får ett försök till individualisering av ’den andra’, är Gordons pålitliga svarta betjänt Khaleel. Dock får vi inte en positiv bild i min åsikt, då den bygger på den stereotypiska föreställningen av att muslimer eller svarta är infantila och primitiva. Relationen mellan Gordon och Khaleel påminner om en fader och son förhållande, där Gordons ser det som sin uppgift att uppfostra och lära upp den ”primitiva” och infantila Khaleel.
125Bickford-Smith, Vivian, Mendelsohn, Richard. Black and white in colour: African history on screen,142 126 Bickford-Smith, Vivian, Mendelsohn, Richard. Black and white in colour: African history on screen, 136 127 Bickford-Smith, Vivian, Mendelsohn, Richard. Black and white in colour: African history on screen, 141
41
Filmen slutar med att Mahdin och hans arméer besegrar Gordon och Khartoums öde vilar i Mahdins händer. Berättaren poängterar i slutet att i och med att Khartoum föll i Mahdins händer fick sudaneserna betala ett högt pris, sjukdom och hunger. Common-sense antaganden är glasklart i min åsikt, när de ”primitiva”, ”infantila” sudaneserna själv ska förvalta sin stad blir resultatet ödesdigert. Britterna med sin stora erfarenhet hade aldrig låtit detta ske.
Likt orientalismens grundstomme får åskådaren en generaliserad bild av den sudanesiska befolkningen. Vi får inte se den komplexitet som utgörs av de olika folkgrupper som lever i Sudan. Bakgrunden är ambivalent i förhållande till de olika maktstrukturerna i regionen, vi får beskåda den turkiska flaggan under ett flertal scener dock nästintill inget om osmanernas påverkan på landet. Något som är återkommande i gamla filmer, dock även i de flesta nya, är att i större roller där folk från Mellanöstern ska porträtteras är det oftast en västerlänning som får spela rollen. Det pinsamma i Laurence Oliviers tolkning av Mahdin enligt Shaheen, är att han bryter på engelska med en indisk dialekt och inte en arabisk.128 Något som påvisar stereotypisering än mer.
3:3:1 Mottagandet
I Time Magazine beskrivs mestadels en positiv bild av filmen, dock påpekar författaren att det dramatiska mötet mellan Mahdin och Gordon var påhittat.129 Emellertid går det inte att analysera något om representation av sudaneserna i de två amerikanska magasinen.
I de båda svenska recensionerna märker jag av att de anser filmen vara storartad och imponerande. De är även sameniga i tron om att filmen är historisk sanningsenlig130: ”/…/ historieskrivarna kan säkert skriva under.”131 Det är intresseväckande när man ser att skribenten på SvD dras med in i orientalismens dogm när han skriver: ”/…/ han uträttade sitt livsverk: slaveriet avskaffades, kommunikationerna byggdes upp och nöd och sjukdomar fördrevs. När den religiösa fanatikern Mahdin, ”den väntade”, hotade landet med sitt islamitiska ”befrielsekrig” /…/”132. Inte bara bekräftar skribenten att sudaneserna inte klarar sig själv, men även motpolerna mellan Gordon och Mahdin förstärks. De två svenska
128 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 299 129 Time Magazine, 050866
130 Dagens Nyheter, 271266, Svenska Dagbladet, 271266 131 Dagens Nyheter, 271266
42
artiklarna uppmärksammar inte den negativa representationen, förutom att Göran Sellgren förstärker den i sin beskrivning av filmen.