Tema - kritik

5.2.4 Tema - kritik

Skulle planerana kunna angripa området annorlunda för att minska kritiken och öka samförståndet

Planarkitekten ser ett antal anledningar till varför kritik kan ha uppstått kring planprogrammet. Dels menar hen att det dels kan handla om att folk bevakar sina egna intressen som ekonomiska intressen och att bevara livsmiljö. Hen respekterar att folk gör detta men menar också att det inte är jätteovanligt att man gömmer dessa intressen genom att prata om allmänna värden istället. Planarkitekten säger att hen har stor förståelse för att invånarna bevakar sina intressen men lyfter problemet med att de kanske saknar ett helikopterperspektiv också för det finns olika sidor av myntet beskriver hen. Man har inte byggt så här mycket sedan miljonprogramstiden och “springer man fort finns det en chans att man tappar något” förklarar planarkitekten. Ju mer uppdrag som kommer in desto mindre tid finns det för dem och det är svårt att hitta kompetent personal menar hen. När man kommer från ett uppifrånperspektiv och påverkar vardagsmiljö så är det klart att det upprör fortsätter planarkitekten. Vidare menar hen att det därför hade varit bra att haft lite workshops med människor i området för att få en bättre förankring och tagit med mer av de här idéerna som människor har redan in i arbetsfasen. Planarkitekten menar att det oftast finns en ambition att samtala med medborgarna men att ibland hinner man och ibland hinner man inte med en medborgardialog.

Även stadsbyggnadsarkitekten är inne på att det hade varit givande med en dialog i ett tidigare skede. Hen menar att man kanske borde mött fler grupper innan och att man brukar ha dialogmöten i alla fall för detaljplaner. Tidigare när man haft dialogmöten så har processen blivit mycket lättare för då har man med den informationen tidigare in i processen. Planarkitekten menar likt stadsbyggnadsarkitekten att en dialog alltid är att föredra men att det i grund och botten är en kostnads- och tidsfråga. Stadsbyggnadsarkitekten tror att det att det kan finnas olika uppfattningar om hur till exempel en park används och att det kan vara upprörande för de boende när kommunen beskriver det på ett sätt de inte känner igen. Hen lyfter även problemet med att kommunen bara varit på plats vissa tider och träffat vissa grupper vilket påverkar synen på området. Även att de på kommunen arbetar, som stadsbyggnadsarkitekten beskriver det, “en viss typ av människor” kan påverka hur man ser på olika platser/områden, en syn som kanske då inte stämmer med de boende där. Hen lyfter dock att det ändå i så fall är tänkt att det vid ett samråd ska komma fram vad de boende tycker men att även dit kommer ju inte alla grupper. Ytterligare en punkt som stadsbyggnadsarkitekten lyfter är att hen uppfattar att grönytor generellt

54

sett är en väldigt känslig punkt för närboende. Hen menar att folk helt enkelt inte tycker om när man bygger på dem. Även parklekar beskriver stadsbyggnadsarkitekten som något som generellt sett verkar vara “heligt” för kommuninvånarna. Även om man föreslår att flytta den och göra den bättre möts det av kritik menar hen. Hen tror att kritiken handlar mycket om grönytorna i stort.

Den förste närboende lyfter under intervjun regelbundet fram kritik mot kommunens sätt att arbeta. Till exempel var det problematiskt enligt denne att planarkitekten, enligt den närboende, inte visste vad stadsdelarna runt om hette och att denne inte hade någon anknytning till området. Hen pratar om att det finns en risk för att politiker- och tjänstemannaförakt uppstår så som kommunen arbetar idag. Hen återkommer ofta till att “byggpamparna” har fått för stor maktfaktor i staden och bestämmer för mycket. Hen nämner hur den förre kommundirektören hade framtidsgrupp för kommunen där denne bjöd in “potentater”, där bland annat två av dessa inbjudna var byggherrar som idag åtnjuter lättnader för att få bygga. Den närboende menar då att dessa byggherrar inte tänker på något annat än vad som finns i plånboken och att politikerna i staden bara är glada att det byggs. Hen nämner att det pågår en kohandel mellan politikerna och byggherrarna. Den förste närboende eftersträvar en mer långsiktig planering där man sätter upp klara spelregler för de som vill bygga, till exempel våningshöjd. Hen menar att man inte bara kan slänga in ett höghus i ett befintligt område utan man måste ha lite, som hen uttrycker det, “takt och ton”. Det kan inte bara handla om ekonomiska avkastningar utan man måste även få det att passa in arkitektoniskt menar hen. Hen säger att om kommunen hade satt in fina tvåvåningshus istället så hade man inte mött denna reaktion.

Den förste närboende uttrycker ett behov av att påbörja ett dialogmöte tidigare. Ett samråd, till exempel, ska inte bara vara ett informationsmöte utan måste bli början på en dialog om vad man vill ha i området menar hen. Kommunen behöver fråga vad de boende vill ha och utefter det göra tre till fem planförslag tycker hen. Hen tycker att det vore bra om mer än en planarkitekt var med och utformade planerna också. Vidare tar hen upp att stadsrummet är allas egendom och inte bara politikernas och tjänstemännen. Hen förklarar:

“Demokrati är [en] väldigt ineffektiv beslutsform men den är väldigt viktig. [Jag] märker idag att kommunerna blir mer och mer dikaturlagda. De bestämmer och beslutar. Tjänstemännen och politikerna känner att de äger processen och vi som bor här ska hålla käften” (Närboende ett).

55

Hen menar till exempel att kommunen som det var nu inte alls har tagit hänsyn till de boende i villorna strax söder om planområdet. Hen menar också att kommunen inte alls för en dialog med centrumföreningen för att lyssna på vad de vill och hur de kan samarbeta för att utveckla centrumet. I samarbete med centrumföreningen hade kommunen kunnat påverka centrumägaren menar den första närboende.

Den andre närboende lyfter precis som den första närboende upp att planerarna inte verkar ha tagit hänsyn till de närboende kring planprogrammet när de projekterade området. Man tar till exempel inte med i planprogrammet den gatan bredvid centrum med, enligt den närboende, usla trafiksituationen. Hen menar också att det verkar som planerarna endast har sett planområdet från en vinkel och “sett vad vacker det blir” med den nya byggnationen. Hen förstår inte riktigt hur man har tänkt när man ska bygga så högt och hur man ska kunna få in 700 bostäder utan att det påverkar de redan boendes parkeringsmöjligheter. Hen menar att kommunen säger att de vill ha ett bilfritt centrum men att det inte går för alla och detta är en situation som kommunen endast verkar förhala. Överlag så verkar hen tycka att man missat att ta med väsentliga delar i planprogrammet och att det inte tar hänsyn till de behoven som redan finns på Våxnäs och har istället pressat ytterligare trafik och bostäder.

56