Möjligheter för deltagande och användning av tidigare erfarenheter

I det följande kommer jag att diskutera hur tidigare erfarenheter kan påverka meningsskapandet i interaktion med information på internet. Ett område där teknikens utveckling har öppnat nya möjligheter handlar om att man inte bara längre är konsument av information. Som Sundin och Francke (2009) diskuterar, så öppnar den nya teknologin och möjligheter att själv bli en medproducent på webben, där en sida blir ett ställe för kunskapsproduktion snarare än en samling av stabila dokument (jfr. Sundin, Francke & Andersen 2009). Detta är ett av de områden där man ser eller åtminstone har förhoppningar om att ungdomars erfarenheter från livet utanför skolan ska kunna tas med in i skolan (jfr. Säljö et al. 2011, Erstad 2006).

5.4.1 Alternativt meningsskapande

Som beskrivits ovan verkar alltså eleverna tycka att böcker är pålitliga per se, medan när det gäller information från internet förhåller det sig nästan tvärt om. Även om det inte alltid skrivit i klartext, är den implicita meningen att en författare borgar för kvalitet, medan det faktum att ”alla” eller ”vem som helst” kan skriva på nätet ses som negativt. Det är intressant, för det skulle kunna varit tvärt om, att det faktum att nätet är öppet för alla att dela med sig av sin kunskap eller att man tillsammans kan bygga upp mer kunskap om alla får och kan vara delaktiga finns inte vare sig implicit eller explicit i dessa svar. Enbart några mycket få personer är inne på denna tankegång, som i de två exemplen nedan – sen finns en möjlighet att eleven i citat nummer två tycker att detta är negativt. Det är svårt att helt klart utläsa av detta svar, men jag tolkar det som att det kan vara ett sätt att utvidga den rådande praktiken.

Ja, for at på nettet kan man redigere det underveis og det er vanligvis skrevet av personer som kanskje ikke har studert dette mens i bøker er det fagpersoner som kan sitt. Men også nei, fordi det er mange som kan vite småting som blir skrevet på nettet, men ikke i bøker. (10:a).

Ja, for på nettet er det flere/ulike svar fordi alle kan legge ut et innlegg eller artikkel eller lignende med hva de mener er rett. (10:a).

Detta kunde varit ett alternativt meningsskapande om man hade haft fokus på denna sida av den nya teknologin – och det är inte omöjligt att fler hade tänkt i sådana banor i ett annat sammanhang. Men, självfallet, eftersom de sitter i en skolkontext, i samband med undervisning i bland annat källkritik i förhållande till internet med en bibliotekarie (representant från böckernas värld) är det inte konstigt att svaren till stor del överensstämmer

med den skolpraktik som jag har identifierat i diskussionen ovan, som i första hand lär eleverna att vara skeptiska till det de hittar på internet. Med andra ord har de här lärt sig ett visst sätt att interagera med källor på internet inom denna specifika praktik. Det språkspelet vi ser exempel på här understryker alltså att man ska vara skeptisk till nätets öppenhet – inte se just det som en möjlighet. Det följande svaret kan eventuellt tolkas i båda riktningar, men min tolkning lutar åt att det faktum att alla kan gå in och säga sin mening gör att man inte kan lita på internet (jfr. Sundin och Francke 2009 om skillnaden på fakta och tyckande), inte att det är positivt och en fin möjlighet att alla kan säga sin mening.

Ja, jeg tror det er forskjell. Fordi det er ikke alt på nettet vi kan stole på! Der kan alle gå inn og si sin mening osv. (9:a).

Ett alternativ till den det språkspel som jag diskuterat här ovan, hade varit att just fokusera på interaktionen med källor på nätet som en möjlighet att påverka, delta och dela. Å andra sidan, som vi såg ovan, ser man absolut inte alls på internet som i sig enbart dåligt. Det karakteriseras också som ”bättre” än böcker, men då på andra grunder än att ”alla kan få vara med”.

5.4.2 Interaktion med källorna, medproducent eller konsument?

De elever som ingår i min studie visade sig inte vara särskilt aktiva på internet när det gäller att “dela med sig”, förutom på Facebook. 30 personer (eller 14,1 % av 213 svarande på frågan) har en blogg. Också av frågorna som handlar om huruvida man är aktivt deltagande på wikis, bloggar, mm genom att t ex kommentera, lägga upp filmer, bilder, eller om man mer passivt besöker denna typ av webbplatser får vi en klar bild av att de kan snarare karakteriseras som passiva konsumenter än som aktiva medproducenter.

Figur 3. Passiv konsument eller aktiv producent på internet (i procent)

Not: n=207 på frågan om aktivt deltagande och n=210 på frågan om passivt konsumerande

Till exempel berättade en elev om hur han använder instruktionsfilmer från YouTube, men inte kunde tänka sig att själv lägga upp något. Däremot var eleverna mycket medvetna om faror vid att lägga ut information på internet för att ”det blir det for alltid”.

7,2 11,6 11,6 33,3 ^36,2 36,2 36,2 20,5 7,1 0 5 10 15 20 25 30 35 40

Ja, flera gånger om dagen

Ja, ett par gånger om dagen

Ja, ett par gånger i veckan

Ja, men mer sällan

Nej

Aktiv Passiv

Eva: Jeg har ikke blogg selv, men om jeg kommenterer, kommenterer jeg helst pos.., kommenterer jeg bare positivt, hvis jeg synes noe negativt om det, så skriver jeg ingenting.

David: Jeg har twitter. Eva: Jeg og.

Frida: Jeg og.

David: Men vi prøver å ikke legge ut for mye, altså rakking ned på ting eller skrive noe negativt for det vil jo bli der, på en måte /…/ Vi har snakket veldig mye om det med internettmobbing og sånt, og det har vært tema på tentamener og sånt i flere år.

De har alltså fått lära sig, genom aktivt fokus på saken, om nätmobbning och hur man ska undvika detta – till exempel genom att bara skriva positiva kommentarer på nätet och hålla sig från att kritisera andra. Förutom att vara ett sätt att lära eleverna nätvett, är det även ett exempel på hur eleverna varnas för nätets negative sidor utan att det samtidigt verkar vara fokus på att använda nätet mer positivt, där interaktion i sig blir viktigt och kan bidra till att elever med olika erfarenheter får vara delaktiga. Erstad (2006:425) refererar till ett exempel med två elever med dyslexi som fick använda sina erfarenheter från digitala redskap som gav dem möjligheten att uttrycka sig på ett sätt som passade dem bättre och där de också fick möjligheten att lära andra elever något. Ett annat exempel på överförande av erfarenheter hittar vi också i Erstad (ibid.:426) om elever som hade en webbsida i samband med ett NO-projekt där de följde en expedition till Sydpolen. De publicerade information om expeditionen, bland annat till nyhetsmedier. Således blev de uppmärksamma på vikten av att publicera information av god kvalitet och blev därmed mer medvetna om hur man bedömer information och kvalitet på denna. När jag frågade om informanterna någon gång använde internet för att lägga ut information tillsammans med klassen eller lärare, fick jag veta att det inte görs men att de har hört om andra – i gymnasiet – med klassbloggar.

Anledningen till att detta är intressant att kommentera är att det är en viss skillnad på den interaktion som bygger på aktivt deltagande på nätet och den interaktion som bygger på konsumerande. Hade de själva varit mer aktiva (med)producenter på nätet, interagerat med resurser och personer på internet, hade de kanske också kunnat ta med sig denna erfarenhet in i skolans praktik och skapat en ny mening (jfr. Öhman 2008). Det meningsskapandet som gör internet till ett ”farligt ställe” bygger både på skolans praktiker och det språkspel man lär sig i skolan och på elevernas egna erfarenheter av interaktion med information. En av de elever jag intervjuade hade flera exempel på hur hennes erfarenheter från internetanvändning utanför skolan får henne att reflektera över användandet av internet också i skolsammanhang. Bella har erfarenheter av att blogga och ansåg därför att hon är med medveten om hur nätet fungerar. Hon var skeptisk till Wikipedia, för att vem som helst kan ändra information, vilket hon själv, tillsammans med Caroline, har gjort. Detta berättade de om för mig i detalj. Samtidigt använde hon gärna en blogg som källa i en specifik skoluppgift. Hon berättade att hon kände personen i fråga och “visste” att det hon skrev var riktigt, för att hon kände till att denna person hade upplevt det hon skrev om. Frågan är om denna typ av erfarenheter kan få en plats i skolan om den rådande skolpraktiken är att man ska vara skeptisk till info från ”vem som helst” och då särskilt sådant som är av typen ”tyckande”.

Ett exempel på överförande av erfarenheter på ett litet annat plan handlade om olika sidor av informationssökning på nätet. Informationssökning på internet domineras som sagt av Google, därför blev förvåningen stor för en av eleverna när hon sökte i en bibliotekskatalog för första gången: ”Men det er jo ingenting her!”. De hon menade var att det inte fanns någon länk att trycka på, det var inget dokument att läsa. För henne (och andra med henne) representerade detta det största ”hindret” mot att använda sig av böcker och bibliotekskataloger; informationen finns någon annanstans, den är inte här omedelbart. Eleverna har blivit vana att interagera med information på ett visst sätt och den erfarenheten och de förväntningarna tar de så med sig in i andra interaktioner. I detta fall blev det en negativ upplevelse eftersom den nya erfarenheten av att leta information i en bibliotekskatalog inte stämde överens med de förväntningarna som fanns på att direkt få fram informationen man letade efter, allt man får är information om var informationen finns. Detta lär vara samma anledning som att tidigare erfarenheter gör att eleverna väljer att söka på internet hellre än i böcker, eftersom deras erfarenhet av böcker är att det tar lång tid och är svårt att hitta exakt information, att böcker ofta är skrivet på ett svårare språk, och att böcker är statiska där internet är uppdaterat (jfr. Nyhagen 2011).