Modell av aktivitetssystem

Leontjev beskrev delarna av en aktivitet men skapade aldrig någon grafisk modell (Engeström 1996). Detta gjorde istället Engeström (1987) i sin doktorsavhandling. Engeströms grafiska modell av ett aktivitetssystem är inte den enda, men verkar vara den mest accepterade och använda modellen.

Engeström (1987) undersökte först Lewontins generella struktur av djurs aktivitet som visar relationen mellan individ, art och omgivning. Relationen mellan individ och art är social, relationen mellan individ och omgivning är individuell överlevnad och relationen mellan arten och omgivningen är kollektiv överlevnad. För djur på en högre utvecklingsnivå är dessa relationer brutna. För individuell överlevnad används verktyg, socialisering stöds av kollektiva traditioner, ritualer och regler och kollektiv överlevnad stöds av arbetsfördelning. Brytpunkten i den mänskliga kulturella utvecklingen är att avbrotten i relationerna blir avgörande faktorer. Vad som tidigare var ekologiskt och naturligt blir ekonomiskt och historiskt. Engeström delar utifrån detta resonemang upp aktiviteten i produktion, konsumtion, utbyte och distribution, se figur 5.3. Produktion är subjekt som omvandlar objekt till resultat och medieras av verktyg, vilket är Vygotskys modell av en medierad handling. Distribution är relationen mellan objektet och gemenskapen och medieras av arbetsfördelning. Utbyte är relationen mellan subjekt och gemenskap och medieras av regler. Konsumtion är relationen mellan subjekt, gemenskap och objekt.

Figur 5.3: Engeströms triangelmodell av en aktivitet, Engeström, 1987, s 78.

Modellen beskrivs och används oftare i sin enklare form som bestående av de sex komponenterna, ibland kallade knutar: subjekt, verktyg, objekt, regler, gemenskap och arbetsfördelning (Engeström, 1990; Kuutti, 1996). Subjekt kan vara alla i aktiviteten involverade individer som är aktiva och medvetna om dess motiv. Det kan vara en person eller en grupp av personer. Subjektet är den eller de utifrån vilkens perspektiv som aktiviteten studeras. Objektet är motivet för aktiviteten och kan vara materiellt eller immateriellt så länge som det kan transformeras till ett resultat. Om objektet är en annan människa kan det dels anses som ett subjekt och dels som ett behovsobjekt. Verktyg är materiella och immateriella hjälpmedel. Verktyget används av subjektet för att transformera objektet till ett resultat. Olika verktyg kan användas vid olika tillfällen under aktiviteten. Resultatet är aktivitetens utfall och det fyller alltid ett mänskligt behov. En aktivitet kan ha fler än ett utfall. Gemenskap är den grupp av människor som har ett gemensamt objekt, subjekt ingår alltid i ett socialt sammanhang. Regler kan vara lagar, konventioner, normer och värderingar. De styr subjekten och hur de förhåller sig till gemenskapen. Arbetsfördelning är den explicita och implicita organisationen av gemenskapen och styr vem som gör vad.

Figur 5.4: Två aktiviteter som har ett delvis gemensamt objekt, Engeström, 1996, s 133.

Enligt Engeström (1996) handlar den tredje generationen av utveckling av aktivitetsteori bland annat om att beskriva nätverk av interagerande aktiviteter och visar att två aktiviteter kan vara relaterade till varandra genom ett delvis gemensamt objekt, se figur 5.4. Ett annat sätt är att aktiviteter kan ha ”grann-aktiviteter” (Engeström, 1987), se figur 5.5. Den första är objektaktiviteten som är den aktivitet som är mottagare av de resultat som produceras av aktiviteten. Den andra är aktiviteter som producerar verktyg som används i aktiviteten – verktygsproducerande aktiviteter. Den tredje är aktiviteter av utbildning och skolning av

Delvis gemensamt objekt Resultat Verktyg Arbetsfördelning Gemenskap Objekt Subjekt Regler Utbyte Produktion Konsumtion Distribution

subjekt – subjektproducerande aktiviteter. Den fjärde är aktiviteter för administration och lagstadgande – regelproducerande aktiviteter.

Figur 5.5: Aktivitetsnätverk av relaterade aktiviteter, baserad på Engeström, 1987, s 89.

Motsättningar är ett centralt begrepp för verksamhetsutvecklingen. Begreppet har sina rötter i Marx och vidareutvecklades senare av Ilyenkov (1977; Engeström 1996). Engeström (1987) placerar in motsättningarna i aktivitetsnätverket och det kan finnas fyra olika typer av motsättningar, se figur 5.6.Första ordningens motsättning kan existera inom ett enskilt element eller en komponent i aktiviteten. I själva verket kan detta innebära problem inom aktivitetens handlingar. Andra ordningens motsättning kan ske mellan två komponenter inom aktivitetssystemet såsom exempelvis mellan subjektet och det sociala sammanhanget. Aktiviteter kan vara mer eller mindre långt komna i sin utveckling och en tredje ordningens motsättning kan uppstå om det finns en annan mer utvecklad form av aktiviteten. Slutligen finns även en fjärde ordningens motsättning, vilket sker mellan aktivitetssystem inom ett nätverk. I verksamheter uppstår fel, problem, sammanbrott, störningar i kommunikation och hinder. Alla sådana små missegentligheter är symtom på större bakomliggande strukturella och historiska motsättningar (Engeström, 1990; Helle, 2000; Turner & Turner, 2001). Motsättningar skall dock inte missuppfattas som något dåligt, utan skall istället ses som möjligheter till förändring och vidareutveckling.

Figur 5.6: Fyra typer av motsättningar i aktivitetsnätverket, Engeström, 1987, s 89. 1 1 1 1 1 1 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 3 4 4 4 4 Verktygsprodu- cerande aktivitet Subjektprodu -cerande aktivitet Regelprodu- cerande aktivitet Objekt- aktivitet

Korpela et al (2000) föreslår att modellera ett aktivitetssystem på ett annat sätt än Engeström, se figur 5.7. Engeström menade att kopplingen mellan individuella handlingar och kollektiva aktiviteter låg i regler och arbetsfördelning. Korpela et al (2000) menar att det finns andra medel för koordination som behövs för att koppla samman individuellt handlande och kollektiva aktiviteter. Mellan aktörer behövs det kommunikation och för att fördela arbete mellan aktörer behövs det relationer av kontroll, vidare kan distribution av resultat mellan aktörer se annorlunda ut än arbetsfördelningen mellan dem. En arbetsaktivitet är en systemisk enhet, vilket innebär att helheten är mer än summan av delarna. Aktiviteten utgör också en sådan helhet, dess tillstånd av förfarande. Modellen är i grunden lik Engeströms triangelmodell, men Korpela et al menar att de har gjort en förenklad modell genom att ignorera icke-medierade relationer, lyfta upp skillnaden mellan olika element genom att använda olika symboler för dem, upphöja skillnaden mellan individuella och kollektiva element genom att beskriva varje subjekt och dess instrument separat, undersökt medlen för koordination och understrukit den systemiska relationen mellan elementen.

Figur 5.7: Korpela et als modell av aktivitetssystem, Korpela et al, 2000, s 195.

Korpela et al (2000) poängterar också vikten av att studera aktiviteters relationer i form av nätverk och deras aktivitetsmodell kan också användas på detta sätt, såsom Engeströms. Objektaktiviteterna är anledningen till att aktiviteten existerar, dess socioekonomiska berättigande som sätter upp kraven för den. Objekt, medel, aktörer, regler o s v produceras vanligen inte inom aktiviteten utan av andra aktiviteter. De tillägger till Engeström att regler och andra sociala relationer produceras av politik, styrning och långvariga socio- kulturella processer. De producerande eller stödjande aktiviteterna till en aktivitet definierar dess genomförbarhet och hållbarhet. Aktiviteter kan inte existera utan sina stödjande aktiviteter. Precis som relationerna inom ett aktivitetssystem medieras, medieras också relationerna i ett aktivitetsnätverk av medel för nätverkande, såsom affärsavtal,

Kollektiv aktör: grupp eller team Medel för koordination och kommunikation:

arbetsfördel- ning, regler etc.

Aktörer, subjekt Medel för arbete, instrument, faciliteter Arbetsprocess Objekt Resultat Tillstånd av förfarande

marknadsplatser, vägar, telekommunikation o s v. En organisation eller institution är en samling aktiviteter som koordineras och kontrolleras av en styrningsaktivitet och kan identifieras genom att identifiera den styrningsaktiviteten.

5.2.2 Informationssystemutveckling

Det har väckts ett intresse för aktivitetsteori inom områden som människa-datorinteraktion (Nardi ed, 1996), datorstött samarbete (Bardram, 1997; Turner & Turner, 2001) och informationssystemutveckling (Bertelsen & Bödker, 2000; Spasser, 1999). Inom IS- forskning kan aktivitetsteori användas som beskrivande teori för att analysera systemutvecklingspraktiken som en aktivitet, användning av IT-stöd i sin kontext och relationen mellan dessa (Bertelsen & Bödker, 2000; Bödker & Grönbäck, 1998), se figur 5.8.

Figur 5.8: Relationen mellan systemutvecklingsaktivitet och verksamhet som använder IT-stödet.

Bertelsen (2000) använder aktivitetsteori för att analysera systemutveckling som en designaktivitet. Denna designaktivitet syftar till att förändra en annan aktivitet genom att utveckla och införa nya IT-baserade artefakter som verktyg i aktiviteten. Designers och användare skall arbeta tillsammans med att designa IT-artefakten men eftersom de tillhör olika aktiviteter har de olika uppfattningar om situationen och målet med designen. För att designa IT-stöd använder systemutvecklaren olika verktyg, designartefakter. Bertelsen menar att det finns tre dimensioner av design som är medierad av designartefakter; konstruktion, samarbete och uppfattning. Konstruktion är den produktiva relationen mellan det designande subjektet och designobjektet. Samarbete är representerade relationen mellan subjekten som är involverade i designen. Uppfattning är den dialektiska relationen mellan de designande subjekten och den historiskt utvecklande aktiviteten. Designartefakter medierar över olikheterna genom att de knyter samman de olika aktiviteterna som är involverade och att de knyter samman olika platser och faser av design och användning. Designmetoder skall vara artefakter som medierar dessa tre dimensioner. Designartefakter måste mediera den grundläggande motsättningen mellan beskrivningar och teknisk konstruktion.

Béguin & Rabardel (2000) föreslår att informationssystem inte kan förstås enbart som producerade materiella objekt utan också måste förstås som psykologiska och sociala enheter. Informationssystem måste utvecklas så att mediering kan ske och för det krävs det

Informationssystemutveckling IT-stöd Verksamhet Personal/ användare System- utvecklare Systemutvecklnings- projekt Systemutvecklingsmetoder Projektrutiner CASE-verktyg, programmeringsverktyg

att se instrument som psykologiska och sociala enheter och att beskriva utvecklingsprocessen. Att införa ett nytt verktyg förändrar arbetet och ger upphov till nya problem. Aktiviteten utvecklas också när de nya användarna blir experter och när användarna tar till sig verktygen och förändrar dem och omgivningen. Ett instrument är inte bara en artefakt. En artefakt blir ett instrument genom att det används av ett subjekt i en aktivitet. Instrumentet medierar relationen mellan subjektet och objektet, men består också av subjektet och artefakten. Instrumentet består av två typer av strukturer; en psykologisk struktur som organiserar aktiviteten och artefaktens struktur som kan vara tecken och symboler, se figur 5.9. Detta anser de är viktigt att ta hänsyn till vid utveckling av IT-stöd.

Figur 5.9: Det medierande instrumentet är en sammansatt struktur, Beguin & Rabardel, 2000, s 179. Aktivitetsteori har till en början inskränkts till att användas endast för beskrivning och inte så mycket som verktyg för förändring och design, men detta har börjat ändra sig (Turner & Turner, 2001). Det finns ingen explicit metod för informationssystemutveckling baserad på aktivitetsteori, men olika forskargrupper har utvecklat och testat olika tekniker baserat på teoretiska idéer från aktivitetsteori. Några exempel är Korpela et al (2000) som föreslår en metod för aktivitetsanalys och Turner & Turner (2001) som föreslår en metod för kravhantering. Båda dessa är delvis baserade på Engeströms metod för arbetsutveckling, som kommer att beskrivas i kapitel 7.

5.3

Centrala begrepp

Efter genomgången av aktivitetsteori har jag identifierat följande begrepp som centrala inom teorin: • Handling • Medierande artefakter • Arbetsfördelning • Aktivitet • Aktivitetsnätverk • Motsättning • Subjekt • Objekt • Regler • Gemenskap

• Internalisering och Externalisering

• Den proximala utvecklingszonen

Instrument = Schema + Artefakt Subjekt Objekt