För att ha möjlighet att kunna relatera till varför Hollywood (Diskursiva praktiken) skapade dessa filmer (Text) och hur representationen av islam och människor från Mellanöstern framställdes, med andra ord diskursen, är det centralt att förstå vilka sociala förhållanden (sociokulturell praktik) som rådde under denna epok. Khatib anmärker på att filmer inte kan diskuteras utan en historisk bakgrund, då filmerna skildrar politiska diskurser för sin tid och plats. Som Foucault argumenterar: ”[a]ny discourse, whatever it be, is constituted by a set of utterances which are produced each in its place and time”133.
Under första hälften av 1900-talet sågs inte araberna i Mellanöstern som ett hot mot USA. I motsats sågs de som allierade i kampen mot osmanerna under första världskriget. Detta skulle dock snart ändras då araberna började visa sitt missnöje i relation till sionisternas bosättningar och deras krav på land. Utmynningen blev då Israel utropades som nation 1948, vilket ledde till krig mellan Israel och flera arabiska nationer.134 Enligt Khatib är det ingen hemlighet att USA inte är en neutral spelare i Israel/Palestinakonflikten. Ideligen har USA uppfattats som en gynnare åt Israels sak.135 Då USA:s inblandning i Mellanöstern var relativt vag i början efter andra världskriget skulle detta snart ändras. Under den så kallade Suezkrisen hade president Nasser i Egypten fått nog av de brittiska och franska intressena i Mellanöstern. Han stängde åtkomsten till Suezkanalen, vilket medförde ett krig mellan Egypten gentemot Storbritannien, Frankrike och Israel. Konflikten hanterades av USA och Sovjetunionen. Mellanöstern hade nu fått två nya spelare i regionen, USA och Sovjet.136
Det är just Kalla krigets idéströmningar (sociokulturell praktik) som påverkade produktionen (diskursiv praktik) av El Cid (Text). Kommunismen var det stora hotet, i filmen blir El Cid en representation av det amerikanska idealet medans araberna porträtteras som det stora hotet mot väst. Om filmen skulle tolkas ur ett symboliskt intresse, är det orientaliska hotet lika med det kommunistiska hotet. När El Cid samlar ihop olika grupper mot en
133 Khatib, Lina. Filming the modern middle east, 3-4 134 Eisele, John C. The wild east, 72
135 Khatib, Lina. Filming the modern middle east, 67
43
gemensam fiende, kan detta tolkas som en Marshallplan under medeltiden, metafor för antagonismen under Kalla kriget.137 Likväl om filmen tolkas som en metafor till Kalla kriget eller inte, så blir diskursen kring islam och människor från Mellanöstern negativ.
En intressant aspekt är att dessa historiska filmer fick bra kritik från kritiker och recensenter från samtiden, många gånger vann de utmärkelser och prisades högt inom filmindustrin.138 Detta tyder på hur den sociokulturella praktik som rådde i samhället påverkade den diskursiva praktiken. Med andra ord filmskaparna producerade den visuella texten, som sedan påverkade konsumenterna, därmed hur recensenterna tolkade filmerna. Steven C. Caton påpekar att mottagandet av Lawrence av Arabien i USA var ambivalent med tanke på den arabisk/israeliska konflikten.139 Konflikten mellan araberna och Israel var fortfarande färsk i minnet i USA då filmen hade premiär i New York 1962. För att påpeka den rasistiska inställning som fanns i USA är här ett exempel; en filmposter som visade ett mörkt ansikte med beduinklädsel fick människor att tro att filmen handlade om en svart person, detta fick dem att inte gå och se filmen. Producenterna blev tvungna med tiden att ändra om postern genom att bleka ansiktet. Det var inte förrän filmen hade fått sju Oscars som amerikaner började se filmen.140 Detta är ett typexempel på hur den sociokulturella praktiken påverkar den diskursiva praktiken.
Khartoum skapades för en västerländsk publik,141 filmen handlar om brittisk imperialism.142 Som vi har sett i de tre filmerna har “texten” producerats utifrån en västerländsk norm. Den diskursiva praktiken, d.v.s. producenterna till filmerna, har påverkats av den sociokulturella praktiken då diskursen kring araber och islam har erhållits en negativ representation, vilken är byggd på löst stereotypiska grunder. Det går även att utvisa att konsumenterna inom den diskursiva praktiken påverkades av dessa common-sense antaganden, genom den positiva kritik filmerna fick och de priser de vann. Det är troligt att den negativa representationen i filmerna kan härledas till den negativa syn som USA hade om araber i förhållande till konflikten i Mellanöstern.
137 Zander, Ulf. Clio på bio, 228-229
138 Jancovich, Mark. The purest knight of all, 81-82 139 Caton, Steven. Lawrence of Arabia, 29 140 Caton, Steven. Lawrence of Arabia, 59-61
141Bickford-Smith, Vivian, Mendelsohn, Richard. Black and white in colour: African history on screen, 147 142Bickford-Smith, Vivian, Mendelsohn, Richard. Black and white in colour: African history on screen, 141
44
3:5 True Lies
James Cameron skapar en representation av det heroiska amerikanska idealet (Schwarzenegger) kontra den fanatiska och onda terroristen (Malik). Med hjälp av dessa motpoler skapas en ännu starkare definition av det goda amerikanska hjälteidealet.143 Filmen inleds med att ge en illustration av Harrys (Schwarzenegger) liv som spion men även som en familjefar, den amerikanska familjeidyllen. Åskådaren får en väldigt positiv representation av Harry, en modig man men även en vanlig, kärleksfull familjeman. När filmen presenterar hans ärkefiende Aziz (Malik) porträtteras en helt annan bild. Det första vi ser är när han örfilar sin kvinnliga partner, vilket följs av orden ”Sharmoota” (hora på arabiska), ”stupid undicipinled bitch”. Representation av araben blir negativ och bygger vidare på stereotypen att araber inte respekterar kvinnor. Filmen ger en klar kontrast om vad som är gott och ont.
Tidigt i filmen får vi se en scen då Harry lurar in några terrorister på en toalett då de har förföljt honom. Scenen utmärks av ett våldsamt slagsmål som avslutas med att Harry dunkar en arabs ansikte in i en pissoar, budskapet här blir, enligt min mening, att en arab är lika med något orent. Därefter följer en scen där Harry jagar Aziz genom en park samt en byggnad med hjälp av en häst medans Aziz åker på en motorcykel. Harry ber konstant civila individer om ursäkt när han rider i deras väg medans Aziz skriker fula ord åt alla som står i hans väg. Harry representeras som ett modernt riddarideal, han står för det som är gott och rätt. Som Khatib anmärker byggs det upp en bild av att Harry är larger-than-life då han rider på en stor häst medans Aziz åker på en motorcykel vilket gör att han blir uppenbart mindre.144 Än en gång är kontrasterna tydliga.
I filmens andra hälft blir Harry och hans fru kidnappade av terroristerna. Nu får vi reda på att terroristerna har atomvapen som de tänker använda mot USA. I en scen frågar Harrys fru honom om han har dödat någon, då svarar han ”Yeah, but they were all bad”. Med uppbackning av den masslakt av araber som pågår under filmen är det svårt att inte dra slutsatsen att ” the bad guys” är lika med araber, med andra ord, common-sense antagandet här är att araber är något negativt. Vi får ganska snart en bild av att även då terroristerna verkar vara tillräckligt kapabla att hantera kärnvapen, är de inte tillräckligt begåvade för att ladda upp ett kamerabatteri då ledaren ska filma sitt budskap till amerikanarna. Detta stämmer väl överens inom ramarna för Saids Orientalism, där det påpekas att orientalen inte är en
143 Eisele, John C. The wild east, 88
45
begåvad varelse. Dock är det evident att det finns mer att uthämta från mina teorier då jag analyserar generaliseringen i filmen. I enlighet med Said finns det ingen fokusering på själva individen när människor från orienten representeras. Det stämmer väl överens med Camerons film, då vi nästintill aldrig får komma närmare in på djupet om vem de olika individerna är. Något som jag funderade över under hela filmen var varför terroristerna ville hämnas på USA, vad baseras deras illvilja på. Jag kunde dock inte hitta någon bakgrund till detta. Enligt Eisele får man aldrig reda på någon orsak till varför de ville hämnas.145 För att bygga vidare på generaliseringen får man inte reda på vilket specifikt land de arabiska terroristerna härstammar ifrån, det talas inte någon specifik arabisk dialekt.146 Helt enkelt har dessa människor ingen identitet, utan att amerikanarna ger dem en, i så fall med en negativ stämpling.
Filmen i helhet är en blodig våldsam actionpackad historia som inte borde tas på allvar. Som radiopersonligheten Casey Kasem poängterar ”an insult to anyone’s intelligence”.147 Det är dock viktigt att uppmärksamma på att även om filmen kan ses som en fars, är det ändå stor risk att den negativa representationen av folk från mellanöstern rotar sig, speciellt med de starka namn som står bakom filmen.
3:5:1 Mottagandet
28 år efter Khartoum verkar den amerikanska inställningen inte ha vaknat till, om man endast utgår från dessa tre artiklar. Alla tre skribenterna anser att filmen är rolig och actionpackad.148 Den enda skribenten som framhåller något om den negativa porträtteringen är Desson Howe från Washington Post: ”/…/Cameron overlooks such "minor" human details/…/Malik's shtick as a dark-eyed, evil terrorist, which doesn't do wonders for the Arab community.”149 ”minor” detail var ordet. Svårt att avgöra om det är ironi i tonen, dock är detta det enda skribenten hänvisar till.
De svenska recensionerna är klart mer observanta och kritiska till filmen. DN skriver så här ”Skildringen av terrorgruppen är så högljudd och stereotyp att den kunde vara komisk
145Eisele, John C. The wild east, 88
146Khatib, Lina. Filming the modern middle east, 6 147 Shaheen, Jack G. Reel bad Arabs, 538
148 Washington Post, 150794, Chicago Sun-Times, 150794, Variety, 110794 149 Washington Post, 150794
46
om den inte var rasistisk.”150 GP uttrycker sig likande ”True Lies är så ogenerat öppet rasistisk att den blir parodisk. Visst är filmen hantverksmässigt välgjord men lämnar en besk eftersmak när historiens samtliga araber är makthungriga sadister.”151 Samt formulerar Aftonbladet orden ”Det tredje plustecknet är dock nära att ryka /…/ Filmens arabiska skurkar är så fula, skitiga & elaka att man undrar om Per Ahlmark varit manuskonsult.”152 Alla tre tidningarna påpekar att filmen ger en negativ bild av araber, det är inga djupa diskussioner, likväl nämns det.