Medborgardialog

4.4 Medborgardialog

Christer Karlsson (2003) diskuterar i boken Demokratins mekanismer samtalsdemokrati eller deliberativ demokrati. Idéen bakom en deliberativ demokrati är att det rationella politiska samtalet ska stå i centrum. Karlsson (2003) menar att det är det goda samtalet som står i centrum istället för omröstningen eller förhandlingen. Det rationella politiska samtalet ska under ideala förhållanden bidra till att konsensus kan uppnås mellan deltagarna. Karlsson (2003) diskuterar vilka förutsättningar som finns för deliberation. Han menar att förutsättningarna för deliberation kan identifieras med tre frågor: Vem är det som samtalar? Hur många aktörer ingår i samtalet? Vart inträffar samtalet? När man diskuterar vem som samtalar så menar Karlsson (2003) att det är väsentligt att ta i beräkningen att dagens politiska system är representativt i sin natur. Han menar att det finns förespråkare av deliberativ demokrati som menar att medborgare har rätt att direkt delta i samtal. Att alla ska kunna delta direkt menar Karlsson (2003) dock är att kraftigt begränsa deliberationens tillämpning. Han menar att den deliberativa processen istället ska ses som en process som kan äga rum antingen mellan medborgare, eller mellan representanter för medborgarna, eller mellan representanter och medborgarna. En annan förutsättning Karlsson (2003) lyfter fram som man måste förhålla sig till är antalet aktörer som deltar i samtalet. Ett ökat antal aktörer kommer inte med säkerhet leda till ytterligare effekter. Antalet som är eftersträvansvärt styrs även av om man accepterar representerer som ett medel för deliberation. Antalet aktörer kan även påverka kostnaden för processen, något man behöver förhålla sig till. Vart samtalet ska bedrivas menar Karlsson (2003) är en fråga om det ska ske offentligt eller privat. Han menar att det logiska och politiska samtalet kan ske även hemma men att det då sällan kommer några positiva effekter av det. Han lyfter dock risken att personer följer vad de uppfattar som den rådande meningen om samtalet sker på en offentlig arena, en form av konformitet.

Karlsson (2003) diskuterar och problematiserar deliberationens tänkbara effekter. Han menar att det finns en tanke om att deliberativa samtal ska bidra till att konsensus uppnås. Detta menar han dock inte är en självklarhet. En tänkbar effekt är istället att preferenserna inte förändras och möts utan att de preferenser som fanns innan mötet bibehålls under och efter samtalet. En annan tänkbar effekt Karlsson (2003) lyfter är tanken om ökad legitimitet för det tagna beslutet. Även detta menar han inte är en självklarhet. Huruvida dessa effekter uppfylls menar Karlsson (2003) har att göra med kvaliteten på processen. Han menar att processen eller samtalet behöver grundas i kommunikation som tar sin grund i rationell argumentation där målet är att forma och omvandla preferenser (Karlsson 2003).

40

Karlsson (2003) diskuterar vidare om deliberation kan ses som en demokratisk process. Han menar att den demokratiska aspekten kan sammanfattas som ett krav på rätt till delaktighet. Om aktörer som är direkt berörda av ett kollektiv beslut har rätt att delta i den deliberativa processen så uppfylls den demokratiska aspekten. Han menar dock att det inte behöver gälla ett direkt deltagande. Om representanter för de direkt berörda deltar så kan det likväl ses som demokratiskt. Karlsson (2003) menar vidare att det finns tre kriterier som måste uppfyllas vid själva deltagandet för att deliberation ska kunna ses som demokratiskt.

1. De aktuella beslutsfattarna ska vara lyhörda för de berörda medborgarnas preferenser 2. Det måste finnas möjligheter för medborgarna att utkräva ansvar för de beslut som fattas. 3. Öppenhet och transparens.

Om dessa kriterier inte uppfylls och om de direkt berörda, eller representanter för de direkt berörda, inte bjuds in till samtal så menar Karlsson (2003) att det istället handlar om en “elitdiskussion”.

Renée A. Irvin och John Stansbury (2004) diskuterar i artikeln Citizen participation in decision making: is it worth the effort? om medborgardialog i planering och beslutsfattande är en gynnsam process. De diskuterar de potentiella för- och nackdelarna med medborgardialog och vad det kan “kosta” socialt och ekonomiskt. Irvin och Stansbury (2004) menar att det underliggande argumentet för medborgardialog traditionellt sett har varit att om medborgare involverar sig i den demokratiska processen så kommer slutresultatet i större utsträckning vara mer demokratiskt grundat och effektivare. Vidare menar de att det finns en tanke om att en process grundad i ett medborgarinflytande kan bidra till policyer som är mer realistiskt grundade i medborgarnas preferenser. Är policyerna bättre förankrade i medborgarnas preferenser så kan det innebära att medborgarna har en positivare inställning till andra svåra eller tuffa beslut som måste göras. Att ha en god medborgardialog kan däremot vara kostsamt och det är inte alltid säkert att slutresultatet blir bättre (Irvin & Stansbury 2004).

Irvin och Stansbury (2004) menar att det finns flera för- och nackdelar med medborgardialog både för medborgarna och beslutsfattarna. Fördelarna för medborgarna menar de kan vara att medborgarna kan utbilda och upplysa beslutsfattarna samtidigt som de får en chans att påverka beslutsfattandet. Fördelarna för beslutsfattarna menar Irvin och Stansbury (2004) kan vara att beslutsfattarna får en högre legitimitet, att de kan utbilda och ta lärdom av medborgarna och att

41

chansen för överklaganden minskar. De nackdelar som nämns för medborgarna är att det kan vara en väldigt tidskrävande process och att det kan ses som ett meningslöst deltagande om medborgarna inte får gehör för sina idéer. Nackdelarna för beslutsfattarna kan också vara att det är en tidskrävande process men att det också kan bli kostsamt och att beslutsfattarna inte längre har full kontroll över de beslut som görs. Irvin och Stansbury (2004) menar att det är viktigt för beslutsfattar att vara medvetna om hur och när medborgardeltagande kan vara ett alternativ för en bättre beslutsprocess. För- och nackdelar måste ställas mot varandra för att utröna om det specifika projektet kommer gynnas av en dialog (Irvin & Stansbury, 2004).

Alexander Ståhle (2006) redovisar och diskuterar i artikeln Sociotope mapping - exploring public open space and its multiple use values in urban and landscape planning planeringsverktyget “sociotopkartan” som Alexander Ståhle och Anders Sandberg utvecklat. Ståhle (2006) beskriver att sociotopkartan är ett verktyg och en metod som betonar att olika offentliga ytor och parker kan ha olika värde och tänkta användningsområde för olika personer. Sociotopkartan beskriver Ståhle som ett modernt verktyg för medborgardialog och medborgardeltagande. Verktyget har växt fram som en effekt av att kommuner sedan 1970-talet har börjat förtäta bebyggelsen och att dessa kommuner i större utsträckning värderar medborgardialog som en del av planeringsprocessen men även att de söker att förstå hur medborgaren upplever sitt vardagliga liv och sin omgivning. Ståhle beskriver att sociotopkartan för Stockholms allmänna ytor och parker togs fram genom fem steg. Det första steget var att definiera den specifika platsen geografiskt och att ge den ett namn. Det andra steget var att låta experter, eller yrkesverksamma, göra en platsobservation och anteckna och beskriva hur de upplevde den specifika platsen. Det tredje steget var att, genom fokusgrupper och intervjuer, låta ett brett spektra av befolkningen beskriva den specifika platsen och vilka värden och användningsområden som platsen har. Det fjärde steget var att sammanställa och kategorisera experternas och medborgarnas beskrivningar och värderingar till lättförståeliga och övergripande kodord. Ett sådant kodord var exempelvis picknick, tyst, promenad, lek etc. Det femte och sista steget var att producera en karta där de väsentliga kodorden eller användningsområdena presenteras ihop med den geografiska avgränsade platsen. Dessa kartor kan sedan fungera som underlag för planerare när staden ska förtätas eller utvecklas (Ståhle, 2006).

Stadsplaneraren Gustav Magnusson (2011) diskuterar i tidskriften plan hur olika digitala lösningar kan bidra till att få fler invånare att delta i utvecklingen av sin närmiljö. Vid utvecklandet av en park i Boston byggdes det upp en virtuell värld av området som allmänheten hade möjlighet att