Rapporten Solidariskt medbestämmande från 1976 är i många avseenden en uppföljning av Demokrati i företagen från 1971. Samhällsanalysen och synen på demokratiseringen av arbetslivet är i stort sett densamma. Den stora skillnaden är framförallt när i tiden de båda rapporterna presenteras. I läsningen av Demokrati i företagen är det tydligt hur LO uppfattade sig vara i början av ett händelseförlopp. Rapporten är framåtblickande och mycket målinriktad på allt som skulle göras under 1970-talet. Solidariskt medbestämmande är däremot skriven ur ett perspektiv där LO var mitt uppe i det projekt som startades 1971.
Rapporten redogör för vad man hade lyckats åstadkomma de senaste fem åren samtidigt som den blickar framåt på vad som fanns kvar att göra. Det ges bl. a. en kort genomgång av hur 70-talets reformarbete hade gått med flera nya trygghetslagar och där lagen om anställningsskydd (LAS) var ett exempel. Frågan om nya lagar som skulle ge arbetare större kontroll över rationaliseringar och över arbetsmiljö hade varit pågående under 70-talet och i januari 1976 lämnade en utredning till regeringen ett huvudbetänkande till det som skulle bli den nya arbetsmiljölagen.83Men det var lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) som blev avgörande och som skulle möjliggöra den fortsatta expansionen av det fackliga arbetet.
Solidariskt medbestämmande skrevs innan MBL hade röstats igenom i riksdagen och handlade mycket om hur man från fackligt håll skulle använda sig av den nya lagen för att kunna träffa ramavtal med SAF om medbestämmande.84
LO och SAF hade under 1970-talets första hälft kunnat fortsätta samarbeta även när det kom till frågor om demokrati på arbetsplatsen genom det gemensamma Utvecklingsrådet som hade varit drivande inom forsknings- och försöksverksamheten vid olika företag. Johansson och Abrahamsson pekar ut Volvos fabrik i Kalmar som ett exempel där ett helt nytt produktionssätt infördes omkring 1975 och som ledde till ett välfungerande samarbete, där arbetsgivarsidan försökte driva utvecklingen i samma riktning som fackföreningsrörelsen.
Men detta beskriver de som ett av få lyckade exempel på sådant samarbete.85Under det sena 60-talet hade även den svenska bilindustrin upplevt teknologins och rationaliseringens påfrestningar. Missnöjet bland arbetarna växte på ungefär samma sätt som hos gruvarbetarna i malmfälten och ledde även där till vilda strejker. Björn Ohlsson beskrev denna period
85Johansson, Jan; Abrahamsson, Lena (2008). s. 3 (27).
84Solidariskt medbestämmande: rapport till LO-kongressen 1976. s. 105.
83Landsorganisationen i Sverige. Företagsdemokratiska rådet (1976). Solidariskt medbestämmande: rapport till LO-kongressen 1976. Stockholm: Prisma i samarbete med Landsorganisationen i Sverige. s. 86.
mycket väl i en artikel under arbetet med sin avhandling Vi som stannade på Volvo: en etnologisk studie om äldre bilindustriarbetares arbetsliv och framtidsplaner.
De som protesterade ville bort från det löpande bandet och krävde att arbetarna skulle få mer inflytande över sitt arbete. Dessa idéer slog rot även hos arbetsgivarna, där det fanns en påtaglig oro för industrins framtid i Sverige. 1973 kom (Volvos chef) Gyllenhammar med sin bok Jag tror på Sverige, där han skrev att det måste gå att förena mänsklighet och effektivitet i industrin. Han hoppades att Volvos nya monteringsfabrik i Kalmar skulle bli det exempel som visade att man kunde tillverka bilar på ett lönsamt sätt utan löpande band.86
Likheterna med teman som diskuterats tidigare är här slående och viljan att förena
“mänsklighet och effektivitet” sammanfattar även den fackliga linjen mycket väl. Frågan om makt över produktionen finns dock inte med här. Experimentet i Kalmar var lyckat och visade att mer gruppbaserat arbete och möjligheten att i viss mån själva kunna kontrollera arbetstakten ledde till bättre trivsel och större social gemenskap. Detta samtidigt som effektiviteten blev bättre än på Volvofabriken i Torslanda där det löpande bandet fanns kvar.87 I Solidariskt medbestämmande finns ingen konkret beskrivning av fabriken i Kalmar men det förs en generell diskussion över försöksverksamheten i stort. Utvecklingsrådets forskningsprogram om företagsdemokrati hade börjat 1969 och innefattade sex försöksprojekt vid tio företag. De sex försöksprojekten omfattade följande områden:
1. Arbetsorganisation och arbetsutformning 2. Arbetsledningens funktion
3. Produktionsplanering
4. Organisationsutveckling i tjänstemannaföretag 5. Personalpolitiken
6. Det representativa systemet.88
Alla dessa projekt var slutförda 1976 och höll på att avrapporteras när LO-rapporten skrevs.
Några generella betraktelser visar på att de gemensamma utvecklingsarbetet inte hade varit problemfritt de senaste åren. Rapportförfattarna beskriver hur arbetet i utvecklingsgrupper försvårades när representanter från SAF och LO tillsammans med forskare skulle utforma försöksverksamheter då “meningsmotsättningarna mellan parterna om den företagsdemokratiska utvecklingen blev allt mer uppenbar.” Detta hade bl.a. resulterat i att
88Solidariskt medbestämmande: rapport till LO-kongressen 1976. s. 33.
87Ohlsson, Björn (2004). s. 232.
86Ohlsson, Björn (2004). “Från mänsklig till mager produktion Om arbetet på Volvo Torslandaverken och vart visionerna tog vägen” ur, Humanistdag-boken 2004 : [36]. s. 231.
SAF startade egna utvecklingsprojekt genom sin “tekniska avdelning” där man försökte förändra arbetet utan att förändra maktförhållandena.
SAF underströk i sina utvecklingsprojekt individen i former som försvårade kollektiva lösningar och fackföreningsrörelsens arbetsmöjligheter. Man tog vidare avstånd från beteendevetare då man upplevde att de med sina kunskaper och erfarenheter tenderade att söka tillmötesgå fackliga krav och satsade istället på egna tekniker som experter i utvecklingsprojekten.89
Det är här värt att notera förhållningssättet till vetenskapen och forskare under den här tiden.
Beskrivningen av hur SAF distanserade sig från vissa forskningsfält vars vetenskapliga fynd inte ansågs gynna den egna politiska linjen avslöjar en instrumentell syn på vetenskapen.
Forskningen blev här till verktyg som selektivt kunde tillämpas i en politisk kamp om samhällets utveckling. I rapporten går det samtidigt att läsa om hur LO själva hade en mycket snarlik syn på vetenskapens roll i samhällsutvecklingen.
Forsknings- och utvecklingsarbete är en värdefull hjälp för att styra utvecklingen. Genom systematisk beskrivning och analys av verkligheten vinns värdefulla kunskaper om rådande förhållanden. Genom teoretiskt och praktiskt utvecklingsarbete får man underlag för beslut om framtiden. Den som kontrollerar och styr forskningen har goda förutsättningar att påverka den allmänt accepterade bilden av verkligheten och att påverka framtiden.90
Det som inte går att utläsa i LO:s rapporter är hur forskarna som deltog i projekt tillsammans med LO eller SAF själva upplevde sin egen roll. Vad tyckte de om att vetenskapen gjordes till en fråga om maktutövning och påverkan i en ideologisk kamp mellan arbetsmarknadens parter?
Vad som fanns kvar av Saltsjöbadsandan och den gemensamma viljan att hitta en väg bort från det löpande bandet hade möjliggjort ett fortsatt samarbete mellan LO och SAF under början av 1970-talet. Men LO:s allt mer utmanande ambitioner att omdana arbetsmarknadens maktstrukturer tänjde på den samsyn mellan LO och SAF som karaktäriserat de föregående årtiondena. Det är därför viktigt att vidare utforska detta kritiska läge i den svenska modellens historia.
Samarbetet mellan LO och SAF brister
Under 1970-talets andra hälft skulle relationen mellan LO och SAF bli sämre än vad den varit på mycket länge då LO med hjälp av socialdemokraterna drev igenom lagen om
90Ibid., s. 93.
89Solidariskt medbestämmande: rapport till LO-kongressen 1976. s. 96.
medbestämmande i arbetslivet (MBL).91 Tanken var att lagen skulle göra sig av med
“paragraf 32” och att på så vis bidra till ett utökat samarbete och nya möjligheter till avtal mellan arbetsmarknadens parter. I rapporten Solidariskt medbestämmande som skrevs i januari 1976, innan lagen trädde i kraft, var förhoppningarna stora. Det beskrivs som ett nytt kapitel för den fackliga rörelsen där det fackliga uppdraget skulle komma att utvidgas.
Vi står alltså mitt uppe i ett dynamisk skede på svensk arbetsmarknad. Stora förändringar kommer att ske. Den fackliga organisationen ges nya arbetsuppgifter. Det är en spännande tid.
Men samtidigt en tid där kraven på den fackliga organisationen blir större. Rörelsen får som alltid söka sig fram, ta fasta på erfarenheter och kunskaper och arbeta vidare. Det gäller att alltid ha solidariskt medbestämmande som grund för företagsdemokratiska förändringar.92 Med solidariskt medbestämmande menar rapportförfattarna att fackföreningsrörelsen måste bedriva en linje som liknar den solidariska lönepolitiken även när det kommer till demokratiseringen av arbetslivet. Det vill säga en bred gemensam utveckling utan stora olikheter mellan företag vid genomförandet. Men MBL och förslaget om löntagarfonder skulle istället komma att splittra LO och SAF vars samarbete sedan 40-talet hade väckt omvärldens förundran. Johansson och Abrahamsson beskriver det som att det främst var makten över produktionen som gjorde det mycket svårt för LO och SAF att fortsätta samarbete med utvecklingen av ett “mänskligt och effektivt” arbetsliv. SAF presenterade 1979 sin egen vision för framtidens industri som gick under namnet Annorlunda fabriker.
Johansson och Abrahamsson sammanfattar denna vision i fyra punkter. 1. Små, självständiga produktionssystem. 2. Frikoppling mellan människor och maskin. 3. Engagerande arbetsroller. 4. Pålitliga och snabba produktionssystem.93 Det är tydligt hur arbetsgivarnas vision bygger på flera av de idéer som även LO stod bakom men att t.ex. frågan om inflytande och makt inte fanns med i arbetsgivarnas version av vad de ansåg vara ett gott arbete. Men motsättningen mellan parterna gick djupare än så. Torsten Björkman och Karin Lundqvist skrev 1981 den gemensamma avhandlingen Från MAX till PIA: Reformstrategier inom arbetsmiljöområdet där de utforskar olika synsätt på 1970-talets reformarbete specifikt kring arbetsmiljöfrågor. De beskriver en motsättning mellan SAF och LO som i grunden handlade om väsentligt olika definitioner av vad som överhuvudtaget menas med arbetsmiljö.
Parterna har inte samma uppfattning om vad “arbetsmiljö” är för någonting. SAF:s avgränsning är den traditionella, “att bevaka och framhålla hälsorisker”. De fackliga
93Johansson, Jan; Abrahamsson, Lena (2008). s. 3 (27).
92Solidariskt medbestämmande: rapport till LO-kongressen 1976. s. 110.
91Johansson, Jan; Abrahamsson, Lena (2008). s. 3 (27).
organisationerna sluter upp bakom den nya arbetsmiljölagen. I praktiken innebär detta att stora arbetsmiljöavsnitt är omstridda.94
Polariseringen mellan LO och SAF är här spännande eftersom de fortfarande var överens om den svenska modellens grundläggande princip där samarbete och avtal skulle leda till en ekonomisk tillväxt som skulle gynna alla parter. Men det lyckade samarbetet under perioden efter andra världskriget var, enligt min uppfattning, även det som hjälpte till att skapa den arbetsmarknadspolitiska situationen under det sena 1960-talet då missnöjet och alienationen ledde till vilda strejker. Det är genom denna utveckling som parternas väsentligt olika intressen synliggörs. De var båda intresserade av att försöka bemöta arbetarnas missnöje.
Men deras olika definitioner av vad som menades med bl.a. “arbetsmiljö” eller “inflytande”
och “engagemang” drev dem i varsin riktning och försvårade fortsatta samarbeten.
I början av 1970-talet hade ett utbrett missnöje spridit sig bland arbetare och resulterade i de största strejkerna sedan 40-talet. Det slutade med att socialdemokraterna förlorade sitt första val på nästan 40 år och att arbetsmarknadens parter äventyrade det samarbete som tidigare gjort Sverige till världens fredligaste arbetsmarknad. Det var utan tvekan slutet på en era.