Från 1970-talet fram till nutid blir USA:s inblandning i Mellanöstern än mer påtaglig. 1973 utlöses oljeembargot i Mellanöstern som en respons till oktoberkriget.195 Araben hade haft en negativ bild innan, men nu blev representationen än mer hotfull. Den allmänna inställningen var att man skulle låta USA:s marinkår invadera oljefälten. Opinionen undrade varför dessa araber skulle få hota ”den utvecklade” världen.196 Under 1980-talet fortsatte konflikten i
190 Las Vegas Weekly, 091007, Chicago Sun-Times, 081007, New York Times, 101008 191 Las Vegas Weekly, 091007
192 Dagens nyheter, 051208, Svenska Dagbladet, 051208 193 Göteborgs Posten, 051208
194 Ibid.,051208
195 Cleveland, William L. A history of the modern Middle east, 457 196 Said, Edward W. Orientalism, 425-427
60
Mellanöstern med Palestinakonflikten och Khomeinis gisslandrama, något som förstärkte den negativa attityden. Dock skulle den negativa representationen bli värre på 1990-talet som en respons på Gulfkriget och bombningen av World Trade Center. I USA började den allmänna opinionen anse att alla araber är terrorister, detta gällde även arabamerikaner.197 Anthony Lane, en filmkritiker, anmärker att araber alltid har haft det tufft i relation till Hollywood, men i och med Kalla krigets slut skulle det bli värre. ”/…/ with the death of the Cold War the stereotype has been granted even more wretched prominence.”198
Stormningen i Jerusalem 1099, erövringen av Konstantinopel 1453 och slaget vid Lepanto 1571 har alla en sak gemensamt, de skapade stora konsekvenser för människans föreställningsförmåga. Det samma gäller Twin Towers katastrofen 2001.199 Det var nu klart för amerikaner, sedan attentatet mot Wold Trade Center 1993, att USA:s inblandning i Mellanöstern kunde få konsekvenser på hemmafronten.
Muslimska terrorister har skildrats sedan 1940-talet på bioduken, dock fick de en större framträdande roll på 1970-talet i relation till den palestinska terroristattacken mot de israeliska idrottsmännen i München 1972 och oljeembargot året därpå. Hoten i filmerna utgick främst från Mellanöstern. Förflyttningen från Mellanöstern till USA började komma gradvis, men det är inte förrän efter 1993 vi regelbundet kan se det muslimska hotet i filmerna utspelas på den amerikanska kontinenten. True Lies, Beslut utan återvändo och Belägringen är typexempel på liknande filmer.200
Zander framhåller att det är troligt att amerikaner under årens lopp har påverkats av de filmer som skapats om Mellanöstern och om muslimer.201 I min åsikt är det troligt att den bild amerikaner då får av islam och Mellanöstern är negativ. Enligt Khatib bidrar Hollywood till att skapa denna negativa representation av araber, muslimer och fundamentalism. Konrasterna blir tydliga, araber och muslimer, ”de andra”, porträtteras som omoraliska medans USA i Hollywood står för det moraliska, överlägsna o.s.v.202 Den sociokulturella praktiken påverkar med andra ord hur producenterna i Hollywood (diskursiva praktiken) skapar materialet (text), d.v.s. diskursen angående islam och Mellanöstern. Problemet ligger i då diskursen produceras, diskursen löper en risk att standardiseras i den diskursiva praktiken. Shaheen uppmärksammar
197 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 35 198 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 15 199 Wheatcroft, Andrew. De otrogna, 17 200 Zander, Ulf. Clio på bio, 241-243 201 Zander, Ulf. Clio på bio, 220
61
att bilden av araber inte har förändrats med tanke på den formel eller mall som Hollywood fortsätter att använda sig av, araber är korkade och farliga baddies i jämförelse med de heroiska och smarta västerlänningarna.203
Det är viktigt att förstå att dessa Hollywoodmallar även baseras på bakomliggande ekonomiska faktorer.204 Alltså spelar ekonomiska faktorer en stor roll i utformningen av diskursen kring Mellanöstern inom den diskursiva praktiken, som i relation till den sociokulturella som också påverkas av ekonomiska faktorer. Detta förstår vi när vi får en uppfattning om att den representation som skapas i Hollywood är en bidragande orsak till rättfärdigandet av den amerikanska Mellanösternpolitiken.205 Shaheen påpekar också detta faktum då han anmärker på att DOD (Department of Defense) i flertalet filmer har bidragit med råd och material i representationen av araber. Följaktligen har Pentagon varit delaktig i flera filmer som har framställt araber i dålig dager. Exempel på deras bidrag ser vi i True Lies, Beslut utan återvändo och i Rules of Engagement.206 Det är dock viktigt att poängtera att Pentagon och USA:s Mellanösternpolitik inte representerar hela samhället, dock är det min tro att dessa är starkt drivande krafter som sannolikt påverkar hela samhället.
Produktionen är inte det enda man tittar på inom den diskursiva praktiken, det är även hur produkten konsumeras, d.v.s. hur publiken uppfattar filmerna. Genom att analysera hur filmerna recenseras och tas emot av publik får man en förståelse för hur Faircloughs tredimensionella modell hänger ihop. Samhället påverkar hur texten skapas, genom en indirekt påverkan på producenterna, sedan påverkas produkten av hur konsumenterna konsumerar texten, vilket till slut påverkar samhället. Cirkeln är sluten.
När Rules of Engagement visades på olika biografer i USA, finns det en scen då amerikanska trupper skjuter in mot en folkmassa bestående av män, kvinnor och barn. När denna scen visades reste sig flertalet biobesökare runt om i landet och klappade händerna.207 Liknande beteende utmärktes i True Lies då araber dog. Olika TV-program och tidningar lovordade filmen.208 Efter 9/11 blev Belägringen den mest hyrda film i hela USA enligt Lawrence Wright, en ledande författare om terrorism i USA.209
203Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 2 204Zander, Ulf. Clio på bio, 248
205 Khatib, Lina. Filming the modern middle east, 74 206 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 21
207 Ibid. 21 208 Ibid. 537-538 209 CBS News, 090907
62
4 Slutsats
Efter att ha analyserat alla nio filmerna från tre olika decennier har jag kommit fram till att människor från Mellanöstern och islam representeras på ett negativt sätt. Flertalet av filmerna försöker att balansera ut det med att skapa tankar om att alla inte är ”terrorister”, våldsamma eller primitiva o.s.v. Dock är det min uppfattning att det som publiken kommer att komma ihåg, är de scener där människor från Mellanöstern porträtteras negativt p.g.a. hur frekvent det demonstreras i filmerna.
När jag tittar på sambandet mellan filmerna från 1960-talet El Cid, Lawrence of Arabia och Khartoum, är hur regissörerna väljer att nästintill uteslutande spegla filmerna ur ett västerländskt perspektiv, deras affinitet för Occidenten är tydlig. Det är evident att producenterna är påverkade av den sociokulturella praktik som de levde i när de producerade filmerna. Det är de kristna och västerländska normerna som speglas nästan uteslutande i dessa tre filmer. De binära motpolerna enligt Orientalismen återges i alla tre filmerna, “de” andra vare sig de består av beduiner, morer eller sudaneser. De dolda antagandena är att “de” är primitiva, svaga, infantila, barbariska och i stort behov av västerländsk hjälp. Det är stereotypiska karaktärer som representerar människor från Mellanöstern, i motsats till de västerländska karaktärerna, här återges som regel människan som en stark individ.
Mot bakgrund av hur producenterna representerar islam blir dikotomin än mer påtaglig. I El Cid och i Khartoum anser jag att common-sense antaganden förmedlar att islam är något våldsamt och barbariskt. I alla tre filmerna är den gemensamma nämnaren att Allah är någon annan än den kristna guden. I både El Cid och Khartoum byggs det upp en bild av att det är ”vår” gud mot ”er”.
Den gemensamma faktorn för filmerna från 1990-talet, True Lies, Beslut utan återvändo och Belägringen är att de är alla fokuserade på terroristkonceptet. Min uppfattning är att producenterna påverkades av den rådande sociokulturella praktiken, vilket var och är den amerikanska Mellanösternpolitiken. En trolig bidragande faktor kan även vara de attentat som iscensattes från 1970-talet fram till 1993.
Den tydligaste nämnaren för alla tre filmerna är att common-sense antagandena består av att islam är något våldsamt och fanatiskt. Det intressanta i dessa tre filmer är att producenterna väljer att rikta uppmärksamheten enbart mot ”arabernas religion” islam, i kontrast mot vita och svarta amerikanares egna trosbekännelser som inte får en betydande roll. Är USA ett helt sekuliserat samhälle? Är inte kristendomen betydelsefull på den
63
amerikanska kontinenten? Hade dessa filmer även skildrat de vita och svarta amerikanernas religiösa aspekter, då hade betoningen på ”skillnad” inte varit lika tydlig.
Det är just ”skillnad” som speglar även dessa tre filmer; ”de” är annorlunda, ”de” är onda, ”de” är religiösa fanatiker o.s.v. Men framförallt är “de” alla detsamma, en enda stor kollektiv svärm som lyder under en religiös ledare. Orientalismens doktrin speglas i alla filmerna. Det går nästan inte att utläsa någon individ, araberna porträtteras utifrån stereotypiska modeller. Till skillnad från amerikaner som porträtteras som självgående, rationella, goda och starka individer.
Efter att ha analyserat de tre sista filmerna från 2000-talet insåg jag att även då budskapet och de dolda antagandena finns med, skiljer de sig i uppläggningen. Rules of Engagement är mer av en rättegångsfilm medan 300 baseras på en verklig händelse under antiken och Body of Lies är en komplex spionthriller. Likväl finns det en korrelation mellan Rules of Engagement och 300. Båda filmerna arbetar utifrån orientalismens koncept. Människor från Mellanöstern framställs som hotfulla, svekfulla, barbariska och onda. Den stereotypiska kollektiviseringen är påtaglig i båda filmerna. Stora folkmassor, vare sig de är civila yemeniter eller persiska soldater, återspeglas i båda filmerna. Det är svårt att finna en gemensam koppling till människorna, då betraktaren inte får komma närmare in på individen. Det görs en distinkt “skillnad” mellan folket från Mellanöstern och folk från väst då de västerländska individerna representeras som hjältar i båda filmerna. Min uppfattning är att båda filmerna spelar på en rasistisk attityd gentemot människor från Mellanöstern, med tanke på den negativa framställningen av yemeniter och perser.
Det är svårare att urskilja common-sense antaganden i Body of Lies. Ridley Scott försöker framställa en mer komplex situation i Mellanöstern. Filmen skiljer sig från föregående behandlade filmer, då den faktiskt försöker förmedla en mindre generaliserande bild. Likväl är islam och terrorism sammanlänkade i filmen, i min mening är det denna aspekt som betraktaren lär komma ihåg. Alla nio filmer leder till en förskjutning mellan åskådare och människor från Mellanöstern, de förstärker ”skillnaden” mellan ”oss” och ”dem”. Det är min tro att detta är något som producenterna indirekt skapar, medvetet eller undermedvetet, då de själva påverkas av de hegemoniska faktorer som råder i samhället. Det är utan tvekan lättare att knyta band med de västerländska karaktärerna i filmerna, då vi som betraktare får komma närmare in på dessa individer.
Även om det inte riktigt går att påvisa något konkret i min analys av mottagandet av filmerna, med hänsyn till att det hade behövts ett större empiriskt material, går det ändå att
64
spekulera. Recensenterna i Sverige var i några fall mer kritiska till hur människor från Mellanöstern representerades, i förhållande till de amerikanska motsvarigheterna. Dock uppfattar jag deras uppmärksammande i de flesta fall som en reaktion för att påvisa sin politiska korrekthet. Denna uppfattning bygger jag på att tonen flera gånger speglade deras positiva inställning till själva underhållningen i filmerna.
Efter att ha undersökt dessa nio filmer anser jag att utifrån dem är diskursen kring människor från Mellanöstern och islam negativ. Enligt Foucault baseras diskurs på makt och kunskap. Mot bakgrund av att det är stora skådespelare och regissörer som står bakom många av de produktioner som jag har analyserat, så förstärks diskursen. Sanningseffekten blir starkare. Konsekvensen blir att folkslag från Mellanöstern upplevs än mer negativt. Det är min övertygelse att Hollywood är en av flera av orientalismens apparater för att rättfärdiga USA:s pågående Mellanösterpolitik.
Med hjälp av Faircloughs kritiska diskursanalys har jag försökt att framställa ett tydligt samspel mellan samhälle och film. Det är min uppfattning att föregående forskare inte påvisar detta dialektiska samspel lika tydligt, i förhållande till filmer där människor från Mellanöstern och islam representeras. Det är min förhoppning att denna uppsats kan bidra som ytterligare verktyg för att förtydliga processen. Min uppfattning är att när filmskaparna (Diskursiv praktik) i Hollywood producerar en film (Text) blir de influerade av den sociokulturella praktik som råder i samhället. Det är troligt att USA:s Mellanösternpolitik är en viktig beståndsdel i den sociokulturella praktiken. I filmerna från 1960-talet kan vi se en negativ representation av Mellanöstern och av islam. Dock är det inte förrän på 1990-talet och 2000- talet som vi kan se än mer tydliga exempel på den negativa representation som islam och människor från Mellanöstern fått erhålla. Det är sannolikt att denna intensifiering av den negativa diskursen, inom den diskursiva praktiken, är ett resultat av den upptrappade Mellanösternkonflikten under 1990- och 2000-talet. Ergo, vad som hände i samhället (sociokulturella praktiken) påverkade filmen (Text) via Hollywood (diskursiva praktiken).
Frågan är vad som händer när vi som åskådare ser dessa filmer? Hur påverkas vi? Om vår abstrakta tankekarta som Hall talat om, får en negativ diskurs angående islam och Mellanöstern, är det troligt att vi redan har en negativ inställning innan vi går in i biosalongen. ”Audiences do not come to film as to a series of free-floating ideological propositions, but to hegemonic discourses as incarnated within the formats to which they have become thoroughly
65
accustomed, often over decades. Such discourses, however, often contain internally.”210 När vi ser filmer som porträtterar en generaliserande bild bekräftas vår negativa inställning och förstärker den.
Finns det då inget hopp? Som Shaheen och Zanders påpekar har det gjorts filmer som illustrerar mer positiva egenskaper hos människor från Mellanöstern, såsom Robin Hood: Prince of thieves (1991), The 13th Warrior (1999) och Three Kings (1999).211 Ridley Scotts film Kingdom of Heaven (2005) och filmen Syriana (2005) är även de filmer som försöker hålla en mer neutral utgångspunkt. En av de stora skillnaderna i dessa två filmer är att det muslimska perspektivet tas på större allvar, då skådespelarna Alexander Siddig och Ghassan Massoud härstammar från muslimska länder. När Scott producerade Kingdom of Heaven var det viktigt, enligt honom själv, att inte sprida propaganda med hänsyn till 9/11.212 I Sverige anser jag att filmerna Arn: Tempelriddaren (2007) och Arn: Riket vid vägens slut (2008) försöker förmedla en något mer positiv bild av människor från Mellanöstern.
Som nämnt tidigare beskriver Stuart Hall hur afroamerikaner med tiden fick en mer positiv representation i Hollywood, i och med att de började producera filmer själva. På liknade vis anser Shaheen att araber måste ge sig in i branschen för att ha möjlighet att förändra stereotypen. Det var inte så länge sedan som kvinnor uteslöts ur filmindustrin, men som Spike Lee påpekar:
Look at the number of women in the film industry now –Amy Pascal is running Sony, you have Sherry Lansing at Paramount, and Stacey Snider at Universal – and twenty years ago there were no women heads of studios… This is a gradual process.213
En lösning är även att få med stora namn i produktionerna, regissörer som Clint Eastwood, Steven Spielberg och Martin Scorsese. Skulle dessa regissörer få araber att representeras på ett mer mänskligt sätt, skulle det bli en stor skillnad.214 Förändringarna har sakta men säkert börjat visa sig. I filmen The sum of all fears, skriven av Tom Clancy med Ben Affleck i huvudrollen, var det meningen från början att det skulle vara muslimer som porträtterade terrorister. Men efter ett möte med The Council on American-Islamic Relations, valde producenterna att ändra på Clancys story och det blev ett internationellt nynazistiskt nätverk som fick stå för terrordåden istället.215 Lika betydelsefullt är etablerade skådespelare
210 Wilkins, Karin, Downing, John. Mediating terrorism: text and protest in interpretations of The Siege, 422 211 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 16-17, Zander, Ulf. Clio på bio, 245-246
212 Zander, Ulf. Clio på bio, 248 213 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 38 214 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 4 215 Zander, Ulf. Clio på bio, 246
66
som väljer sina roller ur ett moraliskt perspektiv. Brad Pitt vägrade att spela sin roll i filmen En fiende ibland oss om inte storyn ändrades. Pitt menade att storyn byggdes allt för mycket på den typiskt stereotypiska bilden av en irländsk ’bad guy’.216
Det är svårt att avgöra om det har blivit någon förändring över tid. Den orientalistiska dogmen influerar de filmer som jag analyserade, stereotypisering, generalisering och binära motpoler reflekteras i filmerna vid upprepade tillfällen. ”Skillnad” verkar enligt Hollywood vara ett vinnande koncept. Trots det kan vi se en något positivare representation i Body of lies. Om vi även utgår från filmerna som har diskuterats ovan, tyder det på att det har blivit en förändring. Det går dock inte att frångå att majoriteten av filmer från Hollywood fortfarande porträtterar en negativ representation av Mellanöstern och islam.
Med tanke på dagens komplicerade situation i Mellanöstern, som redan skapar en stor antagonism mellan öst och väst, undrar jag om det är nödvändigt att hälla bensin på elden. Varför skapa en bild av människor från Mellanöstern och islam som något annorlunda? Min erfarenhet är att dessa individer vill ha samma demokratiska rättigheter och friheter som vi i väst. Enligt Wheatcroft utförde World Values Survey en grundlig utredning som visade på att människor från muslimska länder också eftersträvar mänskliga rättigheter och demokrati, i samma anda som återfinns i FN-deklarationen från 1948.217 Detta faktum innebär att det är mer som binder ihop oss än som borde sära på oss. Det är hög tid att sluta vara tysta, det är tystheten som bidrar till en fortsatt stereotypisering. Shaheen påpekar att det finns nästan inga element i den allmänna opinionen som försöker gå emot stereotypen. Det borde vara lärarnas uppgift att ta itu med hur araber representeras, det borde göras i skolan, i colleges, inom det militära och inom regeringen.218
I Sverige har vi alltid haft en något nära relation till USA, inte bara genom vår stora konsumtion av Hollywood filmer, men rent historiskt i form av t ex utvandringen. Det är min förhoppning att vi i Sverige försöker vara uppmärksammade på de dolda antaganden som inte bara görs i filmer, men i all litteratur.
Jag menar inte att Hollywood aldrig ska få lov att skapa en negativ bild av människor från Mellanöstern eller av islam, dock anser jag att regissörer och producenter borde vara mer rättvisa. För att citera Shaheen: ”All I ask of filmmakers is to be even-handed, to project
216Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 37-38 217 Wheatcroft, Andrew. De otrogna, 12-13 218 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 37
67
Arabs as they do other people – no better, no worse. /…/ The denigration of one people, one religion, is the denigration of all people, all religions.”219
I Sverige och många andra samhällen diskuteras ideligen konceptet demokrati, det är min uppfattning att människor som får leva i ett demokratiskt samhälle vill fortsätta med det. Det är då viktigt att uppmärksamma att grundkärnan i ett demokratiskt samhälle är att visa hänsyn och respekt för alla människor, oavsett kultur eller trosbekännelser. Som nobelpristagaren Elie Wiesel, en person som överlevde förintelsen i koncentrationslägren, påminner oss: ”/…/ no human race is superior, no religious faith is inferior; every nation has its share of bad people and good people.”220