Av alla nio filmer är denna film en av de mest generaliserande, stereotypiserande och tragiska film som jag har analyserat likväl som jag har skådat överhuvudtaget. Representationen av araber är enormt negativ och generell.
Filmen inleds med att vi får se när de två huvudkaraktärerna Childers (Jackson) och Hodges (Jones) strider i Vietnam tillsammans. Vi får en bild av att dessa två individer har stridit och gjutit blod tillsammans, en förförståelse till deras kamratskap. Ganska snart hoppar filmen in till 1996, filmens nutid. Hodges som är en översten och suttit vid ett skribord i 28 år p.g.a. en skada som han fick i Vietnam, ska nu gå i pension. Childers är en aktiv översten, vi får följa honom när han och ett team ska rädda en amerikansk ambassadör och hans familj ur ett upplopp i Sana’a i Yemen på själva ambassaden. Själva upploppet och representationerna av araberna är i min åsikt fruktansvärd. Åskådaren får se en jättelik folkmassa bestående av män, kvinnor och barn. Alla beter sig aggressivt och skrikande, även barnen beter sig likt besatta. De börjar alla kasta stenar och brandbomber mot ambassaden, och ganska snart börjar de även beskjuta byggnaden. Skildringen får betraktaren att uppfatta araberna som USA fientliga. De skriker och gormar och beter sig som barbarer, medans ambassadören och hans
166 New York Times, 061198 167 Svenska Dagbladet, 150199 168 Göteborgsposten, 150199 169 Expressen, 150199
52
familj är livrädda och väntar på att bli räddade. Kontrasterna är påfallande, vi får en närbild på sonen till ambassadören då han är livrädd och totalt oskyldig. Nästan samtidigt fokuseras kameran på de yemenitiska barnen då de står i grupper och viftar aggressivt med armarna mot byggnaden. Common-sense är iögonfallande under hela denna scen då händelsen kopplas till barbariska araber som är blodtörstiga. Det går nästintill inte att urskilja en enda individ, vi får bara se en ursinnig massa. I likhet med Khatibs uppfattning är det den ambivalenta främmande atmosfären som ger en hotande bild för åskådarna, t.ex. när folkmassan har massa skyltar med arabisk text.170
Tidvis anländer Childers och hans styrka för att försvara ambassadören och hans familj, i hopp om att evakuera dem. Under tiden som trupperna positioneras ut runt taket beskjuts de av krypskjutar. När de väl är positionerade har de en stor civilfolkmassa som är samlade nedanför dem, massan är bestående av kvinnor och barn som män. Soldaterna kan inte se neråt med tanke på beskjutningen, bara Childers får en möjlighet till en glans. Han anser att de beskjuts av folkmassan och beordrar sina trupper att skjuta. En kapten vill få ordern bekräftad då han menar att det finns barn och kvinnor i folkmassan. Childers svarar med ”Yes got damn it, waste the motherfuckers!”. De amerikanska trupperna börjar nu beskjuta folkmassan, betraktaren får se hur de civila yemeniterna slaktas likt djur, barn, kvinnor och män. Dock låter kameran oss bara bevittna detta flyktigt tillskillnad från när de fåtal amerikanska soldater som blev skadade. Här får vi se dem när de skriker i smärta och blir hopsydda av fältläkaren, kameran spenderar utan tvekan mer tid på dessa individer än den generaliserade folkmassan. Det går knappt att urskilja någon individ då kameran som allra hastigast skildrar beskjutningen av folkmassan. När William Friedkins väljer att fokusera mer tid på amerikanska soldater än civila yemeniter, är det min uppfattning att de dolda antaganden då blir att amerikanska liv är mer värdefulla. Liken undersöks och det tillkännages att folkmassan inte bar på några vapen, detta får katastrofala konsekvenser får Childers.
Händelsen når vita husets säkerhetsrådgivare Bill Sokal, hans fokusering är på hur detta påverkar USA:s image i Mellanöstern. Ett videoband dyker upp där det bekräftar att folkmassan faktiskt var beväpnad, Sokal väljer att inte tillkännage detta då han anser att det är bättre att Childers tar skulden personligen. Häxjakten på Childers sätter igång. Filmens fokus kretsar runt Childers rättegång och på hur han ska bli rentvådd. Childers kontaktar sin gamla vän och kollega Hodges, han ber Hodges att representera honom i rättegången. Hodges vill
53
själv få en bild av händelsen och åker själv ner till Yemen. Han intervjuar lokalbefolkningen, i dessa scener får vi se hur alla yemeniter, även en läkare ljuger om händelsen. Ingen berättar om att de faktiskt gömde vapnen för att folkmassan skulle framstå som oskyldiga offer. Dessa scener stärker stereotypen om att araber är svekfulla.
Likt min tidigare anmärkning på hur filmerna sällan översätter när det talas arabiska, gäller även i denna film, dock översätts fragment som verkar fylla ett syfte. När Hodges träffar en aggressiv folkmassa börjar de skrika på honom på arabiska: ”Haven’t you done enough to my country? Murderer! Allah will give us justice.” Sedan fortsätter folkmassan att tala en massa på arabiska, dock ingen översättning, kameran hoppar mellan de olika ”individerna” med all hast, det enda åskådaren hinner anmärka på är att de alla ser ut som varandra och de ser ut som galningar då deras ögon är vidöppna. Detta följs av att de börjar jaga Hodges. Vi får även se då ett barn använder sitt finger som ett pistolhot mot Hodges. Än en gång ser vi typ exempel i min mening på dolda antaganden som sammankopplar araber och islam till våld och fanatism.
Vi får se återblickar då Childers senare i filmen tänker tillbaka då han valde att beskjuta folkmassan. Då får vi se för första gången hur folkhopen faktiskt bar på vapen och besköt soldaterna, vuxna som barn. Det är min åsikt att filmens budskap blir att detta rättfärdigar beslutet att mörda 83 civila yemeniter, även kvinnor och barn. Precis som Shaheen anmärker på ”This movie’s Yemeni are, after all, hateful marine-killers and anti-American terrorists.”171
I min uppfattning erbjuder denna film ingen positiv bild av folk från Mellanöstern på något plan, det visas ingen sympati, för varken män, kvinnor och inte ens för barn. I flertalet scener ser vi barn hota, skjuta och bete sig som galna hjärntvättade zombies. Det enda denna film gör är att förstärka den redan växande dikotomin som existerar mellan öst och väst. Genom att fokuserar på amerikaner och inte yemeniterna tolkar jag det som USA lättare kan definiera sig själva, enligt orientalismens dogm.
3:8:1 Mottagandet
Nästintill inget nämns om den kränkande representationen av yemeniter i de tre amerikanska recensioner,172som denna film uppenbart porträtterar i min åsikt. Två meningar tar upp ämnet kort, från två olika tidningar, i SFC talas det om tvetydigheten gällande folkmassans
171 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 435
54
demonstration173 och i Austin Chronicle skrivs det ”Hollywood keeps getting away with its one-dimensional depiction of Arab insurgents /…/”174, detta är totalsumman av det som observerades. Inget mer utvecklas i form om bilden av araber.
Analysen av de tre svenska tidningarna var inte heller fruktsam, någon vidare kritik mot den negativa bilden beskrivs varken i SvD, GP eller i Sydsvenskan.175 Jan Aghed är den recensent som försöker väcka lite funderingar: ”Vid en tidpunkt då israeliska trupper skjuter ihjäl palestinska småpojkar inför hela världens blickar kan vi här underhållas av en Hollywoodfilm där arabiska småflickor som beväpnats av terrorister ger eld med automatgevär mot amerikanska marinkårssoldater.”176 Han nämner även att araben ses som ’den andre’.177 Dock är detta allt vi får reda på efter att ha analyserat tre svenska dagstidningar. Lågmäld är inte ordet.
3:9 300
Filmen baseras på slaget vid Thermopylai då perserna försökte tränga in i Europa. Grekerna stod i deras väg och i fronten leddes en liten styrka av den spartanska kungen Leonidas.178
Inledningsvis får vi en introduktion till hur krigskulturen i Sparta fungerade. Åskådaren får följa då kung Leonidas växer upp och de olika utmaningar som åläggs honom som en spartansk soldat. Snart ser vi kung Leonidas (Butler) som en fullvuxen man, med sin drottning och son. Perserna har skickat sitt sändebud till Leonidas, hans uppgift är att ge spartanerna en chans att underkasta sig kung Xerxes. Direkt vid mötet mellan sändebudet och Leonidas får åskådaren bevittna kontrasterna, sändebudet som rider på en svart häst har med sig flera skallar av döda kungar i en väska. När budbäraren och Leonidas diskuterar orsaken till besöket beblandar sig drottningen i diskussionen, då yttrar budbäraren: ”What makes this woman think she can speak among men?”, drottningens svar lyder: ”Because only Spartan women give birth to real men.”. Polemiken angående hur väst och öst ser på kvinnor är uppenbar redan i början av filmen i min uppfattning. Givetvis svarar Leonidas nej till
173 San Fransisco Chronicle, 070400 174 Austin Chronicle, 170400
175 Svenska Dagbladet, 131000, Göteborgs Posten, 131000, Sydsvenskan, 131000 176 Sydsvenskan, 131000
177 Ibid, 131000
55
underkastelse, kungen och hans 300 soldater beger sig ut för att möta den väldiga motståndaren.
Zack Snyder har använder sig frekvent av orden ”frihet” och ”demokrati”. Igenom hela filmen får jag en förståelse att spartanerna anses vara män som dyrkar frihet och rättvisa medans perserna är den direkta motpolen. I flera scener talas det om att persernas hela armé består av slavar, medans spartaner och greker är fria män. I en scen möts den persiska gudakungen Xerxes (Santoro) och Leonidas på fältet och diskuterar hur de ska fortsätta. Xerxes försöker påvisa sin determination att krossa Sparta: ”/…/ I would gladly kill any of my own men for victory.” Leonidas svarar: ”And I would die for anyone of mine.” Budskapet är tydligt i denna scen, ”vi” i väst som lever i ett fritt samhälle hade kämpat och dött för varandra medans ”de” i öst lever i en diktatur och offrar sina egna. Motpolerna i denna film är glasklara i min åsikt. Medan vi ofta får se individerna i den spartanska armén, som vältränade och vackra människor får vi uppleva en total motsats hos den persiska armén. De flesta har ansiktet täckta, när vi väl får se dem i närhet är det ofta folk som är deformerade på något viss. Som är representativt för stereotypisering och orientalismen får vi inte en djupare inblick till hur perserna är som individer. De ser alla ut som varandra och är genomruttna.
Själva Xerxes livvakter ”the Immortals” bygger på gammal vidskepelse, dessa ser ut som monster när en mask åker av. Anmärkningsvärt är hur flertalet av perserna som porträtteras i filmen är svarta afrikaner. Som påpekats tidigare är svart många gånger synonymt med något ont enligt McLeod 179, det svarta är en föreställning till ”det andra”, ondska. Det är tydligt att filmen skapar en representation av perserna som elaka och barbariska, något mörkt från öst. Perserna blir en manifestation till allt som är ont medans spartanerna står för det som är gott, rättvisa och respekt, något som benämns i filmen flertalet gånger.
Ett av de mest intressanta fenomen är att Snyder använder sig frekvent av konceptet ”frihet” och rättvisa. På ett lägligt utförande nämns inget i filmen av att i det dåvarande spartanska samhället var ”frihet” något som bara tillföll ett fåtal människor. Större delen av de som levde i Sparta var trälar.180 Detta faktum urskiljes inte i filmen.
Stora delar av filmen utgörs av stora actionpackade krigsscener som påminner likt en digital version av Braveheart. Scenerna är brutala, både persisk och spartansk brutalitet visas tydligt. Dock är det uppenbart att även då perserna har en massivt större armé än spartanerna har de ändå ingen chans. Med västerländskkrigskonst och samarbete kan de inte förlora mot
179 McLeod, John. Beginning Postcolonialism, 78
56
de oorganiserade perserna från öst som inte skyddar varandra och måste förlita sig på häxkrafter och fultspel. De dolda antaganden blir att “vi” i väst är överlägsna och mer begåvade än “de” underlägsna och inkompetenta perserna i öst, även då de har mycket fler soldater.
“300 men stood between victory and the collapse of Western civilization…. If the barbarian hordes…overran these defenders, Greek democracy and civilization would fall prey to alien forces whose cruelty was a byword”181. Liknande meningar påträffas regelbundet under filmens gång, common-sense antaganden i min mening är uppenbara, budskapet med hela filmen bygger på en Orientalismens doktrin. ”Vi” är de goda, ”vi” står för rättvisa och demokrati och styrka i motsats till ”de” som står för det onda, tyranni och det svaga.
3:9:1 Mottagandet
NYT är den enda tidningen av de tre amerikanska som kommenterar på ett uppenbart sätt den negativa bilden av perserna. Perserna som består av en slavarmé kontra Sparta som står för moral och etik. Skribenten anmärker även på att nästan alla perser är svarta som spelar ”the bad guys” mednans alla ”good guys” är vita.182 Trots detta anmärker varken SFC eller Austin Chronicle något om hur perserna företräds.183
Åsikterna skiljer sig en del i de olika svenska filmrecensionerna. Filmen ses som pinsam till humoristisk humor. Sydsvenskans skribent framhåller liknelser till Tolkien och orcher, samt hur fienden porträtteras som ”anonyma barbarer”.184 Inget intresseväckande finns att uthämta ur GP185, dock finns det desto mer att analysera i SvD. Skribenten framhåller hur Snyder demoniserar perserna i filmen186, något som jag själv anmärkte på i min analys. Han tar även upp att ”Åsikten att 300 skulle vara anti-arabisk propaganda av amerikansk, krigshetsande högertyp verkar kort sagt väl underbyggd.”187 Då min åsikt är att det är bra att denna författare likt många andra drar upp dessa frågor till ytan, får man ändå en känsla av att de drar upp diskursen i hopp om att vara politiskt korrekt än att verkligen själv stå för det. Det
181 Künüçen, H. Hale, Güngör, Senem. ”300” and the other, 191 182 New York Times, 090307
183 San Fransisco Chronicle, 090307, Austin Chronicle, 090307 184 Sydsvenskan, 040407
185 Göteborgsposten, 040407 186 Svenska Dagbladet, 040407 187 Ibid. 040407
57
sista citatet följs av ”Men det är när striden bryter ut som filmen börjar på riktigt, och effekten är överväldigande.”188