Hade Våxnäs kunnat angripas annorlunda för att minska kritiken?

områdets offentliga ytor. De närboende ser snarare att problemen bör åtgärdas till stor del inom den befintliga fysiska strukturen genom till exempel dialog och upprustning av centrum, utveckla parkerna och åtgärda trafiken/kollektivtrafiken som idag är störande.

6.3 Hade Våxnäs kunnat angripas annorlunda för att minska

kritiken?

På frågan om hur informanterna trodde att kritiken kunde undvikas svarade tre av fyra informanter att en dialog mellan tjänstemän och medborgare hade varit att föredra. Den andra närboende uttryckte inte rakt ut att en dialog saknades men hen uttryckte att hen var irriterad och arg över att kommunen hade missat att ta med en rad olika saker i planprogrammet. Stadsbyggnadsarkitekten menar att processen blir enklare om man i ett tidigt skede har en medborgardialog. Planarkitekten menar att en medborgardialog är att föredra men att det i grund och botten handlar om hur stor budgeten är och därmed hur mycket tid som kan avvaras för medborgardialog. Tesfahuney och Schough (2009) beskriver att det i mångt och mycket idag inte räcker med att vara medborgare för att få sin röst hörd utan att städer (kommuner) i stället knyter inflytande till att det ska leda till fortsatt tillväxt. Att kommunen inte avarar mer resurser till medborgardialog kan ha att göra med att kommunen menar att den medborgardialogen inte skulle leva upp till den penningkakyl Tesfahuney och Shough (2009) beskriver att kommunerna allt mer kommit att drivas av. Den första närboende menar att det inte funnits en dialog under processen överhuvudtaget utan att samrådsmötet egentligen bara var ett informationsmöte. Irvin och Stansbury (2004) beskriver att det finns olika för- och nackdelar med en medborgardialog. Positiva fördelar med medborgardialog menar de exempelvis kan vara att medborgarna kan utbilda och upplysa tjänstemännen eller att chansen för överklagande minskar. Potentiella nackdelar menar Irvin och Stansbury (2004) kan vara att beslutsfattarna tappar kontrollen över beslutet eller att det blir en kostsam process som nödvändigtvis inte ger ett bättre slutresultat. Det kan dock diskuteras ur vems synvinkel som slutresultatet inte blir bättre. Stadsbyggnadsarkitekten beskriver exempelvis hur det inom kommunen förts en diskussion mellan de olika förvaltningarna om hur mycket av parkens mark som bör tas i anspråk. Hen gav även uttryck för att det i slutändan ändå togs ganska mycket, något vi också drog som slutsats av vår analys av planprogrammet och av våra platsobservationer. Detta skulle kunna visa på att det finns påtryckningar på att exploatera Våxnäs. Fainstein (2010) och Harvey (2011) menar att städer allt mer har börjat konkurrera om nya invånare. Även Karlstad kommun (2008) skriver i sitt visionsdokument Livskvalitét Karlstad 100 000 att kommunen delvis har som mål att uppnå 100 000 invånare för att kunna locka fler företag med mera. Detta visionsdokument finns

62

även angivet som ett av underlagen till planprogrammet i planprogramsdokumentet. Vidare står det i planprogramsdokumentet att planprogrammet kommer bidra till att kunna konkurrera om nya invånare som kan generera nya skatteintäkter samt bidra till nya exploateringsinkomster. Det tycks finnas en diskrepans mellan medborgarnas syn på områdets utveckling och tjänstemännens. Livskvalitet tycks för medborgarna inte handla om förtätning utan snarare något annat. Fainstein (2010) menar att det vid stadsutveckling är viktigt att tillgodose den demokratiska aspekten för att uppnå social rättvisa. För att leva upp till den demokratiska aspekten menar Fainstein (2010) att vissa faktorer behöver uppnås. Vi menar att dessa faktorer inte tillgodoses. Exempelvis beskriver Fainstein (2010) att planer ska utvecklas i konsultation med de boende vilket inte har skett under utformandet av planprogrammet. Även Karlsson (2003) menar, bland annat, att om inte de berörda invånarna, eller representanter för de berörda, bjuds in till samtal så är det inte ett demokratiskt samtal utan att det snarare handlar om en elitdiskussion. De närboende menade att deras chanser till påverkan har varit nästintill obefintlig och närboende ett upplever att politikerna och tjänstemännen tycker att de äger processen.

Fainstein (2010) lyfter upp att det även om det är viktigt med konsultation med de närboende när man utvecklar ett område så kan de boende inte heller får äga processen. Som planerare kan du inte bara se till behovet för de som redan bor i området utan du har ett ansvar för hela kommunens intressen och behov menar hon. Planarkitekten för planprogrammet är inne på samma linje när han säger “Jag har stor förståelse för att man bevakar sina egna intressen men det skadar inte om man har ett helikopterperspektiv och kan se flera sidor av myntet”. Precis som Churchman (1999) menar finns det alltid olika synvinklar att se genom när man ska förtäta ett område och det kanske är svårt för en planerare att ha alla synvinklar i åtanke. Stadsbyggnadsarkitekten menar att det just varit mycket interna diskussioner om till exempel hur mycket mark som grönytor ska ta i anspråk samt hur höga hus området “tål”. Planarkitekten nämner att även om hen tycker att planprogrammet uppfyller de behov Våxnäs har hade troligen inte en rättrogen byggnadsantikvarie hållit med om detta. Tunström (2011) lyfter upp hur planerare påverkas av den disciplinära inriktningen deras utbildning haft. Planerarutbildningarna är en salig blandning av humaniora, arkitektur och samhällsvetenskap vilket gör att planerarna kan komma att lägga olika stort fokus på olika faktorer. Tunström (2009) beskriver även att det finns en strävan inom samtida planeringsdiskussion att planeraren ska anta en ny modern roll. Hon menar att det finns en eftersträvan att byta ut den gamla planeraren (teknikern, ingenjören eller normsättaren) mot den nya lyhörda planeraren. Exempelvis beskrivs det att den nya planeraren ska utgå ifrån människors behov där dialog, lyhördhet och ett tvärsektoriellt samarbete

63

står i fokus. Som beskrivet innan eftersträvar merparten, både tjänstemän och närboende, av informanterna någon form av dialog vid framtagandet av planen. Tunström (2009) menar dock att den nya planeraren ska utveckla, använda och jaga nya metoder för en hållbar stadsutveckling.

Det finns innovativa metoder som utvecklats för en modern medborgardialog och som vi ser skulle kunna fungera bra för att öka förståelsen för de närboendes behov i Våxnäs. Exempelvis såg vi en stor skillnad i hur de olika informanterna beskrev de olika grönytornas kvaliteter. Ståhle (2006) har utvecklat en metod, Sociotopkartan, för att mäta och kartlägga hur parker och allmänna ytor i en stad upplevs av dels planerare men också av medborgaren. Kartläggningen kan sedan fungera som underlag när planerare arbetar med stadsutveckling. Magnusson (2011) lyfter också upp hur medborgardialogen kan moderniseras. Han beskriver hur olika digitala lösningar kan bidra till att medborgarna får chans att påverka hur deras närmiljö utvecklas. Exempelvis beskriver han att det skapades en virtuell modell av en park i Boston, när den planerades, som sedan medborgarna kunde “besöka” eller uppleva. Medborgarna kunde i den virtuella modellen sedan placera en flagga på de platser som de ville utveckla som andra medborgare sedan kunde rösta på. Dessa två metoder för medborgardialog hade i detta fall varit gynnsamma både för att förstå de boendes utgångspunkter och vad de anser att Våxnäs behöver för att utvecklas. Stadsbyggnadsarkitekten beskriver exempelvis att det framkom senare i processen att grönytorna verkade användas mer än vad de först trodde. Karlsson (2003) menar att det är viktigt vart dialogen äger rum, om det är i en offentlig eller privat arena diskussion förs. Han lyfter upp att det finns för- och nackdelar med båda men att det finns en risk att dialogen som förs i det privata rummet inte leder till några positiva effekter. Samtidigt lyfter han upp att om det sker på en offentlig arena så kan det uppstå en form av konformitet där medborgarna följer vad de uppfattar vara den rådande meningen. Det två ovanstående metoderna skulle med enkelhet kunna genomföras digitalt (via internet) så att det privata överbryggas till det offentliga. Familjer och personer kan sitta hemma och diskutera hur de ser på Våxnäs och vad Våxnäs behöver för att sedan lämna in detta till kommunen digitalt som sedan sammanställer och offentliggör det. Man kan däremot inte ta för givet att alla har möjlighet att delta i en sådan här process. Pensionärer utan dator skulle kunna vara en sådan grupp, och då är det viktigt att dessa i så fall får andra möjligheter att delta.

Irvin och Stansbury (2004) menar att deltagandet kan ses och upplevas som meningslöst om de deltagande inte sedan får gehör efter den förda medborgardialogen. Om så är fallet skulle ju knappast en medborgardialog ge mer legitimitet till de framtagna planerna något som Karlsson

64

(2003) menar att det finns en tanke om att medborgardialogen ska leda till. Därför är det viktigt att om syftet med dialogen är att öka samförståndet mellan de boende och planerarna att planerarna ger utrymme för de berördas åsikter.

65