Mina undersökningar har utförts både kvalitativt och kvantitativt. Kvantitativa analyser har jag kunnat sammanställa utifrån information samlat från flera olika källor, som t.ex. responsblan-ketter och musikbyråns listor på församlingar som beställt julsångsmaterial, men där försam-lingen avhållit sig från att skicka respons, trots att några av dem t.o.m. betalat in kollekt från Julsångevenemanget. Både muntliga och skriftliga kvantitativa frågor har ställts när det gäller kollekter, tryckta julsångshäften och uppskattade deltagarantal.
Vid intervjuerna har jag i regel använt mig av öppna frågor. Ibland har frågorna, som dessutom ofta har varit retroaktiva skickats skriftligt på förhand, så att den som intervjuas har
fått tid att ta fram fakta innan den egentliga intervjun, men också fått möjlighet att svara skriftligt på frågorna. De flesta intervjuerna har utförts så att den intervjuade på förhand kände till intentionen och det fanns en avtalad tid och plats för samtal, men spontana diskussioner har också skett på gator och torg, i caféer, väntrum, församlingssalar och kyrkor, bussar och bilar, samt med alla som varit öppna för att diskutera ämnet. Intervjuerna nämnda i källförteckningen har bandats och transkriberats. Dessutom har korrespondens skett per telefon och e-post.
Avhandlingen består av sex kapitel och därtill hörande käll- och litteraturförteckning, samt figur- och tabellförteckning.
I det första kapitlet framställs forskningsuppgiften, en utredning av De vackraste julsån-gernas uppkomst och utveckling, som är underställd tre frågeställningskomplex, källmaterial och hur undersökningen utförs.
För att förstå evenemangets inverkan på stiftets missionsintresse bör jag känna till hur läget var innan evenemanget började och därför undersöker jag i kapitel två hur man på några olika platser i finlandssvenska församlingar använde sig av julsånger, julmusik och mission innan De vackraste julsångerna gjorde entré. Den andliga situationen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet tangeras, liksom konkurrerande missionsorganisationer inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland men också när Julgåva till missionen, liksom Missionskorset fick sin existens.
Dessutom undersöker jag hur julsångsidén föddes och hur musikkommittén grundades samt vad Finska Missionssällskapet musikbyrå trodde sig behöva för att aktivera kyrkomusiker och församlingar att ta del av både mission och musik kring jultiden.
I kapitel tre kallas Gunvor Helander till Finska Missionssällskapets musikkommitté. Här utforskar jag hur musikkategoriseringen möjliggjordes samt ger exempel på hur musikevene-manget förverkligades i några av Borgå stifts församlingar. Resultatet från det första nationella Kauneimmat Joululaulut-evenemanget ger insikt om att namnet borde skyddas.
I kapitel fyra lyfter jag fram hur evenemanget vinner terräng i Borgå stifts församlingar, hur Gunvor Helander blir musiksekreterare och aktiverar församlingarna, men också när det första svenska sångbladet utkom. Responsaktivitet, kommunikationsproblem och namnet De vackraste julsångerna reflekteras. Paralleller dras till nutida illusioner. Utvecklingen jularna 1973‒1978 åskådliggörs kvantitativt i tabellform och sångbladens pärmar och innehåll jularna 1976–1978 presenteras.
I det femte kapitlet analyserar jag hur sånghäftenas utseende utvecklas och vad de inne-håller under tiden 1979‒1985, samt övrigt som gynnar missionen och julsångsivern, men också
hur svårt det är att uppskatta deltagarexpansionen när mer än hälften av de svenskspråkiga för-samlingarna inte gav någon respons. Utvecklingen visualiseras i tabellform. Sångerna publice-rade i de svenskspråkiga julsångshäftena 1976‒1985 åskådliggörs och diskuteras.
Svar på inledningskapitlets frågeställningar ges i det sjätte och sista kapitlet.
2 Aktiv mission förkunnar glädjebudskapet genom julmusik
I början på 1970-talet var det inte helt ovanligt att framförallt stadsförsamlingar samlades för att sjunga julsånger eller hålla konserter kring jultiden. Redan på 1950-talet förekom julsångs-tillställningar i Finland. Tendensen verkar ha varit någorlunda likadan på både finskt och svenskt håll. Under andra namn och koncept fanns lokala ”julsångsföregångare”, med någor-lunda liknande drag som evenemanget, som i mer än 47 år, åtminstone på finska, har kallats för Kauneimmat Joululaulut. Fig. 1 nedan ger en uppfattning om hur Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland indelar landet i nio stift, men som under undersökningsperioden bestod av åtta stift. 10
Figur 1. Borgå stift är märkt med senapsgul färg. Stiftets församlingar finns utspridda i kusttrakterna: främst i Österbotten, på Åland och i sydvästra Finland, samt i södra Finland. En del svenska församlingar som t.ex.
Borgå, Esbo, Helsingfors, Hangö, Raseborg, Tammerfors, Vasa och Åbo ser inte ut som om de hade något med Borgå stift att göra. <https://evl.fi/tietoa-kirkosta/kirkon-organisaatio/hiippakunnat> [tillgänglig 7.10.2016].
Borgå stifts församlingar är märkta med senapsgul färg och finns utspridda i Österbotten, på Åland och sydvästra Finlands skärgård, samt i södra Finlands kusttrakter. Av bilden framgår
10 Det finskspråkiga Helsingfors stift delades i två, så att Esbo stift bildades 2004.
inte att viktiga finlandssvenska församlingar existerar t.ex. i Borgå, Esbo, Hangö, Helsingfors, Karleby, Kyrkslätt, Raseborg, Tammerfors, Vasa, Vanda och Åbo m.fl.
Borgå stift är till medlemsantalet det allra minsta men är geografiskt utspritt på ett vitt område.11 Liksom kulturen varierar, inte bara inom stiftet men också i jämförelse med de finsk-språkiga stiften, varierar också missions- och jultraditioner från ort till ort. Utöver att språket är ett problem är stiftet med all dess särprägel unikt och mångfalden kan inte generaliseras. Det är därför inte rimligt att i denna undersökning analysera alla församlingars missions- och julsångs-traditioner innan julsångevenemanget hade lanserats. I stället har jag tagit med trovärdigt mate-rial om Lahtis och Tammerfors, men också detaljerad information om hur evenemanget över-huvudtaget kom till. Vore det inte för de finskspråkiga församlingarnas behov av aktivering för mission den 3:e advent skulle stiftets församlingar knappast ha fått ett gemensamt finlands-svenskt återkommande julsångsevenemang. De församlingar jag undersöker närmare har nämnts av Gunvor Helander bl.a. i hennes brev till Finska Missionssällskapet 19.5.2008. Helan-der är en av eldsjälarna bakom evenemanget och påstår att Borgå, Korsholm och PeHelan-dersöre församlingar varit med i julsångsevenemanget allt sedan första början 1973.12 Kantorn Rainer Holmgård har erfarenheter från barn- och ungdomstiden i Pedersöre församling. Under studie-tiden verkade han i Matteus församling, som jag därför också undersöker. De största bedrifterna angående julsångsevenemanget har Holmgård gjort i Korsholms församling.