En liten jämförelse Skillnader och likheter mellan litteratur och intervjuundersökningen

Efter detta ska jag under följande två punkter försöka besvara uppsatsens frågeställningar:

Under punkt 7.3 tar jag mig an den första av uppsatsens frågeställningar; ”Vad, Varför och Hur – Vilken plats har det vidgade textbegreppet i svenskundervisningen i gymnasiets A- och B-kurser, och varför är det så?”

Jag har valt att utgå ifrån de didaktiska frågeställningarna vad, varför och hur för att dels ge struktur åt den ganska vida frågan men också för att länka till en didaktisk

undervisningsplanering.

Under punkt 7.4 tar jag mig an problem och möjligheter med det vidgade textbegreppet som jag stött på i mina undersökningar, och besvarar därmed de två återstående frågorna ”Vilka möjligheter kan ett vidgat textbegrepp innebära för svenskundervisningen?” samt ”Vilka problem kan finnas i användandet av ett vidgat textbegrepp i undervisningen?”

Under den sista punkten, 7.5, tar jag upp tankar som väckts under arbetets gång, och funderar över hur man kan arbeta vidare med detta i framtida forskning.

7.2 En liten jämförelse - Skillnader och likheter mellan litteratur - och

intervjuundersökningen

Det är förstås alltid svårt att jämföra två olika undersökningar med varandra – inte minst som min tid, mitt utrymme och mitt underlag är begränsade såväl när det gäller att välja ut och bygga upp en representativ litteraturundersökning som när det gäller tre djupare intervjuer. Men med den reservationen ska jag ändå ställa de båda undersökningarna mot varandra för att lyfta fram några likheter och olikheter jag tycker är intressanta. Det blir i korta ordalag – svaren på mina frågeställningar presenteras lite utförligare under respektive punkt.

Jag började min litteraturundersökning med att undersöka vad kursplanerna och några

uttolkare av den säger om det vidgade textbegreppet och vilka tolkningar andra gjort av dem. Svaret jag tycker mig finna är att det vidgade textbegreppet har en given plats rent teoretiskt, även om kursplanerna lämnar mycket upp till läraren att tolka vad gäller frågorna vad, hur och hur mycket. Intervjuundersökningen visar att lärarna regelbundet använder sig av ett vidgat

textbegrepp i form av exempelvis film, Internet, gestaltning och bildbaserad text. I vilken grad respondenterna använder alternativa texter varierar ganska mycket, och skälen till detta är flera. Intressant att notera är, enligt min åsikt, att också intervjuundersökningen visar på att det är upp till läraren att själv att bestämma hur mycket och på vilket sätt man använder olika typer av text. Här tycker jag de båda undersökningarnas resultat i hög grad matchar varandra.

Och det finns fler likheter: När det gäller kursplanens tankar kring utvecklandet av den personliga, kulturella identiteten ser jag också tydliga ambitioner kring detta hos de intervjuade lärarna. De talar ofta om att ”anpassa” undervisningen till eleverna och deras förutsättningar och intressen, och de är måna om att eleverna ska få ut något av

undervisningen. Dels för att få motiverade elever, men också för att nå djupare mänskliga tankar och värderingar som ju faktiskt är en del av individens identitsbygge.

Samtliga respondenter håller också med Olin-Scheller om att det generellt sett kan finnas en viss diskrepans mellan lärarens och elevernas repertoarer, och respondenterna är alla (utan att någon av dem direkt nämner McCormick) mycket medvetna om att den här skillnaden

behöver överbryggas för att de ska nå sina elever. Detta är något som de själva arbetar aktivt för att göra – inte sällan genom att lyfta in elevernas egna texter i klassrummet och utgå ifrån dem.

Däremot ser jag inte något tydligt uttryck för den mediepanik som lärarprofessionen enligt litteraturundersökningen generellt sett ofta ska vara en del av. Visst, de läser inte själva i så stor utsträckning så kallade faktion-texter på sin fritid, men de uttrycker sig inte nedsättande om den här typen av litteratur. Tvärtom ser de en möjlighet i att använda och diskutera böckerna med eleverna för att därmed skapa broar till liknande teman i klassisk litteratur. Förvisso kan detta till viss del ses som en högt/lågt-tanke, där den ”fina” litteraturen är målet man strävar efter att eleverna ska nå. Men med stöd i kursplanerna ska ju faktiskt

undervisningen leda till att eleverna känner till och kan använda sig av ”litterära texter från skilda epoker och kulturer”. McCormick kallar den här utvecklingen för att eleverna ”breddar sina repertoarer”, och hävdar att detta är något man som lärare måste sträva efter i sin

undervisning. Men respondenterna ser det också som att deras egna repertoarer breddas av att möta elevernas texter, vilket också detta är i linje med McCormicks tanke om en livslång utveckling.

Ytterligare en likhet mellan de båda undersökningarna, som jag reagerat över, är det faktum att samtliga respondenter hävdar att fokus på deras lärarutbildning varit just traditionella, tryckta klassiker. Det är bara den senast utbildade läraren, Catharina, som arbetat med ett

vidgat textbegrepp under sin grundutbildning, om än i mindre skala. Kanske kan man tolka det som att det vidgade textbegreppet är på väg att erövra en mer central plats i dagens lärarutbildning? Naturligtvis måste man dock vara försiktig med att dra slutsatser på ett så begränsat underlag. Kursinnehåll kan ju också variera mellan olika lärosäten och institutioner.

De övriga lärarna har vidareutbildat sig i alternativa textformer av eget intresse och på egen bekostnad utanför skolans kompetensutveckling. Att arbetsgivaren inte i högre grad är intresserad av detta tycker jag är anmärkningsvärt, inte minst som kursplanerna i de senaste upplagorna börjat trycka allt mer på vikten av att eleverna lär sig att använda sig av olika typer av text. Kan detta ha med en traditionell syn på populärkultur som skräpkultur inom skolvärlden? Här menar dock en respondent att kommunernas, och i förlängningen skolornas, ansträngda ekonomi spelar in, och det ser jag som en trolig förklaring.

Både respondenterna i de lärarintervjuer som Olin-Scheller redogör för i

litteraturundersökningen och de lärare som jag själv intervjuat uttrycker oro och stress över att inte hinna med allt de skulle önska i sin undervisning. Den begränsade tid man har till

förfogande i dagens svenska kräver att man hushåller med tiden, vilket ibland gör att man inte hinner tillägna sig och prova nya arbetsformer. Just den tidigare nämnda ekonomin nämns också i båda undersökningarna som ett problem, då skolan inte alltid har ekonomi att köpa in den utrustning som behövs i tillräcklig mängd för att kunna säkerställa att alla elever

verkligen får möjlighet att tillägna sig den nya informationsteknologin.

Jag upplever att mycket överensstämmer mellan mina båda undersökningar, men det finns också några mindre skillnader mellan de båda undersökningarna: Olin-Schellers något dystra redogörelse för filmanvändandet tycker jag mig inte kunna se i mina respondenters

redogörelser. Känslan jag får, när jag hör respondenterna berätta om sin undervisning och de pedagogiska aspekterna de har som grund för sin planering, är att även användandet av alternativa texter har ett genomtänkt syfte och ett eget pedagogiskt värde. Ingen av lärarna lyfter fram något exempel där film använts som en belöning, eller utfyllnad. I de fall de använder sig av film har de en tanke med den, och de använder sig gärna av film eller bilder som text med eget värde att analysera och tolka. Kanske kan detta bero på att två av

respondenterna själva är intresserade av alternativa texter och dessutom har läst exempelvis filmkunskap och liknande på sin fritid? Men film används också, som i Olin-Schellers studie, för att belysa exempelvis en genre eller ett tema, eller som ersättning för ett skönlitterärt verk. Men respondenterna ser att det kan bli problem här, och varnar för att utan diskussion ersätta ett verk med ett annat.